• AKTUELLT •
I Unshrunk berättar Laura Delano om vägen från psykiatrisk patient, med en lång rad diagnoser och läkemedel, till ett liv utanför psykiatrin och en ny roll som aktivist. Jonas Lindblom recenserar en självbiografi om diagnostik, behandling och återhämtning – men också om egenmakt och kampen för att återta sitt eget liv.
Delano, Laura. Unshrunk: how the mental health industry took over my life – and my fight to get it back, Monoray, 2025.
Under de senaste decennierna har det publicerats flera uppmärksammade biografier som kritiserar psykiatrisk diagnostik och behandling. Flera av dessa böcker har författats av psykiatriska patienter i USA och Storbritannien (t.ex. André 2009; Hari 2018; Fay 2022; Antonette 2025). Biografierna ger ett självupplevt och ofta avslöjande insiderperspektiv på psykiatrin. Levnadsteckningarna är viktiga för att skipa ”epistemisk rättvisa” där vanligtvis ohörda röster blir lyssnade på och delaktiga i att definiera verkligheten. Amerikanska Laura Delanos internationellt omnämnda bok Unshrunk utgör här ett läsvärt och spännande bidrag.
Från patient till aktivist
Unshrunk inleds med att Laura vid 13 års ålder tittar sig i hemmets toalettspegel och upplever ett främlingskap inför sig själv. Vem är hon egentligen? Allt hon företar sig tycks syfta till att vara perfekt för att få beröm av föräldrar, lärare och idrottsledare. Hon är fake och vuxenvärlden går inte att lita på känner hon bittert. Efter spegelincidenten blir hon aggressiv, får allt oftare känslomässiga utbrott och konstateras snart vara bipolär och i behov av psykofarmaka.
Vid 27 års ålder – och åtskilliga piller, diagnoser och terapisamtal senare – ska Laura revoltera mot ett vårdsystem som bidragit till att hon mått allt sämre. Hon sätter själv ut samtliga av sina farmaka och avfärdar experternas diagnostiska omdömen då de inte längre är meningsfulla för henne. Efterhand vaknar hennes sargade kropp och psyke till liv och återhämtas. Med sin nyvunna medvetenhet om psykiatrins skadeverkningar, och vredgad över att ha förlorat 14 år av sitt liv, transformerar hon sig själv från att vara psykiatrisk patient till att bli en psykiatrisk aktivist som vill förändra världen. Idag är Laura 43 år, gift och mamma till två barn, och driver tillsammans med sin man ett konsultföretag som stödjer människor att sätta ut psykofarmaka.
Livsproblem bakom en diagnos
I diagnosmanualen DSM anges att psykiatriska tillståndsbedömningar är symtombeskrivningar utan att de erbjuder förklaringar till varför ett lidande uppstår (APA 2014). En psykiatrisk diagnos skildrar därför en yta, men säger ingenting om nödvändig bakgrund och kontext.
Bakom Laura Delanos bipolära diagnos och symtomatiska humörsvängningar finner vi en oerfaren tonårings nervösa och stormiga identitetssökande, typiskt för ungdomstidens formativa år. I likhet med många andra ”duktiga flickor” upplever Laura de vuxnas lovord vara både belönande och fängslande. Hon är elevrådets ordförande; har toppbetyg; är framgångsrik i sitt idrottsutövande; är glad, positiv och utåtriktad; och uppfattas vara en förebild för andra. Laura njuter av berömmet. Samtidigt upplever hon en ihållande tomhet i det ständiga presterandet och längtar desperat efter att lära känna även andra delar av sig själv. Känslorna driver henne åt olika håll.
När Laura långt senare ser tillbaka på vad som hänt önskar hon att det funnits någon vuxen att tala med som normaliserat hennes frågor och smärta. Hon konstaterar att det inte var något fel på henne för att hon kände sig så arg och förvirrad. Utbrotten var en fullt begriplig reaktion på det hon gick genom som tonåring och inte en bipolär sjukdom; en diagnos som i stället fört henne bort från ökad självförståelse. Lauras insikter exemplifierar den omvälvande klarhet som infinner sig när man slutar att psykiatrisera sina svårigheter och upptäcker att det handlar om mänskliga livsproblem (Lindblom 2023).
