FRAGMENT: Resan – den yttre och den inre

0
102

I psykoterapins förlovade land

52 år gammal.

Det här skulle bli min första resa till USA. Jag ville gärna åka, och inte alls. Min traumaterapeut och jag hade anordnat en konferens tillsammans, en bit utanför New York. Vi jobbade också ihop, den här terapeuten och jag. Det hade vi redan gjort i flera år, nästan lika länge som jag hade varit hennes klient.

Efter konferensen skulle jag stanna i USA i några veckor. Jag skulle ner till Oklahoma och jobba tillsammans med min kollega i vår stiftelse. Vi skulle både hålla kurser, undersöka möjligheter för forskning och bygga nätverk. Den här delen av resan såg jag fram emot.

Mycket hade hänt innan den här resan, i min relation med den här terapeuten. Men det var första gången jag var helt säker på att vi inte borde göra något sådant här ihop. Och vi pratade om det, över Skype, eftersom vi inte ens bor i samma land. Men hon menade att det skulle se jättekonstigt ut om jag inte kom, eftersom det var hon och jag som anordnade de här konferenserna ihop. Eftersom vi har ett samarbete och är ett team. Och jag gav efter, som alltid.

Innan vi går vidare vill jag säga att jag miljontals gånger frågat mig själv hur jag hade hamnat i den här situationen. Varför jag inte hade lämnat vårt märkliga ”samarbete”. Vad det var för fel på mig om inte bara kunde lämna henne och allt det här bakom mig? Varför jag gång på gång åkte till henne, gjorde saker tillsammans med henne, fastän jag egentligen någonstans visste att det var att leka med elden? Jag funderar fortfarande på mekanismerna bakom mina handlingar och beslut. Bakom drivkraften och attraktionen. Vad var det som gjorde att jag drogs till henne om ett mal till ett ljus?

Resan över gick bra, fast jag hade varit jättenervös över att flyga så långt på egen hand. I New York mötte min kollega i vår stiftelse mig, och vi skulle först spendera en natt på hotell i New York, bara så at jag fick chansen att se en pytteliten bit av staden. Och det fick jag, fast mest jobbade vi på en fondansökan som vi fått restfrågor på, frågor vi behövde svara på för att de skulle kunna gå vidare med vår ansökan om ett litet forskningsanslag.

Jag kunde njuta lite av dagen. Jag fick se lite av New York. Det kändes stort. Att lilla jag kommit ända hit. Fast min nervositet redan for rundor i min kropp… jag kände att mitt fokus gled omkring. Jag kunde ändå njuta av att sitta där på en gräsmatta, en tidig vårdag i Central Park och njuta av en medhavd sallad.

Nästa dag tog vi tunnelbanan tillbaka till flygplatsen för att hämta ut en hyrbil och plocka upp ytterligare en kollega och en av konferensens talare.

När vi sedan styrde kosan mot staden konferensen skulle hållas i, så kunde jag inte längre hålla emot min rädsla. Jag började få flashbacks, hängde inte med i konversationerna, kände hur mitt medvetande kom och gick. Jag försökte allt vad jag kunde för att hålla mig närvarande, jag har en arsenal av ”verktyg” som jag använder mot min dissociation och min PTS(d), men det gick inte jättebra. Det fanns för många triggers i det jag gjorde just nu, sitta i en bil på väg mot okänd ort. För att träffa människor jag inte vill träffa.

När vi väl kommer fram möter vi en av våra amerikanska arrangörer. Hon visar oss in i collegebyggnaden och vi går upp för en monumental stentrappa. Mina ben skakar. Det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur kroppen. Jag är torr i munnen och jag känner hur mina ögon flackar. Allra helst vill jag bara vända om och rusa därifrån, men jag tvingar mig upp för trappan. Jag tvingar mig själv vidare. Något jag är väldigt bekant med att göra.

När vi väl kommer fram till rätt sal så är hon redan där, min terapeut, och hennes partner. Alla våra gemensamma vänner och bekanta går genast fram till henne och de möts i hjärtliga kramar. När jag kommer fram till henne sträcker hon fram handen för att skaka min. Det enda jag vill är att hon inte gör någon skillnad på mig och andra. Och en del av mig vill att hon ska se och förstå hur svårt det här är för mig.

Så i all min ostadighet frågar jag om jag också kan få en kram. Och det får jag. Inte en av den hjärtliga sorten, men det är i alla fall ingens skillnad, utåt sett, mellan mig och mina kollegor.

