Medkänsla och hopp – om frihet från trauma och dissociation

0
602

En svårt traumatiserad människa är ofta oerhört snabb med att klandra sig själv. Den inre kritikern är sträng och dömande, självkänslan extremt svag. Hårda, snabba, förkastande, ofta hånfulla, ständigt kritiserande tankar styr och förgör nästan alla möjligheter till positiva upplevelser eller möten med andra människor. Förmågan att känna medkänsla med sig själv är ofta helt obefintlig. Men vi kan alla öva upp vår förmåga till medkänsla och självmedkänsla. Begränsande övertygelser som Jag är hjälplös och svag ersätts successivt av stärkande självuppfattningar som Jag är stark och kan ta vara på mig själv

Medkänsla och självmedkänsla är läkande. Varje liten stund fylld av medkänsla påverkar personen som är med om den. När kroppen skakar av rädsla, smärtar av minnen eller när vi domineras av tankar fyllda av iskyla och dömande har man en enorm nytta av en sekund av självmedkänsla. Vi kan träna upp förmågan till självmedkänsla och medkänsla och det spelar en avgörande roll vid läkning av traumaskador.

Att sakta, steg för steg lära sig att känna medkänsla med sig själv är ofta något helt nytt för en traumatiserad person. Många vet inte ens vad det är, att sådan kan finnas, vare sig inom dem själva eller mellan människor. Den inre dömande världen är för kompakt. Bristerna hos sig själv tycker hen är alldeles för många för att visa sig själv den varma accepterande självmedkänslan.

Medkänsla och självmedkänsla är en slags förutsättning för hopp och läkning. Känslan att Jag är skadad för alltid ersätts av den betydligt mer hoppfulla känslan Jag är fin och kan bli frisk. Där det finns medkänsla spirar ofta hopp.

Traumatiserade människor behöver hjälp

Men traumatiserade människor behöver hjälp, bra samarbetspartners på sin väg mot en frisk och sund tillvaro. De traumatiserade besitter ofta en outnyttjad förmåga till återhämtning. De får sällan det utrymme, rätt resurser eller stöd av samhället eller i vården och sitt dagliga liv för att läkning ska kunna ske.

Dagens professionella och samhälleliga intressen påverkar i vilken grad traumatiska psykiska sår negligeras. Det kan på kort sikt verka enklare för sjukvården att enbart medicinera istället för att ge någon mer genomgripande hjälp. För myndigheter är det på kort sikt billigare att blunda för traumats konsekvenser. Genom tiderna har det etablerade samhället i olika omfattning vägrat tro på traumats betydelse. Människors vittnesmål har kallats fantasier, ansetts sakna vikt eller som en traumatiserad sa om vårdens bemötande nyligen ”En massa begrepp nämns, men det sker inget bemötande därefter.”

Kanske är det nutidens sätt att undvika, eller att enbart se delar av traumats konsekvenser och sedan ta till metoder och/eller mediciner i ett försök att angripa de symtom som man väljer att se. Resultatet blir en slags partiell insikt. Det gör tyvärr att erbjudandena till de traumatiserade brister i respekt och full förståelse. Vad den traumatiserade personen behöver och vad även samhället skulle vinna på är att fullt ut se överlevaren, möta denne med acceptans och medkänsla.

Dissociation en naturlig överlevnadsmekanism

Var och en av oss föds med en naturlig strävan att koppla samman våra erfarenheter till en sammanhängande upplevelse av vem vi är. Stegvis utvecklas vår jagkänsla: Alla mina tankar, känslor, förnimmelser och minnen tillhör mig, hur härliga eller hemska de än är. Jag är jag. Motsatsen till denna integration är dissociation. Trauman i barndomen kan på djupet skada våra möjligheter att uppfatta oss som en egen sammanhållen person. När integrationen uteblir kan dissociativa delar av personligheten skapas. Överväldigande upplevelser från förr lever då kvar som om de händer nu. Delpersonligheterna bär olika minnen, har olika beteenden och känslor. Vissa delar vet vad som hänt och tror fortfarande att det hemska händer nu. Andra delar har ingen kontakt med samma minne.