Duktig patient = dåligt utfall
Med tanke på Laura Delanos hårda kritik av psykiatrin kan man lätt tro att hon varit en rebellisk och besvärlig patient som motsatt sig den psykiatriska behandlingen. Men denna slutsats är oriktig. Laura läggs fyra gånger in på psykiatriska sjukhus och hon möter många kliniker i öppenvården, men det är aldrig motstånd som utmärker hennes kontakter med psykiatrivården; tvärtom.
Trogen sitt mönstergilla agerande i familjen, skolan och idrotten söker Laura att vara en duktig patient: det är genom att lyda och göra allting rätt som hon ska bli frisk. Hon godtar utan invändningar den medicinska modellens axiom att hon har lider av hjärnsjukdom. Hon intar troget – ”religiöst” som hon säger – sin psykofarmaka och missar aldrig ett tillfälle. På ett av sjukhusen där Laura är patient upplever hon sig ständigt vara kontrollerad. Hon har känslan av att om hon tittar bakom sin rygg finns det alltid någon där och inspekterar. Denna erfarenhet av panoptisk övervakning kan få vilken intagen som helst att tappa fattningen, men inte Laura. I stället tilltalas hon av kontrollen då den ger möjlighet att visa vårdpersonalen hur passionerat hon engagerar sig i sitt tillfrisknande.
I brist på förbättringar förskrivs Laura år efter år stämningsstabiliserande, antipsykotiska, antidepressiva och ångestdämpande preparat och sömnmedel. Hon ställs i kontakt med några av den amerikanska psykiatrins auktoriteter; däribland Albert Feingold som av många uppfattas vara nationens främsta expert på psykofarmakologi. När hon till slut bestämmer sig för att upphöra med all farmaka betraktas hon av psykiatrin vara obotligt sjuk som inte svarar på behandling. Men det är först då, när hon nått botten och slutar vara duktig, som det vänder. Utan de psykoaktiva medlen upplever hon att livsglädjen kommer tillbaka, att tidigare nedsövda känslor blir erfarbara och att påbörjade tankeprocesser kan avslutas. Det är alltså helt och hållet efter avbruten behandling, och inte tack vare behandlingen, som framsteg äger rum.
Terapi som medicinsk symtomredovisning
Laura Delano kommer även regelbundet att gå i individuell psykoterapi i olika perioder och hos olika kliniker. Trots sin samarbetsvilja och tillit till sina behandlares kompetens menar hon att terapierna varit förspilld tid. Laura uttrycker att hon inte berörs av de ämnen och frågor som tas upp. Hon beskriver samtalen som ett ändlöst ältande.
Åtskilliga forskningsstudier och kliniska prövningar ger belägg för att psykoterapi är en effektiv insats (Wampold 2012). Det är därför intressant att försöka förstå vad Lauras avvisande hållning till psykoterapi beror på. Unshrunk tillhandahåller en mycket knapphändig inblick i innehållet i Lauras terapisamtal. Ändå förekommer det viktiga ledtrådar.
I en självreflektion framför Laura att hon betraktat deltagandet i psykoterapi utifrån sin medicinska lins. Samtalen är därför av underordnad betydelse. Hon är ju sjuk och tal och dialog kan inte bota fel i hjärnans kemi konstaterar hon.
