• DEBATT •
I denna debattartikel undersöker Anders Albinsson, överläkare och medicinsk ledningsansvarig vid Allmänpsykiatriska enhet 2 i Växjö, skillnaden mellan suicidala uttryck som speglar akut livshotande lidande och ett språk som formats av hur vården lyssnar. När suicidala budskap blir ett sätt att bli hörd riskerar både patient och vård att tappa kontakten med det som faktiskt behöver förstås och förändras.
När suicidala budskap blir något annat än lidande.
Det finns två sorters suicidala uttryck i psykiatrin.
Det ena är en människa som faktiskt kämpar för sitt liv. Det andra är ett språk som har lärt sig vilka knappar som får vården att reagera.
Båda företeelserna är verkliga. Båda kräver respekt.
Men de är inte samma sak — och de ska inte behandlas som om de vore det.
Psykiatrin har länge haft ett system där vissa ord automatiskt utlöser en kedjereaktion: bedömning, inläggning, tvångsåtgärder, krismöten. Det betyder att patienten inte blir lyssnad på som en människa, utan som ett riskobjekt. Det betyder också att kommunikationen börjar fungera som en valuta.
När människor märker att vården bara reagerar på hot om katastrof, så börjar de uttrycka sina behov i katastroftermer. Det är inte manipulation — det är inlärt beteende. Ett logiskt svar på ett ologiskt system.
Problemet är att både patient och vård då förlorar.
Vi förlorar kontakten med det verkliga lidandet.
Vi förlorar möjligheten att förstå vad som egentligen behöver förändras.
Patienten förlorar sin roll som tänkande subjekt, och blir istället en variabel i en riskmatris.
Det är först när man tar bort reaktionen på de suicidala budskapen som man kan börja prata på riktigt. Då återkommer människan. Då blir frågorna möjliga igen:
Vad är svårt? Vad behöver du? Vad vill du? Vad hindrar dig? Vad är nästa steg?
Det är då man kan börja behandla.
Och där landar kärnan i all modern psykiatri, även om vi sällan vågar säga den högt:
När den suicidala kommunikationen blir ett argument i en förhandling, är det inte längre en relevant kommunikation.
Anders Albinsson
Det är förbluffande för mig hur “dum” psykiatrin är som inte förstår hur mycket deras “patienter” förstår. Redan på slutet av 70-talet när jag var “patient” på barnpsyk och sedan i slutet på 80-talet när jag uppgraderats till “vuxen psyk-patient” och sedan när jag jobbat som peer supporter nu alldeles nyligen, så pratar alla “patienter” om vad som behöver sägas och göras för att psykiatrin ska lyssna när det är livsviktigt. Nu har det gått så lång att en suicidal “patient” som är “känd inom psykiatrin” inte bara kan säga till en läkare att hen är suicidal och bli tagen på allvar (och detta vet “patienten”), om det sägs rakt ut, så är risken stor att personen blir hemskickad och sedd som manipulativ. “Patienten” vet att läkaren måste få känna sig som om hen själv kommit fram till sitt beslut, att det är läkarens bedöming, inte “patientens”.
Jag kallar det för att prata “psykiatriska”. Så klart alla “patienter” som är “kända inom psykiatrin” pratar flytande psykiatriska. Och inte bara det, de har ofta stora psykologiska insikter och kan hantera och bemöta läkaren så att den får känna sig autonom, kunnig, snäll och viktig (när “patienter” kan det här kallas det manipulativt, när läkare och andra psyk. professionella gör det kallas det “attuning”, möta personen där den är, lågaffektivt bemötande osv och ses som ett tecken på yrkesskicklighet).
Men ibland brister det hos den suicidala “patienten” och de blir frustrerade, känslosamma och upprörda, och då kan det gå lite hur som. Antingen blir de hemskickade för att de är krävande och manipulativa eller så åker de rakt i bälte och blir hotade med LPT, och sedan behålls de några dagar för att sedan bli hemskickade till exats samma läge som innan de sökte akut, fast nu med mer emotionell smärta och hopplöshet från ofta mycket dålig så-kallad “vård”.
Det finns så klart fler nyanser på suicidala människor än vad som nämns i artikeln ovan. Det största felet psykiatrin gör ör att underskatta insikter, förståelse, kunnande osv hos sina “patienter”. Varje suicidal och/eller svårt lidande människa är olika. Checklistor och riskanalyser fungerar sällan som hjälp, och är bara till för att den som jobbar inom psykiatrin och fattar beslut när de har någon framför sig som säger att de vill ta livet av sig, så att de ska ha “ryggen fri” om det väl händer. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här och skulle gärna vilja undervisa i psykiatrin om verkligt mänskligt bemötande vid svårt lidande och suicidtankar/planer – men vad jag har att säga om saken har inte varit intressant någonstans.
En annan brasklapp är att psykiatrin GÖR människor suicidala. Tja, ni vet var jag finns om ni vill ha utbildning i relationellt mänskligt bemötande i svåra situationer, istället för manualiserade och protokollariserade checklistor och riskbedömningar.