Vi alla vet att människan är en social varelse; som däggdjur lever vi i flock, vi är inte
solitärer, utan vår tillhörighet till gruppen är en essentiell del av hur vår art har överlevt
historiskt. Våra hjärnor har dessutom förändrats föga sedan vi levde som jägare och samlare på savannen, vilket innebär att vår strävan att tillhöra gruppen fortfarande är en viktig psykologisk mekanism hos oss alla. Om vi blev ensamma på savannen så klarade vi oss inte någon längre tid i den förtida ogästvänliga miljö som präglat vår tidiga historia. Det har därför selekterats fram en rad beteenden som gör att vår tillhörighet till gruppen säkras. Ett exempel på det är vårt medfödda, instinktiva anknytningssystem som gör att vi har beteenden som väcker våra omsorgspersoners omvårdnadssystem. Det handlar om överlevnad.
Mot bakgrund av detta blir det därför förståeligt att vi exempelvis döljer sådant hos oss själva som vi uppfattat som oönskat av den eller de vi är beroende av; dessa kan utgöras av våra föräldrar när vi är små och senare i livet den grupp vi vill eller kanske ibland ofrivilligt tillhör. Psykiskt lidande, avvikande och märkliga tankar, känslor och beteenden har länge setts som problematiskt kulturellt men också ofta i de mindre grupper vi tillhör. De normer vi har i vår kultur är egentligen de förhållningsregler som vi som enskilda måste förhålla oss till för att inte riskeras att avvisas av gruppen. Den grupp som vi måste tillhöra för att överleva. Om vi bryter mot dessa normer så får de flesta av oss känna av hur våra medfödda larmsystem aktiveras och vi blir oroliga, stressade och känner oss hotade.
De normer vi har kring psykiskt lidande eller de människor som anses bete sig avvikande
förstärks dessutom av hur vi behandlar de som vi anser vara avvikande. Det blir extremt
viktigt att inte tillhöra denna skara, eftersom alla vet att om vi beter oss alltför avvikande så kan vi i dagens moderna samhälle bli hämtade genom handräckning och samtidigt bli av med alla våra rättigheter. Vi kan isoleras från våra liv, bältas och injiceras med toxiska preparat eller behandlas med elektricitet mot vår vilja. För att sedan vara den vars plats i gruppen för alltid kommer att vara villkorad. Det är det som är kärnan i stigmatisering.
Ordet stigmatisering kommer från det latinska ordet för märke och brännmärkning. Om du
någon gång har brännmärkts genom att behöva utstå den kliniska blicken, då du helt reduceras till en bärare av symtom, kan det komma att följa med dig resten av ditt liv, inte
bara i din journal. Om du har etiketterats med diverse psykiatriska diagnoser som skiljt ur dig från övriga medlemmar i din flock så kan du komma att känna dig utanför och annorlunda resten av ditt liv. Har du dessutom utsatts för behandlingar under tvång eller skadats av så kallade läkemedel eller elchocker så riskerar du också att bära det med dig hela livet. Din omgivning ser på dig med andra ögon, kanske med mer vaksamma ögon. Finns det ens utrymme för några känslor mer? Får du bryta ihop någonsin igen? Tänk om du fortfarande är avvikande? Tänk om du blir sjuk igen? Kan man lita på dig?
I det här så blir det ytterst problematiskt när antistigmakampanjerna ska utbilda oss om psykisk ohälsa utifrån dagens system och när de uppmanar oss att tala mer om psykisk ohälsa. Diagnoser och dagens brutala behandlingar leder till en andrifiering, vi delas upp i sjukt och friskt. Det problematiska visar sig även genom att dagens antistigmakampanjer har visat sig ge dålig effekt på människors attityder. Forskning som har gjorts visar att de har haft kortsiktig positiv påverkan och ingen positiv effekt på lång sikt. Tvärtom har de till och med haft motsatt effekt och resulterat i kategoriskt tänkande och känslor som rädsla och ömkan hos allmänheten.[1] För den redan avvikande blir det att åter igen att riskera att misstänkliggöras och att förlora sin självklara plats i gruppen. Risken i vår iver att prata om psykisk ohälsa blir att vi kastar de redan sårbara framför bussen, eftersom det är de redan etiketterade som drabbas mest.
En stor del av problemet ligger i att hela vårt språk har psykiatriserats. Språket som vi använder för att beskriva obekväma känslor och vad som kategoriseras som avvikande beteenden utgår i dag till stor del från den biopsykiatriska förståelsen av psykiskt lidande och från psykiatriska diagnoser. När vi använder ett språk som baseras på en psykiatrisk diagnostik blir det kontraproduktivt ur antistigmasynpunkt, då kärnan i den psykiatriska diagnostiken är att just skilja ur människor från det som vi anser vara normalvariation, det vill säga skilja ut individer från gruppen. Den grupp som vi måste tillhöra för att överleva.
Många människor som utsatts för den kliniska blicken och påföljande brännmärkning
försöker glömma och anpassar sig. Många lever till synes vanliga liv men inom dem ryms en sorg och en konstant rädsla för att hamna där igen, för att bli utstött igen. Minnet av
konsekvenserna för att känna och uppleva för mycket vilar tungt i själens innersta vrår.