För Laura utgör terapi närmast en medicinsk symtomredovisning. Motivet till att i sessionerna berätta om sitt mående och sina skov är nämligen att svårigheterna kan följas och behandlas med psykofarmaka. Denna approach kan nog tyckas främmande i en svensk kontext, men är snarare ett öppenhjärtigt erkännande av vad en biopsykiatriskt orienterad syn på terapi kan innebära. Om psykiskt lidande betraktas som genuint biologiskt till sin natur är det rimligt att förpassa terapeutens uppgift till att kartlägga lidandets yttringar i syfte att lindra och bota dem med medicinska interventioner. I Lauras fall uppmuntras detta tankesätt av att hennes terapeuter genomgående är just de psykiatriker som även förskriver henne farmaka.
Att denna psykoterapi döms ut som resultatlös av Laura är knappast överraskande. Här ligger inte fokus på känslomässig beröring, fördjupad självförståelse och livsförändrande insikt; attribut som vi förknippar med ett autentiskt terapeutiskt möte.
En otjänlig diagnostisk soppa
Laura Delanos bipolära diagnos ställs i början av hennes psykiatriska resa, men den ska med tiden följas av åtskilliga andra tillståndsbedömningar. Av de journalanteckningar, brevväxlingar och dokument som redovisas i Unshrunk framgår det att hon även tilldelas diagnoserna borderline personlighetsstörning, egentlig depression, social fobi, ätstörning, substansbrukssyndrom och tvångssyndrom.
I Unshrunk klargörs inte om den psykiatriska vården har någon särskild avsikt med en sådan diger lista med diagnoser. Man skulle här kunna tänka sig att diagnoserna ingår i en gemensam vårdplan för att erbjuda Laura bästa tänkbara behandling. Ett sådant perspektiv är emellertid bristfälligt då det förutsätter att psykiatrikerna hon möter är överens om de diagnoser som ställs. Men detta är dock inte fallet.
Beroende på vilken kliniker Laura möter kan exempelvis den bipolära diagnosen antingen uppfattas vara korrekt eller ifrågasättas. På liknande sätt är diagnosen borderline relevant för en kliniker, men irrelevant för en annan. Det är också värt att notera att Lauras självdestruktiva beteende med mat- och alkoholintag har givits specifika diagnoser (ätstörning och substansbrukssyndrom), men även kan förstås utifrån andra diagnostiska meningssammanhang (till exempel borderline personlighetsstörning). Skilda kliniker bedömer Lauras psykiatriska symtom på skilda sätt vilket bidrar till ständigt nya tillståndsbedömningar. Slutresultatet är en otjänlig diagnostisk soppa tillredd av kockar som ofta använder olika recept. Förhållandet återspeglar det bekymmersamma reliabilitetsproblemet inom psykiatrin som visar att kliniker i omkring hälften av fallen inte är överens i sina diagnostiska omdömen (Kirk et al. 2015).
Vidare inskränker det tunga diagnostiska bagaget Lauras förhoppningar om framtiden. Hon upplever sig vara svårt sjuk och att hon måste skruva ner förväntningarna på livet. Forskning visar att dessa erfarenheter inte bör väcka förvåning. En psykiatrisk sjukdomsbestämning är förenad med stigma och har ogynnsamma konsekvenser för självbilden och de sociala relationerna; och ju fler och mer negativt laddade diagnoserna är desto värre är rimligen problemet med stigma. Att, likt Laura, tilldelas ett spektrum av olika stämplingar medverkar därför lätt till pessimism och oföretagsamhet (Lindblom 2023).
Inför hotet att bli en evig patient finner Laura den kraft hon behöver i sin vrede: att känna ilska är en gåva fastslår hon. En nyckelsituation utgör en session med borderlinegruppen där en kvinna delger att hon varit otrogen. Sitt vänsterprassel motiverar kvinnan med att hon ju är borderline och därför inte kan behärska sig. Laura genomskådar det förtingligande av självet som här äger rum. Nervösa kan gruppdeltagarna följa hur Laura konfronterar kvinnan och förklarar att de alla har ett val och ett ansvar för sitt handlande: skyll inte på borderline understryker hon frustrerat. När man försöker att lugna Laura fortsätter hon att ta till orda om skadeeffekterna av psykofarmaka. Revoltören Laura har slagit upp ögonen. Senare ska hon kasta alla sina diagnoser på skräphögen där hon tycker att de hör hemma.
