Psykolog: Mer pengar till psykiatrin kan skapa fler patienter

• AKTUELLT •

Mer pengar till psykiatrin behöver inte innebära mindre psykiskt lidande. Tvärtom kan ökade resurser leda till fler utredningar, diagnoser och läkemedelsbehandlingar – och därmed fler patienter. Det skriver psykologen och forskaren Martin Wolgast, som vill se en förskjutning från psykiatrisering till stöd som tar större hänsyn till människors livsvillkor och de sammanhang där lidandet uppstår.

Svenska politiker tävlar om att utlova mer pengar till psykiatrin. Men om resurserna används till mer av samma – fler utredningar, diagnoser och läkemedelsbehandlingar – riskerar resultatet att bli fler patienter snarare än mindre psykiskt lidande. Det skriver psykologen och forskaren Martin Wolgast i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Wolgast, docent i psykologi och aktuell med boken Diagnosernas tid, ifrågasätter den politiska föreställningen att ökade anslag till psykiatrin automatiskt leder till bättre psykisk hälsa.

Problemet är enligt honom att psykiatrin inte bara är en verksamhet som kan skalas upp utan att dess sätt att förstå människors svårigheter samtidigt får större räckvidd. När psykiatrin expanderar ökar också kapaciteten att utreda, diagnostisera och behandla mänskligt lidande inom en medicinsk modell.

Fler diagnoser och mer läkemedel

Som exempel pekar Wolgast på den kraftiga ökningen av psykiatriska diagnoser och läkemedelsbehandlingar under de senaste decennierna.

Mellan 2010 och 2024 mer än tredubblades enligt artikeln antalet pågående sjukfall med psykiatrisk diagnos i Sverige. Bland barn och unga har antalet som får läkemedel för adhd ökat med omkring 600 procent sedan 2006.

Redan 2022 uppskattades över 10 procent av pojkar mellan 10 och 17 år ha fått en adhd- eller add-diagnos, och Socialstyrelsen räknar enligt Wolgast med att andelen kan komma att nå 15 procent. Bland flickor i samma ålder har förskrivningen av antidepressiva läkemedel ökat med omkring 300 procent sedan 2010.

Wolgast menar att utvecklingen inte enbart visar på ett ökat vårdbehov. Den bidrar också till att skapa psykiatrins resursproblem: ju fler som utreds, desto fler diagnostiseras, vilket i sin tur genererar fler behandlingar och återbesök.

Därmed kan köerna fortsätta växa även när psykiatrin tillförs mer pengar.

Ifrågasätter föreställningen om en given mängd sjukdom

Centralt i Wolgasts resonemang är uppfattningen att psykiatrin inte enbart upptäcker en på förhand existerande mängd psykisk sjukdom i befolkningen.

Han menar att psykiatrins expansion också innebär att gränserna för vilka mänskliga erfarenheter och beteenden som betraktas som sjukliga förskjuts.

Till skillnad från många kroppsliga sjukdomar bygger psykiatriska diagnoser enligt Wolgast inte på objektiva biologiska markörer. Bedömningarna utgår i stället från beteenden och upplevelser som måste värderas i relation till exempelvis skolans krav, arbetslivets funktionssätt och samhällets normer.

Han argumenterar därför för att psykiatrisk diagnostik innehåller sociala värderingar som riskerar att döljas när människors problem beskrivs med ett medicinskt språk.

Ifrågasätter psykiatrins behandlingsresultat

Wolgast riktar också kritik mot föreställningen att psykiatrins expansion skulle kunna motiveras av tydligt förbättrade behandlingsresultat.

Han jämför med andra delar av medicinen, där utvecklingen under de senaste decennierna på många områden lett till stora förbättringar av både livslängd och livskvalitet. Någon motsvarande utveckling går enligt honom inte att se inom psykiatrin.

Han pekar bland annat på att depression fortfarande är vanligt och att människor som diagnostiserats med psykos fortsatt har kraftigt förkortad livslängd.

Wolgast går längre och hävdar att forskning pekar mot att långvarig och omfattande användning av psykiatriska läkemedel för vissa människor kan bidra till att problemen blir mer kroniska och funktionsnedsättande.

När samhällsproblem blir individuella sjukdomar

Den kanske viktigaste konsekvensen av psykiatrins expansion handlar enligt Wolgast emellertid om hur människor lär sig att förstå sitt eget lidande.

Han beskriver hur problem som uppstår i skolan, arbetslivet eller andra delar av människors liv riskerar att omvandlas till frågor om individens diagnos.

En elev som inte fungerar i en kravfylld skolmiljö utreds för psykiatriska diagnoser. En människa som bryts ned av ett otryggt arbetsliv erbjuds behandling eller läkemedel för att kunna återgå till arbetet. Konsekvenser av ekonomisk utsatthet, rasism, våld eller ensamhet kan på motsvarande sätt förstås som symtom på sjukdom.

Wolgast sammanfattar problemet som att lidandet uppstår i ett socialt sammanhang, medan psykiatrin gör det privat.

När psykiskt lidande huvudsakligen förstås genom medicinska diagnoser riskerar därför både individens livshistoria och de samhälleliga orsakerna bakom lidandet att hamna i bakgrunden.

Vill flytta resurserna dit lidandet uppstår

Wolgasts slutsats är inte att människor i svåra situationer ska få mindre hjälp. Tvärtom argumenterar han för att resurser bör användas på andra sätt.

Han vill se stöd som inte förutsätter psykiatrisk diagnos och verksamheter som kan erbjuda kontinuitet för människor i svåra livssituationer. Hjälpen bör enligt honom främja begriplighet, meningsskapande och gemenskap snarare än att automatiskt omvandla människors problem till medicinska tillstånd.

Framför allt vill han flytta fokus till de sammanhang där lidandet uppstår: skolan, arbetslivet, uppväxtvillkor, ekonomiska och sociala ojämlikheter och människors gemenskaper.

Inför valet borde den politiska diskussionen därför enligt Wolgast inte handla om vilket parti som satsar flest miljarder på psykiatrin, utan om vilken sorts hjälp samhället ska erbjuda människor som lider.

Om ytterligare resurser används inom samma modell som i dag befarar han att resultatet blir fler utredningar, fler diagnoser och fler människor som medicineras – utan att samhället för den skull får färre människor som mår dåligt.

Länk till originalartikeln:
🔗 ”Mer pengar till psykiatrin gör fler till patienter” (Svenska Dagbladet, 2026-08-28)