• AKTIUELLT •
Allt fler barn och unga kämpar med psykiska och emotionella utmaningar – och alltfler får psykiatriska diagnoser. På seminariet ”Från patologi till potential”, arrangerad av webbmagasinet Mad in Norway, samlades politiker, fackpersoner och personer med egen erfarenhet för att utforska en annan väg: där barns livsvillkor, relationer och rättigheter står i centrum, snarare än diagnoser och symtom.
Den 5 december arrangerade webbmagasinet Mad in Norway sitt årliga seminarium. Årets tema var ”Från patologi till potential” och handlade om hur vi kan förstå och hantera barns och ungas psykiska och emotionella utmaningar utan att reducera dem till diagnoser och sjukdomskategorier. I stället betonades barns rättigheter, livsvillkor och utvecklingsmöjligheter – och de vuxnas ansvar för att skapa sammanhang där barn kan växa.
”Den som har ett varför finner alltid ett hur”
Seminariet öppnades av Birgit Valla, chefredaktör för Mad in Norway. Hon påminde om att varje barn är unikt och att dagens barn och unga möter stora utmaningar – i familjen, i skolan, på nätet och i samhället i stort.
Valla lyfte det kontraproduktiva i att placera barn och unga i kategoriska fack genom psykiatriska diagnoser. I dag hamnar fokus ofta på problem och symtom, snarare än på barns livsförutsättningar, orsakerna bakom lidandet och den kontextuella förståelsen av deras beteenden och uttryck.
I stället, menade Valla, behöver vi se varje barns livsberättelse och fråga oss vad deras reaktioner försöker uttrycka. Meningsskapandet – att tillsammans försöka förstå vad svårigheterna handlar om – är centralt. Med utgångspunkt i egna erfarenheter av överväldigande livsutmaningar betonade hon att målet inte är att ”fixa bort” lidandet, utan att hitta mening i det.
– Den som har ett varför i sitt liv finner alltid ett hur, citerade Valla filosofen Nietzsche, och knöt därmed an till seminariets övergripande syfte: att tillsammans bidra till en förändrad syn på psykiskt lidande.
Barn som rättighetsbärare – inte framtida produktionsenheter
Årets öppningstalare var Kjersti Toppe (SP) – ordförande i norska Stortingets hälso- och omsorgskommitté. Hon talade om psykisk ohälsa utifrån ett tydligt folkhälsoperspektiv och betonade de strukturella villkor som formar barns och ungas liv.
Toppe underströk vikten av att skapa samhälleliga förutsättningar för både fysisk och psykisk hälsa, särskilt i en tid då utvecklingen för många barn och unga går i fel riktning. Hon efterlyste ett nytt perspektiv där barn inte främst ses som framtida ”produktionsenheter” i ekonomin, utan som individer med grundlagsfästa egna rättigheter och en unik egenart som måste respekteras.
Hon pekade på hur många barn och unga i dag hamnar i den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin, samtidigt som skolsystemets utformning ofta påverkar deras motivation, självkänsla och framtidstro negativt. Sociala medier bidrar ytterligare till att göra livet mer sårbart, bland annat genom ständig jämförelse och press.
Toppe uppmärksammade också tendensen att barn och unga i ökande grad beskriver sina livsproblem med hjälp av psykiatriska diagnoser, och hur diagnoser ofta blivit en förutsättning för hjälp och stöd. – Så ska det inte behöva vara, konstaterade hon.
I stället lyfte hon fram behovet av tidiga, förebyggande insatser och ett samhälle som bygger på samhörighet och inkludering: – Vi måste jobba för att barn och unga ska känna samhörighet och delaktighet i samhället, avslutade Toppe.
”Kärlek som medicin” – när bemötandet blir avgörande
Temat ”Ungdommens møte med psykiatrien – til skade eller gagn?” introducerades av Maja Thune, som med utgångspunkt i sin bok Kjærlighet som medisin – om å bli sett i psykiatrien delade sina egna erfarenheter av psykiatrin.
Thune beskrev livet innanför psykiatrins väggar: elektrokonvulsiv behandling, neuroleptika, låsta dörrar, en kall fysisk miljö och strukturer som snarare förstärker än lindrar lidande. De psykiatriska diagnoserna framstod i hennes berättelse som sjukförklarande stämplar, som aldrig på djupet fångar en människas livsberättelse.
Thune lyfte i stället det nödvändiga i att se människan bakom diagnosen – att förstå bakgrunden, historien, relationerna. Det bemötande hon beskrev som avgörande för sin egen vändpunkt kom inte från en högt utbildad specialist, utan från en av de lägst utbildade i personalgruppen. Denna person mötte henne som människa, inte som ”patient”, vågade kliva utanför den snäva professionella ramen och visade genuin medmänsklighet.
