• PERSONLIG BERÄTTELSE •
I en personlig och stark berättelse skildrar skribenten Cat W sin långa väg genom psykiatrin – från den första antidepressiva tabletten i tonåren till kampen för att återfå sig själv efter år av medicinering. Det är en berättelse om beroende, biverkningar, identitet och den svåra frågan om vad som egentligen är hjälp – och vad som i stället riskerar att bli ytterligare en belastning.
Någonstans i mina tidiga tonår fick jag en liten tablett. Den var rektangulär, kritvit. 10,3 x 4,2 mm med brytskåra. Frälsningen som borde ha varit stöd och validering från trygga och kompetenta vuxna kom istället förpackat i blisterkarta om 98 stycken och jag hade inget annat val än att vackert svälja ned den. Ett piller för mamma, ett piller för pappa.
Den första tabletten
Jag minns inte den första tabletten, annat än att den hette Fluoxetin. Jag har heller ingen som helst aning hur det kommer sig att jag tog den, då jag aldrig varit särskilt benägen till att göra vad andra säger åt mig. Alldeles för mycken erfarenhet lärde mig för alldeles för längesedan att det sällan blir bra på det sättet. Att vuxna sällan har någon som helst aning om vad vi egentligen sysslar med. Att det som på myndighetsspråk kallas för hjälp allt för ofta utmynnar i overksam förnedring.
Men tog den, det måste jag ha gjort för tabletterna följde med mig i många år. Av ren vana, snarare än någon slags positiv effekt jag inte ville leva utan. Det var förhållandevis ovanligt att barn åt antidepressiva på den tiden och jag skämdes i skolan när jag måste ta med den kirugrocksgröna dosetten. Berättade inte gärna för andra. Kände mig än mer som den avart psykiatrin sedan länge sagt att jag var. Men, man vänjer sig.
Det blev till slut en del av mig och vardagen anpassades runt den lilla tabletten, som sedermera byttes ut mot en annan, lika rektangulär och kritvit. Den hette Zoloft. I övrigt var det samma upplevelse. Fotoblixtarna i hjärnan när man missat en dos. De 409 kronorna man måst punga ut varje kvartal och lättnaden när högkostnadsskyddet äntligen började ta fart. Ångesten och rädslan när läkemedlet någon gång var restnoterat och den gnagande oron när det började hända allt oftare i takt med att fler människor började medicinera. Abstinensbesvären som följde om man av någon anledning inte kunde ta dem. Som när jag och min dåvarande sambo åkte upp en helg till Värmland och jag råkat glömma både tabletter och min legitimation hemma. Klarade mig fram till söndagen, innan jag började kaskadkräkas. Att kräkas är förresten inte heller bra, ur abstinenssynpunkt. En släng av magsjuka kunde lätt leda till veckor av oförlåtande ångest. Men, man vänjer sig. Så sant som det är sagt.
Jag växte upp på SSRI, formades runt det. Till slut fann jag mig på en punkt i livet där jag inte kunde separera mig själv från dem. Började ifrågasätta vad som var jag, och vad som var Zoloft. Insåg att vi vuxit ihop, blivit en enhet och att jag aldrig känt mig själv som en sammanfogad vuxen som fått bilda en personlighet utan kemisk påverkan. Vågade inte sluta, av rädsla för att förlora hela min personlighet. Deprimerad var jag ändå. Ofta och skoningslöst, så myten om återinsjuknande var jag aldrig orolig för.
”Hjälper de?” frågade varje ny ST-läkare som de satte på att skriva mina sjukintyg.
”Det har jag ingen som helst aning om.” svarade jag alltid. ”Men jag märker ju om jag inte tar dem.”
Detta omvandlades utan undantag till ”ÄTER ZOLOFT MED GOD EFFEKT” i det slarvigt hoprafsade intyget till Försäkringskassan. Jag och min förmodat goda effekt fick gå hem och stå ut ytterligare ett år.