Det manifesteras som små öar inom oss. De isoleras, åtminstone till viss del, från varandra. Denna uppdelning blir ett sätt att kunna vila från upplevelsen av gräsliga traumatiserande erfarenheter. Om just de händelserna inte finns på den här «ön» kan det vara möjligt att gå till skolan, vila, vara i vardagen med kamrater.

När du inte har någon möjlighet att undvika faran, anpassar du dig och skyddar dig så gott du kan. Det kan ta sig uttryck i att «gömma sig» mentalt, fly bort från dina känslor när det känns alltför överväldigande obehagligt att vara i dem. Den extrema stressen får hjärnan och kroppen att distansera sig från här och nu. Verkligheten kopplas bort. Du dissocierar. Traumat når inte in i hela ditt medvetande.

Det är inget spektakulärt med denna mänskliga överlevnadsmekanism. Möjligen kan man säga att vi är genialiskt konstruerade. Dissociation tjänar verkligen sitt syfte, så länge faran finns kvar. Sedan behövs andra människors hjälp för att den drabbade ska inse att faran är över.

Dissociation kan vara ett enstaka symtom, men kan också ta sig uttryck i många olika symtom. Då är dissociationen mer genomgripande i personens inre och kallas syndrom. Den svåraste formen kallas på svenska Dissociativ Identitetsstörning, DID.

Judith Lewis Herman (psykiater och psykoterapeut) har formulerat vår möjlighet till dissociation så här: «Detta förändrade medvetandetillstånd kan betraktas som en av naturens små nådegåvor, ett skydd mot outhärdlig smärta.»

Viktigt att våga se och belysa trauma och dess konsekvenser

Ingen med trauma ska tystas som det har gjorts genom historien. I en tid då trauman börjar uppmärksammas och erkänns lite mer slås vi av omskakande insikter. Ofta avlöses insikterna av en handfallenhet. Vad gör vi åt traumaskadorna, när vi vågar se dem? Vad gör vi åt omfattningen, vad gör vi med vetskapen om hur sårbara vi faktiskt är? Hur tar vi hand om de grymma uttryck den mänskliga naturen kan ta?

Alla människor, inte minst traumatiserade personer, behöver bli bemötta och behandlade med medkänsla, förståelse och insikt om hur deras inre och yttre liv drabbats, som en konsekvens av att såren inte läkt. Den som söker hjälp på olika inrättningar har inte sällan i sitt bagage sådana starkt påverkande upplevelser. Det kan ha utvecklats till Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) eller till mer komplexa tillstånd som allvarliga dissociativa syndrom.

Personer som är drabbade behöver bli sedda utifrån perspektivet – att det är normala reaktioner på onormala händelser. De har drabbats av sådana händelser vi önskar att ingen skulle behöva vara med om och de behöver hjälp att se, känna och uppleva att det är över nu. De är i trygghet nu. De behöver bli väl mottagna i en djup medkänsla med den insikten. Bli bemötta med en sinnlig och finkänslig förståelse för att de fortfarande upplever det farligt och att detta gör deras tillvaro och deras egen kropp mycket svår att leva i.

Det kan för människor vara oerhört hoppingivande, hjälpande och så småningom läkande att bli bemötta som de hela personer de är. Även om de upplever sig splittrade, vara i kaos, i smärta, förvirrade eller avstängda så kan det bidra till att omvandla människors syn på sina svåra livserfarenheter.

Att släppa fram och handla utifrån medkänsla

Vi människor gör alltså allt vi kan för att klara av de svårigheter vi hamnar i. Vi gör så gott vi kan, utifrån våra förutsättningar. Hjärnan och kroppen anpassar sig och formas utifrån de strategier vi kan finna. Även när allt omkring oss med tiden kanske har förändrats, fortsätter våra hjärnor och kroppar att leva med de mönster som är skapade när faran upplevdes som värst. Det kan vara att ständigt försöka fly, kämpa emot eller stänga av, dvs dissociera.

Så omgivningen får inte svika och låta det fortgå att människor med trauman tystas ner. Vi runt omkring i vården, skolor, universitet, arbetsplatser, ja överallt i alla möten, behöver släppa fram vår tillgång till medkänsla och handla därefter.

Annica Lilja Ljung
Leg.psykoterapeut/socionom
Spec trauma & dissociation