För Thune blev detta ett konkret exempel på kärlek som medicin – och på hur ett mänskligt möte kan bli mer verksamt än både diagnoser och läkemedel.
”Symtomen” som skydd – inte sjukdom
Nästa talare, journalisten Nikoline Riis Lindahl, är författare till boken Pasientrom 42 – to år på lukket avdeling. Hon beskrev hur hennes inre smärta länge saknade språk och sammanhang, och hur hon utvecklade olika sätt att ”flytta ut” smärtan ur kroppen – bland annat genom ätstörningsproblematik.
Hon använde metaforen av en växt: bladen och rötterna. Inom dagens psykiatri, menade hon, riktas uppmärksamheten nästan uteslutande mot det synliga – bladen, det vill säga symtomen – medan rötterna, de bakomliggande orsakerna, lämnas utan verklig förståelse.
Riis Lindahl talade om orsaker till ätstörningar i termer av behov: behov av trygghet, av kontroll i kaos, av att bli sedd, förstådd och hållen. De beteenden som tolkas som ”sjukdomssymtom” är ofta funktionella reaktioner på svåra livsomständigheter, strategier för att överleva när tillvaron blir övermäktig.
Hon delade sina erfarenheter av psykiatrisk tvångsvård – dagliga fastspänningar och ett bemötande som gjorde henne sämre. Kontrasten blev tydlig när hon senare mötte en terapeut som såg bakom symtomen och försökte förstå människan i hennes kamp.
– Det vi i dag ser som symtom på sjukdom är egentligen ett skydd och en funktionell reaktion på svåra livsomständigheter, sammanfattade Riis Lindahl.
Diagnosen som förklaring – och som återvändsgränd
Psykologen Andreas Lande, själv pappa till tre barn och diagnostiserad med ADHD i vuxen ålder, beskrev sina erfarenheter från båda sidor av specialistvården. Han berättade om en personlig kris, utlöst av överväldigande arbetsbelastning, som påverkade både hans psykiska och fysiska hälsa.
Lande reflekterade kring hur vi tolkar olika psykiska uttryck som svar på livets påfrestningar. Diagnoser, menade han, kan få en stark meningsskapande funktion: de erbjuder en ram som säger ”det är inget fel på mig – det är diagnosen”. För många innebär det en lättnad att kunna förklara problem genom en diagnos, och ansvaret förskjuts från personen till etiketten.
Samtidigt varnade han för att diagnosen kan bli en återvändsgränd när den används som huvudförklaring till allt. Då riskerar både individ och omgivning att sluta leta efter de verkliga orsakerna, och man går miste om möjligheten att utveckla andra sätt att hantera stress, kriser och livsutmaningar.
Även om vissa läkemedel ibland kan ge kortvarig symtomlindring, menade Lande att de ofta blir ineffektiva – och ibland kontraproduktiva – på sikt. I stället efterlyste han en djupare förståelse av problemen och deras ursprung än vad diagnoserna någonsin kan erbjuda.
– Kanske är det så att fler av oss sliter med stress och andra påfrestningar i livet, utan att det egentligen handlar om en psykiatrisk diagnos? frågade han avslutningsvis.
Etik, diagnosfälla och medikalisering av barndomen
Under rubriken ”Hva går galt i systemene og samfunnet? Og hva kan vi gjøre?” talade barn- och ungdomspsykiatern Henriette Sandven, författare till boken Diagnosefellen – om sykeliggjøringen av norske barn.
Hon beskrev de yrkesetiska dilemman som vårdpersonal ställs inför när barn och unga sjukförklaras och behandlas med psykofarmaka, vars långtidseffekter ofta är svaga eller osäkra. Är det etiskt försvarbart att diagnostisera barn på osäker vetenskaplig grund, frågade hon, när vi vet att diagnoserna saknar tydlig biologisk förankring och ibland mer speglar normalfördelningar av mänskliga beteenden än ”sjukdomar”?
Sandven hänvisade till Allen Frances och kritiken mot medikaliseringen av barndomen: hur vi riskerar att överbehandla ”bekymrade friska” samtidigt som de som verkligen behöver stöd inte alltid får det de behöver. Hon lyfte fram hur barn- och ungdomspsykiatrin i dag tenderar att fungera som en produktionsenhet, där ekonomiska ramar och krav på effektivitet driver fram standardiserade utredningar och läkemedelsbehandling som ”kostnadseffektiva lösningar”.