När medicinen blir en del av en själv
När jag var i 25-årsåldern fick de för sig att höja dosen. Det var nästan exakt på dagen ett år efter att jag lämnat min våldsamma relation och behövt lära mig att förhålla mig till en ny verklighet. En där jag hoppade en meter upp i luften varje gång det ringde på dörren, där världen stundvis såg ut som en filmduk och där jag måste undvika hyllan med frukostflingor på Ica. Det sistnämnda är åtminstone inte så svårt, det är bara att handla på Willys. Fast när tiden gått och årsdagen för uppbrottet började närma sig hjälpte inte ens det och jag brakade ihop, utan att riktigt förstå det själv. Recidiverade depression, svår episod utan psykotiska symptom. Det finns ingen diagnoskod för ”lever under hot”.
Våldsmonopoltaxi till kräksorange vårdavdelning och det som skulle komma att bli ett obligatoriskt och återkommande kemiskt frieri.
”Har du testat stämningsstabiliserande någon gång?”
”Ja. Aldrig mer.”
”Oxascand?”
”Aldrig i livet.”
”Vad säger du om Venlafaxin?”
”Nej, tack.”
”VOXRA! VARFÖR HAR DU INTE TAGIT DIN VOXRA?!”
Allt med löften om att alla är så gott som biverkningsfria och har hjälpt jättemånga i min situation. De i min situation fanns i samma byggnad, i samma kräksorange rum med samma sorts gummimadrass och jag pratade med dem på daglig basis. De i min situation hade oftast medicinlistor i innehållsmässig paritet med lagböcker och religiösa skrifter. De i min situation kunde inte sova, stirrade apatisk ut i fjärran och skakade av ångest när sjuksköterskan kom med flourtantsbrickan och nästa dos. Som inte verkade hjälpa, den heller. Men det tar ju ett tag innan man hittar rätt, som det ofta hette. Funderar på om jag i mitt liv blivit erbjuden psykofarmaka oftare än jag fått genuina ursäkter.
Då dubblerar vi Zoloften, ditt omedgörliga åbäke.
Det blir sällan bra när man gör vad andra säger åt en. Ofta utmynnar det i overksam förnedring.
När hjälpen i stället skapar nya problem
Visst hjälpte det, det skall jag inte sticka under stolen med. Lite väl bra, möjligtvis. Plötsligt fick jag väldigt svårt att sitta stilla, att inte skratta åt saker som egentligen inte var roliga och när jag blivit utskriven och kommit hem till min lägenhet och en tillvaro som inte var kräksorange blev sagda lägenhet oerhört ren för jag kunde inte sluta städa.
”Hur mycket behöver du ens städa?” frågade en vän. Mycket, visade det sig. Jag älskade plötsligt att städa. Det var mitt nya liv, min nya mening. Tokigt nog, då min rastlösa konstnärssjäl fram tills 100 mg Zoloft alltid avskytt städning.
Städeuforin förbyttes lätt i ilska. Det kunde gå på sekunder och den biten skrämde mig eftersom jag sällan varit särskilt arg som person. Problemet var bara att jag inte kunde sluta. Bråkade med människor över internet dagarna i ända och skaffade mig en hel del ovänner och ett mindre smickrande rykte på kuppen. Impulskontrollen var som bortflugen och med sig på flykten tog den mina skamkänslor. Köpte saker i större omfattning än någonsin förr, för jag blev beroende av dopaminkickar.
Och så var det det där med festandet.
100 mg Zoloft – och vägen mot alkoholen
Sedan alkoholdebuten under tonåren hade jag haft problemet med att jag alltid blev lite för berusad, då på förhållandevis små mängder alkohol. Euforin sköljde över mig som en flodvåg och jag fann mig själv liggande i buskar lite oftare än vad jag egentligen vill erkänna. Det kopplade jag själv till Zoloften. Hur jag nu hade kommit fram till det minns jag inte, men jag minns att effekten till viss del kunde avhjälpas om jag skippade dosen samma dag som jag drack. Då spelade abstinensen inte heller någon roll, eftersom alkohol som för mången bekant är kraftigt ångestdämpande. Efter några år märkte jag dock att abstinensen av en skippad dos blivit svårare att hantera, så jag började strunta i den strategin.
