• AKTUELLT •
En adhd-diagnos kan inte förklara varför en människa har svårt att koncentrera sig, är impulsiv eller inte får ihop vardagen. Det skriver psykiatern och forskaren Johan Bengtsson, som med SVT:s serie Alla mina bokstäver som utgångspunkt kritiserar föreställningen om adhd som ett neurobiologiskt tillstånd som kan ge svar på varför människor fungerar som de gör.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet kritiserar psykiatern och forskaren Johan Bengtsson föreställningen att en adhd-diagnos kan förklara varför en människa fungerar eller mår som hon gör. Med SVT:s serie Alla mina bokstäver som utgångspunkt argumenterar han för att adhd är en beskrivande psykiatrisk klassifikation – inte en biologisk förklaring som kan lokaliseras till hjärnan.
I serien söker journalisten Carina Bergfeldt svar på frågor om sig själv och uttrycker en förhoppning om att en adhd-diagnos skulle kunna förklara sådant hon tidigare uppfattat som egna tillkortakommanden. Bengtsson menar att just denna föreställning bygger på ett grundläggande missförstånd om vad psykiatriska diagnoser är.
Diagnosen beskriver symtom
Bengtsson hänvisar till forskning och andra forskare som beskriver adhd som en klassifikation av vissa mönster av beteenden och svårigheter, snarare än ett avgränsat tillstånd som existerar oberoende av själva diagnoskriterierna.
En psykiatrisk diagnos kan enligt detta synsätt beskriva att en person exempelvis har svårt med koncentration, impulsivitet eller aktivitetsreglering. Däremot förklarar diagnosen inte varför just den personen har dessa svårigheter.
Bengtsson liknar resonemanget vid en etikett: att ge något ett namn innebär inte att man därmed har identifierat dess orsak.
Han vänder sig därför mot formuleringar där adhd sägs ”leda till”, ”orsaka” eller ”ligga bakom” olika livsutfall. Att personer med en viss diagnos statistiskt oftare har en viss erfarenhet eller ett visst utfall innebär inte att diagnosen i sig har orsakat detta.
Hjärnforskning gav små skillnader
En central del av Bengtssons kritik gäller föreställningen om adhd som en neurobiologisk störning.
Han tar upp en uppmärksammad hjärnavbildningsstudie från 2017 där forskare jämförde över tusen personer med adhd-diagnos med personer utan diagnosen. Forskarna fann statistiska skillnader i storleken på vissa hjärnområden och beskrev resultaten som stöd för att adhd är en störning i hjärnan.
Bengtsson framhåller dock att skillnaderna mellan grupperna var små och att det fanns en omfattande överlappning. Många personer med adhd hade inte de aktuella hjärnskillnaderna, samtidigt som personer utan diagnos kunde ha dem.
Resultaten kan därför inte användas för att avgöra om en enskild person har adhd.
Gruppskillnader säger inte vad som gäller individen
Här pekar Bengtsson på vad han beskriver som ett ekologiskt felslut: att dra slutsatser om individer utifrån genomsnittliga skillnader mellan grupper.
Att män i genomsnitt är längre än kvinnor innebär exempelvis inte att varje man är längre än varje kvinna. På motsvarande sätt innebär statistiska skillnader mellan grupper med och utan adhd-diagnos inte att en viss biologisk egenskap finns hos alla som diagnostiserats.
Enligt Bengtsson har sådana gruppskillnader ändå bidragit till uppfattningen att adhd är något som ”sitter i hjärnan”.
Han påpekar samtidigt att adhd är statistiskt förknippat med en rad andra faktorer, däribland psykosociala förhållanden. Sådana samband gör dock varken dessa faktorer eller biologiska gruppskillnader till en universell förklaring till de svårigheter som klassificeras som adhd.
Forskare har omvärderat tidigare slutsatser
Bengtsson hänvisar också till ett reportage i New York Times från 2025 där flera forskare diskuterade hur synen på adhd förändrats.
En av dem var Martine Hoogman, huvudförfattare till hjärnavbildningsstudien från 2017. Hon konstaterade att forskarna vid tiden betonade de statistiska skillnader de fann, trots att de var små. Samma resultat skulle enligt henne också kunna beskrivas som att hjärnvolymerna hos människor med och utan adhd i stort sett är lika.
För Bengtsson illustrerar detta hur samma forskningsresultat kan ges mycket olika innebörd beroende på hur de kommuniceras.
Varnar för ”neurorealism”
Artikeln placerar utvecklingen i ett större sammanhang. Bengtsson beskriver hur hjärnan under de senaste decennierna fått en allt mer central roll i människors förståelse av sig själva.
Han hänvisar till begreppet ”neurorealism” – tendensen att uppfatta ett fenomen som mer verkligt eller vetenskapligt när det kan kopplas till hjärnan eller illustreras med hjärnavbildning.
Problemet uppstår, menar han, när neurovetenskapliga fynd börjar fungera som förklaringar till komplexa mänskliga erfarenheter trots att forskningen inte kan ge sådana individuella förklaringar.
Kritik mot SVT:s skildring
Mot den bakgrunden riktar Bengtsson kritik mot Alla mina bokstäver. Han anser att programmet förstärker föreställningen att en adhd-diagnos kan ge människor svar på varför de fungerar som de gör, samtidigt som den biologiska förklaringsmodellen inte problematiseras tillräckligt.
Han lyfter även läkemedelsfrågan och kritiserar att tittarna enligt honom inte får tillräcklig information om ekonomiska intressen och läkemedelsindustrikopplingar hos psykiatriker som medverkar i serien.
Vill rikta blicken mot människans sammanhang
Bengtssons resonemang mynnar slutligen ut i en bredare kritik av tendensen att söka medicinska förklaringar till mänskligt lidande och mänskliga svårigheter.
Han jämför dagens diagnoskultur med tidigare epokers sätt att förstå lidande och menar att adhd i dag riskerar att bli en förklaringsmodell för erfarenheter som också behöver förstås utifrån människors livsvillkor och samhälleliga sammanhang.
I stället för att enbart söka svar i hjärnan efterlyser Bengtsson därför ett bredare perspektiv på de miljöer människor lever i – och på de sociala, kulturella och existentiella förhållanden som kan bidra till deras svårigheter.
Länk till originalartikeln:
🔗 Johan Bengtsson: Adhd sitter inte i hjärnan (Svenska Dagbladet, 2026-08-20)
Inte sett serien eller programmer på svt. Men tycker det mesta där inte bidrar till att lösa eller förbättra något i grunden.
Tror dom flesta , som är drabbade eller lider eller inte fungerar, har diagnos, innerst inne vet vad det handlar om och vad orsakerna är, men att det kanske inte passar att förklara mot bakgrund av hur systemet är uppbyggt, själva ramverket, förklaringsmodellerna och så.
Det där “alla bara lyder” som väl bla r Paulsen bidrog till att populärisera som fras, verkar gälla och genomsyra många områden.
Svt och sr(när det är på området psykiatri, psykisk ohälsa) är mest trams och flabb och någon riktigt kass psykiatriker då och då(Hansen). Eller när det handlar om hur det är utanför Sverige.