Hon påminde också om läkemedelsindustrins särintressen, bland annat genom kopplingar mellan DSM-arbetsgrupper och industrin, och hur diagnossystemen expanderat med allt fler diagnoser för varje upplaga.
Samtidigt pekade hon på barns livsvillkor: brist på sömn, omfattande skärmtid och sociala medier, samt skolans avgörande betydelse både som potentiell skyddsfaktor och som stressor. I stället för att leta efter symtom och problem, menade Sandven, måste vi fråga vad barnen försöker uttrycka genom sitt mående och beteende.
Hon avslutade med att efterlysa både ett varmt, mellanmänskligt bemötande och strukturella förändringar som tar barns verkliga behov på allvar.
Mer lek – färre diagnoser
Läkaren och barn- och ungdomspsykiatern Charlotte Lunde, som också har bakgrund som journalist och programledare i NRK Barne-TV, tog vid där Sandven slutade. Hon är medförfattare till boken Lek og læring i et nevroperspektiv – hvordan gode intensjoner kan ødelegge barns lærelyst, där lekens centrala betydelse för barns utveckling lyfts fram.
Lunde uttryckte oro över vår tids sjukliggörande av barn och unga, där diagnoser alltför ofta ersätter nyfikenhet, kreativitet och förståelse. Lösningen, menade hon, är på många sätt både enkel och relativt billig: mer lek och färre diagnoser.
Hon betonade att barn inte kan ses som små vuxna, utan som individer med ett grundläggande behov av fri lek, utforskande och fantasi. Leken handlar inte bara om tidsfördriv, utan om kultur, social utveckling och hjärnans mognad. När leken begränsas, påverkas barnets hela utveckling.
Med stöd i både forskning och klinisk erfarenhet beskrev Lunde hur frånvaron av social lek leder till ökad aggressivitet, social tillbakadragenhet och utanförskap – inte bara för djur i djurstudier utan potentiellt också hos människor. Trygga barn leker; ett barn som helt slutat leka signalerar att utvecklingen är i fara.
Hon knöt an till barnkonventionen, där lek och rekreation lyfts som en central rättighet, och uppmanade både professionella och föräldrar att se leken som en nödvändig grund för psykisk hälsa – inte som något som kan rationaliseras bort till förmån för prestation.
Att se människan bakom diagnoserna
Jag själv var ärad att få vara en del av årets seminarieprogram. Med rubriken ”Bortom piller och etiketter: om konsten att förstå och hantera psykiskt lidande” delade jag med mig av unga Rebeckas berättelse. En berättelse som innehåller både traumatiska livshändelser och läkning, men som också belyser vår grundsyns betydelse för val av insatser och deras utfall.
Ser vi orsaker till våra barns och ungas lidande bero på kemiska obalanser eller strukturella och genetiska avvikelser i hjärnan så blir de idag dominerade farmakologiska behandlingar en logisk följd.
Om vi i stället ser våra barns och ungas normbrytande och problemskapande beteenden som funktionella reaktioner på svåra livsomständigheter, bjuder det till andra tankar om insatser och bemötande.
För att kunna se och förstå människan bakom diagnoserna behöver vi sluta fokusera på symtomen och vad som är ”fel” på våra barn och unga. Istället behöver vi börja fråga vad våra barn och unga varit med om, hur det de varit med om påverkat dem och vilka överlevnadsstrategier har de behövt utveckla för att klara det de varit med om. Men också undersöka deras inre och yttre resurser, och tillsammans med barnen och ungdomarna utforska hur de svar som våra frågor får formar deras livsberättelse. Detta ser jag som grundläggande för hantering av och läkning från de trauman som många av våra barn och unga bär på.
Pris för yttrandefrihet inom psykisk hälsovård
Under seminariet delades också ”Prisen til fremme av ytringsfriheten i psykisk helsevern” ut av Monica Strømland. Priset ges årligen till en person eller institution som på ett betydelsefullt sätt bidragit till yttrandefrihet och grundläggande mänskliga rättigheter inom det psykiska hälsoväsendet.
Årets pris gick till Nikoline Riis Lindahl för hennes modiga arbete för att ge röst åt utsatta människor. Genom boken Pasientrom 42 – To år på lukket avdeling, podcast och intervjuer har hon förmedlat egna erfarenheter från mötet med psykiatrisk vård och gett röst åt unga människor som lever med anorexi i Norge i dag.
I motiveringen framhölls hur Lindahl synliggjort användandet av tvång vid anorexi och visat hur felaktigt använd tvång och brist på delaktighet kan förvärra tillståndet. Hon betonar vikten av trygghet, tillit, erkännande och dialog, samt av att se bakom symtomen och försöka förstå människan i sitt lidande.