100 mg Zoloft. Eller historien om hur jag nästan blev alkoholist.
Jag festade som aldrig förr. Telefonen ringde flera gånger i veckan, för det var alltid någon som ville ta ett glas. Jag hade inte längre något naturligt stopp, utan tillgången till alkohol fick avgöra om det var dags att gå hem eller inte. Satt och drack starksprit direkt ur flaskan som vore det blandsaft. Hela min varelse skrek efter alkohol, till den milda grad att jag en gång funnit att jag festat varje dag i en vecka. Samtidigt som jag hade influensa. Dök upp berusad till psykologsamtal, för att jag förlorat förmågan att säga nej när jag blev erbjuden. Det blev jag tyvärr lite för ofta. Alla gillar hen som alltid är på festhumör. Fast när jag kom hem varje natt, så full att det borde tas upp för diskurs i Vatikanen som potentiellt himlamirakel att jag överhuvudtaget kunnat ta mig hem för egen maskin, så lade jag mig alltid på sängen och hoppades att jag skulle dö. Den biten påverkade inte 100 mg Zoloft särdeles mycket.
Till slut fick jag nog och sänkte dosen på eget bevåg. Alkoholsuget försvann, men jag hade fortfarande ingen stoppknapp, blev sedermera känd som personen som alltid blev för full. Det var definitivt förnedrande. Det plägar bli så, av det som på myndighetsspråk kallas för hjälp.
”Du är nog bipolär”
Hypomanin – eller vad det nu var – övergick i återkommande perioder av lätt eufori och rastlöshet. Det berättade jag aldrig för någon, för erbjudandet om stämningsstabiliserande skulle då övergå till uppmaningar om stämningsstabiliserande och det blir sällan bra när man gör vad andra säger åt en att göra. Gjorde misstaget att nämna ordet ”uppåtperiod” för en psykiater en gång och hela dennes anlete tändes upp som den hos en tonårspublik när en världskändis äntrar en scen.
”Bipolär! Du är nog bipolär!” Ära vare Gud i höjden!
Det tog ett tag och medföljande psykolog att något sånär övertyga den glada läkaren att jag inte var bipolär. Och idoga försiktighet, för letar man efter bipolaritet så har det visat sig att man kan se det lite överallt. Typ som när jag under ett läkarsamtal nödgades att svara på ett sms av någon anledning jag har glömt och min då ovanliga knapptelefon klippri-klapprade under mina fingrar.
”Du skriver väldigt fort. Det kan vara mani!” utropade hon trimuferande. Hallelujah för objektiva undersökningsfynd!
Att sluta – och möta abstinensen
När jag stod på gränsen till de 30 skulle jag komma att ta min sista dos.
Utmattningen av att förtrycka mina egna känslor till den milda grad att jag slutat känna någonting alls hade knackat på dörren i ungefär ett halvårs tid och fått mitt hjärta att rusa. Till sist hade dörren slagits in och med den rasade hela stugan. Våldsmonopoltaxin stod utanför min port ytterligare en gång. Det var ett nederlag, för jag trodde att jag aldrig skulle tillbaka till slutenpsykiatrin.
”Vi kan höja din Zoloft.”
”Helst inte. Jag blir alldeles för hyperaktiv på högre doser.”
”Kan inte det vara värt det, då?”
Är du fullständigt från vettet? Sade jag inte. Men jag kanske borde ha gjort det.
Voxraerbjudande, tackade ja i ren desperation, fast skulle sedan komma att vägra. De 50 mg som fanns kvar av min dos partypiller skulle sättas ut och jag minns att det var en övervägande faktor i beslutet att sätta in Voxra. Jag hade börjat bli nyfiken på vem jag egentligen var under medicinmolnet. 12 års dos skulle ut på två veckor för ”man kan trappa ut snabbare när man är inlagd”. Oklart om man kan det, men 50 till 25 gick bra. Det sista lilla pillret med nyttjad brytskåra fick jag sluta ta när jag väl var hemma, för vårdtiden hann ta slut.