Kanske kommer det i kapp dem senare, kanske inte. Kanske kan de leva med rädslan som en ständigt närvarande kamrat och den egna vaksamheten för att inte vara för mycket som en ständig följeslagare. Ett på många sätt halvt liv och aldrig lika fullt självklart som det borde. Även om de själva lyckas hålla sina brännmärken skymda så följer det med dem i deras omgivning och i deras journaler, vilket för alltid innebär en risk för sämre somatisk vård och ytterligare vårdövergrepp. En del undviker vården helt och hållet och dör i förtid.
Vi måste inte lära oss mer om diagnoser och prata mer om psykisk ohälsa. Vi måste prata om hur vi ser på och behandlar människor som vi anser bryta mot våra nu rådande normer runt känslor och beteenden. Vi måste prata om psykiatriseringen av vårt språk och våra känsloliv. Om övergreppen under förevändningen att det är vård. Vi måste rannsaka oss själva, våra rädslor och vår syn på varandra. Vi måste omvärdera vår rädsla för de som vi i dag ser som sjuka. Kanske kan vi behöva komma i kontakt mer med den rädsla vi har för att själva tappa det, för i den kan vi kanske hitta vår förståelse och vår medkänsla, den som vi verkar ha förlorat i vår iver att höra till.
Dunja Grisell
Referenser
[1] https://www.frontiersin.org/journals/public-health/articles/10.3389/fpubh.2020.569539/full
OM VARFÖR ANTI-STIGMAKAMPANJER KRING SÅ KALLAT PSYKISK OHÄLSA INTE FUNGERAR
Det har östs massvis med pengar på anti-stigmakampanjer i västvärlden. Och de har gjort livet värre för människor med en psykiatrisk diagnos, inte bättre. Det finns det flera olika studier som visar.
Varför är det så? Precis som Dunja Grisell skriver i sin artikel på Mad In Sweden, så är människan ett flockdjur. Avvikande beteende straffas ofta hårt, och att bli exkluderad ur den sociala tillhörigheten är otroligt smärtsamt – och kan leda till allt från ensamhet och isolering till sämre fysisk hälsa och självmord.
“Vi måste inte lära oss mer om diagnoser och prata mer om psykisk ohälsa. Vi måste prata om hur vi ser på och behandlar människor som vi anser bryta mot våra nu rådande normer runt känslor och beteenden. Vi måste prata om psykiatriseringen av vårt språk och våra känsloliv. Om övergreppen under förevändningen att det är vård. Vi måste rannsaka oss själva, våra rädslor och vår syn på varandra. Vi måste omvärdera vår rädsla för de som vi i dag ser som sjuka. Kanske kan vi behöva komma i kontakt mer med den rädsla vi har för att själva tappa det, för i den kan vi kanske hitta vår förståelse och vår medkänsla, den som vi verkar ha förlorat i vår iver att höra till.”
Jag tänker ofta när jag ser hur psykiatrin behandlar de så kallat psykiskt avvikande, att de som jobbar där hanterar sin egen rädsla och sin egen oro genom att hantera den “patient” som de har framför sig. Vi är helt enkelt som kollektiv, som människor, alla rädda för starka känslor och annorlunda beteenden och att det ska vara vi som hamnar där och blir bedömd som avvikande – så därför diagnosticerar vi andra som vi tycker avviker, så att vi kan stigmatisera dem, så att de, inte vi, blir de som hamnar utanför gruppen.
Ibland möter jag människor om jobbar inom psykiatrin/psykoterapin som inte är rädda för andra människor. Det är inte ofta, men de finns. De har insett att vi alla bara är människor, och att vi alla ibland ha starka känslor och göra annorlunda, att det bara är en del av livet, av att vara människa. Och att stark smärta och lidande drabbar oss alla, någon gång i livet. Och att de som fått utstå mer av det än andra och överlevt i själva verket är väldigt starka människor, inte tvärtom, de är verkligen inte svaga och inte sjuka. Men psykiatrin, psykoterapin, samhället i stort vill helst odla synen på de som överlever något svårt som sjuka, svaga och avvikande. Som ett slags magiskt tänkande, som ett skydd, för att inte bli den som själv anses för avvikande, och kanske i botten, som ett skydd mot att själva råka ut för det som så väldigt undvikande inom psykiatrin benämns som “svåra livsändelser” och därpå följande “mörka tankar”.
Vi måste generellt sluta låta psykiatrin styra hur vi ser på oss själva och våra medmänniskor. Psykiatrin är bara en fortsättning (och en modern version) på hur religionen, politiska och andra ideologier (byggda på rädsla och social kontroll) bestämt åt oss vem som får vara med i gruppen, och vem som ska exkluderas, vem som är stark och vem som är svag, vem som är värd att räddas och vem som ska överges och lämnas åt sitt eget öde.
Heja Dunja! Skriv mer, dela med dig mer av dina kloka insikter och tankar om psykiatrin och vad det är att vara människa.
Precis så. Tack Katarina för dina kloka reflektioner och vänliga ord.