Priset lyfte fram hennes arbete som ett viktigt bidrag till en mer helhetsorienterad, omsorgsfull och rättighetsbaserad psykiatrisk vård – och en inspiration till fortsatt öppenhet och kritisk reflektion.
Nya perspektiv på barns och ungas kamp
Seminariets tredje tema, ”Hvordan forstå barn og ungdom? Et nytt perspektiv på barn og unges strev”, samlade röster som på olika sätt utmanar den dominerande diagnostiska modellen.
Jimmy Westerheim, grundare av The Human Aspect Foundation och ”Life Experience Library”, utgick från den grundläggande frågan: Vad gör oss till människor? Med egna livserfarenheter – bland annat ett suicidförsök i tidig tonår – beskrev han hur sociala relationer och meningsfulla möten är avgörande för vår motståndskraft mot livets påfrestningar.
Westerheim lyfte samtidigt fram fyra samtidstendenser som i grunden påverkar barns och ungas psykiska hälsa:
- Urbanisering: flytten från familj och uppväxtmiljöer till miljöer präglade av högt tempo, mer ”störning” och svagare lokala nätverk.
- Digitaliseringens fragmentering: ett överflöd av intryck som gör det svårt att se helheter och att skapa sammanhang i sina erfarenheter.
- Polariserande psykologisering: ekokammare och förenklade förklaringsmodeller på nätet som förstärker avstånd och skapar snäva tolkningsramar.
- Färre genuina mänskliga möten: allt färre tillfällen där barn och unga faktiskt delar erfarenheter och blir speglade av andra på ett meningsfullt sätt.
Dessa fyra utvecklingar påverkar enligt Westerheim två centrala områden i ungas liv. Dels störs balansen i nervsystemet – växlingen mellan sympatisk aktivering och parasympatisk vila rubbas, vilket leder till överbelastning och bristande återhämtning. Dels försvagas de sociala stödnätverken, eftersom unga både skapar och vårdar sina relationer i mindre utsträckning än tidigare generationer.
Tillsammans bidrar dessa faktorer till att den generation som vuxit upp med dessa livsvillkor står med en svagare robusthet i mötet med livets utmaningar än de som kom före, menade Westerheim.
Han lyfte också skammens roll i att hindra unga från att söka hjälp – hur stigma, begränsat känslospråk och brist på kunskap gör det svårt att sätta ord på inre smärta. Ofta är det, menade han, de små glimtarna av sårbarhet i ett mänskligt möte som skapar förändring: att någon vågar fråga, och vågar stanna kvar i svaret. Stress beskrev han som ett överbelastat nervsystem – en i grunden adaptiv respons som måste förstås och hanteras, snarare än sjukförklaras.
Barndomserfarenheter, systemsvikt och barns överlevnadsstrategier
Inga Marte Thorkildsen, tidigare barn- och jämställdhetsminister och författare, talade om barns särskilda utsatthet – både i familjen och i mötet med system som inte förmår att se. Hon utgick bland annat från ACE-forskningen (Adverse Childhood Experiences), som visar ett tydligt dos–respons-samband: ju fler svåra barndomserfarenheter, desto sämre utfall för både fysisk och psykisk hälsa.
När barn inte får dela sina erfarenheter och få stöd i att förstå dem, riskerar den toxiska stressen att sätta sig i kroppen och psyket som ohälsa. Thorkildsen talade om att det ofta inte ”bara” handlar om omfattande omsorgssvikt, utan också om systemsvikt – ett samhälle som inte förmår ta barns signaler och rättigheter på allvar.
Hon beskrev hur professionella ibland utvecklar egna överlevnadsstrategier: överidentifiering med andra vuxna, bagatellisering av problem, att skjuta över ansvaret, drömlösningar (till exempel snabb medicinering), aktivitet utan tydligt mål och projicering av den egna vanmakten.
Samtidigt utvecklar barn sina egna strategier för att klara sig: kontrollerande beteende, osynliggörande av egna behov, att bli ”klassens clown”, tidiga omsorgsgivare eller att ta till mat, alkohol, självskada eller extrem ”duktighet”.
Varje barn, betonade Thorkildsen, föds med en grundläggande längtan efter att bli älskat av sina föräldrar. När denna längtan inte möts växer skam och ohälsa. Vår uppgift som vuxna är att ge barn ett sammanhang där deras erfarenheter kan förstås.
– Vi måste hjälpa barnen att finna sammanhanget för sina liv och upplevelser, sade hon. – Det är en av våra viktigaste uppgifter.