Då kör vi sa polisen och min första medicinfria dag på flera år infann sig.
Ångest. Tremor. Illamående. Hjärndimma. Inte så illa, hade definitivt upplevt värre. Minns att jag och en vän gick på en virtuell julmarknad den dagen, för det var mitt under brinnande pandemi. Det var svårt, men inte svårare än att yllemössor med motiv av glada blåbär och lingon inte gjorde det lite bättre för en stund.
När kroppen brinner
När jag vaknade dagen efter skulle jag sakna förmågan att bli glad över yllemössor under en lång tid framöver.
Det var nämligen som så att min hud stod i lågor.
Inte bokstavligen, inte synhallucinatoriskt. Men sensoriskt. Hela min kropp kändes som om den fattat eld, flera gånger om. Som om en särdeles sadistisk jävel hade fått för sig att tutta på tredje gradens brännskador och jag klarade inte av att röra vid min egen, nakna hud. Äckelkänslorna exploderade i mig och jag fick lov att ständigt gå fullt påklädd, sov i full mundering. Inklusive mössa och vantar. Allt för att undvika att röra vid mig själv. Ångesten stegrade i bröstet och det fanns ingen som helst tröst den här gången. Mitt vänstra ben fick en dag eget liv och började sparka rätt ut i luften av sig självt. Jag hade nog tyckt att just den saken i efterhand var rätt komisk, om det hade skett i isolering. För nog såg det lite roligt ut. Problemet var bara att jag var tvungen att sitta helt stilla, för minsta ögonrörelse fick huvudet att blixtra till som en augustinatt. Lämnade bara min position för att gå på toaletten och fann att mönstret på linoleummattan hade börjat kräla som tusentals små insekter av obestämbar art.
Jag minns inte hur länge jag stod ut. Det kan ha varit dagar, eller veckor. Men jag minns att när jag hörde en uggla hoa från mitt betongförortsfönster på femte våningen så bestämde jag att nog fick vara nog och 112, vad har inträffat? Omild taxi till omild psykiatriakut.
”Vi kan inte hjälpa dig.” sade omild psykiater. ”Det här är ingen sjukdom. Det är normalt.”
Det är ju för i helvete ert fel att det har blivit såhär! Sade jag inte. Men jag kanske borde ha gjort.
Omild spårvagn hem igen. Ugglan hade flugit sin kos.
Vem är jag utan medicinerna?
Det blev så sakteliga bättre. Jag vill understryka att här finnes en betoning på ”sakteliga”. De psykologiska brännskadorna gav till slut med sig, likaså hallucinationerna. Ångesten förbyttes mot uppvaknande och jag fick lov att konfronteras med mitt liv och min barndom. Det var svårt. Fruktansvärt svårt. Allt medicinen hade lagt ett lock på under så många år kom nu upp till ytan och det tog månader innan det värsta lade sig. Nu har jag vänt det till min fördel, för jag har börjat förstå och insikten bereder vägen för förändring. Brain zapsen – fotoblixtarna i min hjärna – som jag var tvungen att förklara för överläkaren jag träffade ett par gånger efter det som en vanlig effekt av SSRI-utsättning (”Pat. övertygad om att dessa har med utsättningen att göra”) klingade av i intensitet. Numer händer de bara när jag är väldigt stressad. Två år efter att den sista dosen gått ur kroppen. Ungefär där någonstans slutade den sista uppåtperioden också.
Alkoholsuget är som bortblåst. Fick en flaska whisky i julklapp och den är fortfarande nästan orörd. Än mer förvånande är att jag har upptäckt att jag inte längre är särdeles förtjust i att vara full. Det är inte samma sak längre, långt ifrån. Det som förr var en kavalkad av ren lycka har blivit ett smått behagligt bakgrundssurr. Ofta märker jag inte ens när jag börjat bli berusad, eftersom jag inte känner mig så överjordiskt lycklig längre. Jag känner definitivt av när jag inte vill ha mer. En kontroll jag aldrig upplevt i livet. Det är så mycket jag har behövt uppleva för första gången, eller återupptäcka. Barnets idenitetsskapande som berövades mig får jag leva med i trettioårsåldern istället och jag har ännu inte slutat förvånas över vem jag egentligen är.