Återhämtningens socialpsykologi
Det går att urskilja en rad personliga kvaliteter som möjliggör Laura Delanos återhämtning: hennes envishet, kunskapstörst, intelligens, mod, kampvilja, ilska och förmåga att bygga relationer med stödjande människor utanför psykiatrin. Bättringen i mående äger emellertid inte rum i ett socialt vakuum utan möjliggörs även av strukturella betingelser. Av särskild betydelse är här att Laura tillhör samhällets priviligierade. Det bidrar till att hon har tillgång till betydande ekonomiska och kulturella resurser och närs med det självförtroende som tillkommer den välbärgade klassens habitus (Bourdieu 1993).
I Unshrunk framgår att Laura växer upp i den förmögna finansstaden Greenwich, Connecticut, med sina föräldrar och två systrar. I släkten går barnen av tradition på fina internatskolor utomlands och studerar sedan vid prestigefyllda universitet i USA. Laura själv tar sin högskoleexamen vid Harvarduniversitet; ett lärosäte med internationellt renommé. Under de mångtaliga år som Laura inte mår bra och är arbetslös, gör studieavbrott, inte kan betala hyra och mat, står föräldrarna för alla hennes omkostnader. Den sjukvård som hon ges är bara till för dem som har råd.
Lauras situation påminner oss om den frihet och makt som rikedom medför, men även om fattigdomens ofrihet och maktlöshet. Forskning visar att tillgång till en tryggad ekonomi är centralt för psykiskt välbefinnande. Låg inkomst och låg utbildning är, å andra sidan, associerat med erfarenheter av bristande förmåga och kontroll. Fattigdom medför också att man oftare lever i närhet av kriminalitet och våld, och med mycket högre risk för psykisk och fysisk ohälsa (Johnstone & Boyle 2018).
Återhämtning möjliggörs av både sociala och individuella faktorer. Ett klassperspektiv förtar inte Lauras enastående kamp och frigörelse från psykiatrin, men det ger hennes handlande en nödvändig bakgrund och kontext. Lauras personhistoria illustrerar då också varför vi behöver ett jämlikare samhälle där fler får möjlighet att använda sitt agentskap för att återfå sin hälsa.
Varma rekommendationer
Sammanfattningsvis är Laura Delanos bok både läsvärd och välskriven; nu önskar vi att denna intressanta biografi översätts till svenska. Unshrunk rekommenderas varmt till alla som vill förstå mer om egenmakt och psykiatrisk behandling. Laura delar frikostigt med sig av sina erfarenheter, även de mest personliga, och visar att också i ett svårt lidande finns det hopp.
Jonas Lindblom
Referenser
American Psychiatric Association. (2014). Mini-D 5: diagnostiska kriterier enligt DSM-5. Pilgrim Press.
Andre, L. (2009). Doctors of deception: what they don’t want you to know about shock treatment. Ruthers university press.
Antonetta, S. P. (2025). The devil’s castle: nazi eugenics, euthanasia, and how psychiatry’s troubled history reverberates today. Counterpoint.
Bourdieu, P. (1993). Kultursociologiska texter. Brutus Östling.
Fay, S. (2023). Pathological: The true story of six misdiagnoses. HarperOne.
Hari, J. (2018). Lost connections: uncovering the real causes of depression – and the unexpected solutions. Bloomsbury.
Johnstone, L., & Boyle, M. (2018). The power threat meaning framework: overview. The British Psychological Society.
Kirk, S. A., Gomory, T., & Cohen, D. (2015). Mad science: psychiatric coercion, diagnosis, and drugs. Transaction.
Lindblom, J. (2023). Psykiatrins kris: ett sociologiskt perspektiv. Studentlitteratur.
Wampold, B. E. (2012). Psykoterapins grunder: en introduktion till teori och praktik. Studentlitteratur.