Diagnos som ansvarsavlastning – eller som dimridå?
Dagens sista talare, Trond Velken, läkare och specialist i barn- och ungdomspsykiatri, placerade utvecklingen i ett större samhällsperspektiv. Han beskrev hur nyliberalismens fokus på ekonomisk tillväxt sedan 1970-talet format ett samhälle präglat av konkurrens och prestation, där det individuella ansvaret blir en tung börda – särskilt för unga.
I ett sådant samhälle blir psykiatriska diagnoser attraktiva, menade Velken. De kan fungera som en legitim form av ansvarsavlastning från orimliga krav, både för individ och omgivning. Men när stödsystemen byggs kring diagnoser som inträdesbiljett, gör vi samhälleliga strukturella problem till individuella brister.
Med utgångspunkt i bland annat ADHD-diagnosens kraftiga ökning påminde Velken om att forskningen inte stödjer idén om ADHD som ett tydligt avgränsat tillstånd i hjärnan, baserat på stabila genetiska eller strukturella förändringar. Fokus på genetiska och neuropsykiatriska förklaringar, menade han, gör oss blinda för den psykosociala belastning som många barn lever under.
Velken varnade också för hur språket kring ”neurodiversitet” kan komma att förstärka medikaliseringen om det används oreflekterat: även här riskerar vi att cementera kategorier i stället för att förstå sammanhang.
Han påminde om att diagnoserna i grunden är beskrivningar av symtomkluster – inte förklaringar till vad som är fel. Registerstudier i Norge har visat att de regioner som diagnostiserar mest också har de sämsta utfallen när det gäller återgång till sysselsättning. Forskning från andra länder pekar på samma mönster: diagnosen i sig kan bli en riskfaktor.
Läkemedelsbehandling med ADHD-preparat kan ha kortsiktigt positiva effekter, men det finns svagare stöd för långtidseffekter. Samtidigt kan diagnoserna dölja de verkliga orsakerna bakom barnens svårigheter.
Velken betonade att många barn har svårt att själva berätta vad de varit med om och hur det påverkat dem. Därför behöver professionella ta ett steg tillbaka, skapa trygga ramar och ge plats åt barns livsberättelser – i stället för att snabbt fylla tomrummet med diagnoser och förklaringsmodeller.
Från objekt till subjekt – från patologi till potential
Genom dagens föreläsningar löpte en gemensam röd tråd: behovet av att gå från att se barn och unga som bärare av ”störningar” och ”symtom” till att se dem som subjekt i sina egna liv, med berättelser som måste tas på allvar.
Berättelserna från personer med egenupplevd erfarenhet av psykiatrin visade hur ett stigmatiserande, medikaliserande och ibland tvångsbaserat bemötande kan förstärka lidandet, medan mänsklig värme, lyhördhet och verklig nyfikenhet på orsakerna bakom symtomen kan öppna för förändring.
Flera talare betonade hur barns och ungas reaktioner – oavsett om de tar form som ätstörning, självskada, ”ADHD-beteende” eller nedstämdhet – ofta är funktionella försök att hantera svåra livsomständigheter. Det är skydd, strategier och rop på hjälp, inte tecken på en defekt hjärna.
Medmänsklighet, sammanhang och hopp
Seminariet ”Från patologi till potential” utmanade den dominerande biomedicinska förståelsen av barns och ungas psykiska lidande. I stället pekade talarna på vikten av att förstå barns liv utifrån deras sammanhang: familj, skola, sociala relationer, ekonomi, barndomserfarenheter och samhällsstruktur.
Dagen visade på behovet av både systemförändring och förändrade möten i vardagen:
- att se barn som rättighetsbärare,
- att ge större utrymme för lek, relationer och meningsfulla sammanhang,
- att våga stanna i tystnad, ångest och ovisshet i stället för att snabbt sätta etiketter,
- och att skapa stödformer där barn och unga inte reduceras till diagnoser utan erkänns som hela människor.
I centrum stod en enkel men radikal tanke: barns och ungas psykiska uttryck handlar inte i första hand om patologi, utan om försök att leva, förstå och bli förstådd. När vi flyttar blicken från ”fel i barnet” till barnets potential och livssammanhang öppnas nya vägar – för både förebyggande arbete, behandling och samhällsförändring.
Och det är där, mellan medmänsklighet, förståelse och hopp, som ett verkligt skifte från patologi till potential kan börja ta form.
Lasse Mattila
Du finner inspelningarna på seminariets olika föredrag på webbmagasinet Mad in Norways YouTube kanal. Se inspelningarna >>
Foto: Lasse Mattila.