Tydligen gråter jag till sorgliga filmer. Jag tycker inte om att köpa saker, och speciellt inte för köpandets skull. Jag finner värde i det immateriella, frid i det naturliga och enkla. Paradoxalt nog då upplevelserna under 2021 utmynnade i kognitiva skador, så är det numer högre kvalitet på det jag skapar. Fram tills nu har jag varit van vid att lära mig saker så snabbt att om jag inte förmådde göra det så gav jag upp innan jag blev bra och det har blivit tvärtom. Jag är mindre rastlös, ger mig själv mer tid och utrymme att skapa. Njuter av att märka hur jag så sakteliga blir bättre. Jag har blivit försiktigare, tålmodigare och ödmjukare. Något sånär som det barn jag ibland kan minnas att jag var, innan tabletterna.
Att hitta tillbaka till sig själv
2023 rök sömntabletterna och jag sover bättre än någonsin förut. Kan inte minnas om jag någonsin har upplevt hur det känns att lägga sig ned och kunna somna. Bara sådär, liksom på beställning. Ibland gör sig den decennierlånga insomnin påmind, men det varar oftast bara någon kväll och jag vaknar alltid vid nästan samma tid på morgonen. Som om jag fått en naturlig dygnsrytm. Att vakna långt in på eftermiddagen – som jag gjorde i många år – har jag glömt hur det känns.
Året efter det slutade jag med ångestdämpande, då mitt hjärta började klaga till den milda grad att det inte gick att ignorera längre. Tydligen inte helt ovanligt. Fast enligt min vårdcentral så ”kan det hända av ångest”. Tokigt nog hade jag tydligen bara ångest efter att jag tagit ångestdämpande. Inte satt en fot på kräksorange vårdavdelning på flera år och jag ämnar inte att göra det igen.
Depressionerna kommer inte lika ofta, egentligen bara när det händer något alldeles för övermäktigt. Liksom för de flesta människor. De är inte längre lika nattsvarta och jag har faktiskt börjat välkomna dem. Att få sova lite (eller mycket) extra är underbart och jag känner mig nästan utvilad efter ett par dagar i det tillståndet. Grubblerierna vänds till introspektion, den djupa kontakten med mig själv leder till nya insikter och vackra, inre bilder som ibland hamnar på ritpapper. Man är aldrig så kreativ som när man är deprimerad, det finns det förresten vetenskapligt stöd för. Att depression överhuvudtaget händer för att ens omständigheter bedöms vara ogynnsamma, att man börjar grubbla och älta och dra sig undan för att få en chans att komma till bukt med problemet pratas det aldrig om. Inte när vi ser det som en sjukdom som måste botas.
Men Katten, kan det inte bara vara så att dina livsomständigheter har blivit så mycket bättre och att det är därför du också mår bättre?
En tanke att begrunda. Jag tvingas numer leva med kognitiva nedsättningar och utmattningen tvingar mig stundvis till sängbundenhet. Har blivit fattigare, då min ersättning sänktes efter de 30 och jag betvivlar starkt på att jag någonsin kommer att kunna ha ett riktigt jobb efter att ha levt ett liv som psykiatriskt marsvin. Men jag hoppas. Jag har ett nytt trauma i bagaget efter ett möte med en gränslös och våldsam psykolog. Jag sörjer konstant ett liv som aldrig fick levas ordentligt. Ett liv som kunde ha blivit längre om jag inte sökt vård. Bedöm själva.
Fast, man kan ju aldrig så noga veta. Vad som är medicinen och vad som inte är det. Det är liksom det som är själva grejen.
Cat W