Där är många i rummet, och det råder en ganska hektisk stämning. Fler talare kommer och alla vill testa tekniken, orientera sig och när de gjort det droppar de av för att hitta sina hotell. Senare på kvällen ska vi träffas för gemensam middag.

Jag är nu helt i våldet på min dissociation. Jag kämpar hårt för att inte drabbas av absolut panik, bryta ihop eller rusa därifrån.

Det är tredje gången vi ordnar en konferens tillsammans, ingen av de andra gångerna var lätta heller. Den här gången är annorlunda. Jag har inte fått lov att bidra med någon presentation. För att ge mig något att göra har hon utsett mig till teknikansvarig. Det tackade jag ja till, och bad att få träffa den på campus som kan tekniken. Men jag får klara mig mest på egen hand och till exempel räkna ut hur vi ska få en video-presentation från en Apple dator till min dator som ska vara talarnas presentationsdator. Jag är rädd, ryckig och nervös, men försöker hålla ordning på min kropp och mitt tal.

Vi checkar in på hotellet. Jag delar rum med min närmsta kollega i stiftelsen, hon är en av få människor som vet om att den här personen som jag samarbetar med också är min traumaterapeut. Hon gillar inte henne. Jag tror det är ömsesidigt. Jag är rädd för att det är mitt fel. Jag som ömsom pratar i förtroende en med den ena och en med den andra. Med min kollega har jag pratat om min terapeut, för att inte brista. Jag har skämts för det. Jag tänker att jag belastat vårt samarbete allt för hårt med mina personliga problem.

Jag är nära brytningsgränsen. Terapeuten hade bara någon vecka innan konferensen berättat för mig att hon ska bara vara med den första halvan av konferensen på lördagen och sedan komma tillbaka till den andra halvan av konferensen på söndagen. Hon säger att hennes gamla häst i USA är svårt sjuk och hon ska besöka honom, och att det är kanske sista gången hon får träffa honom. Jag tycker att det är konstigt att hon överger sina konferens-deltagare och speciellt nu när jag också fått en så liten roll. Jag ska bara sköta tekniken, presentera en och annan talare, ta lite foton och ”finnas till hands”. Hon och hennes partner ska låna vår hyrbil för att köra var det nu är de ska köra.  Jag känner mig ganska osäker på vad jag gör där överhuvudtaget.

Vid middagen är jag så nervös att kan jag inte äta, jag försöker, men det går inte. Mitt emot mig sitter terapeuten och hennes partner. Partnern får sin mat i en kasse och lämnar bordet. Jag gör mitt bästa för att delta i konversationerna runt omkring mig men sitter mest och lyssnar på hur rummet surrar av glada och förväntansfulla röster.

Halvvägs in i middagen vill terapeuten ha ordet. Hon skämtar och hälsar alla välkomna. Och presenterar hur hon tänkt sig de här dagarna. Fastän hon bara en vecka tidigare har sagt att jag ska täcka upp som presentatör av talare när hon är borta från konferensen säger hon nu att det är vår amerikanska arrangör som ska göra det, och hon ber om ursäkt för att hon måste besöka sin sjuka häst. Talarna blir häpna vid den här nyheten, men eftersom det är en sjuk häst, så visar alla förståelse.

Själv är jag nu ännu mer förvirrad än tidigare. Om jag inte ska introducera några talare, inte ska tala själv, kunde de ha bett någon annan sköta tekniken och ta bilder. Jag förstår inte överhuvudtaget vad jag gör där? Och önskar intensivt att jag hade stått på mig bättre, att jag inte hade gått med på att komma dit. Det här känns bara helt fel.

Jag försöker få till ett par ord med terapeuten, men hon undviker mig skickligt. Utanför toaletten ber jag henne prata med mig i 5 minuter. Men hon säger nej.

Jag går som i en dimma tillbaka till hotellet. Pratar inte med någon. Går bara efter de andra. Så att jag inte ska komma vilse.

Natten igenom gråter jag. Försöker vara tyst. Två gånger är jag nära att lämna hotellrummet. Jag känner att jag måste ut och bort. En av gångerna kollapsar jag vid dörren och ligger där och krampgråter, så tyst jag kan, så jag inte ska väcka min kollega.

När morgonen kommer har jag inte sovit alls. Jag duschar så kallt jag kan så att gråtsvullnaden i mitt ansikte inte ska vara så tydlig. Kan inte äta någon frukost, men hjälper till att bära ner alla grejer till bilen som vi behöver över konferensen eftersom vi inte har någon bil mellan lördagen och söndagen.

Jag håller mig så undan jag kan, jag litar inte på att jag inte ska bryta ihop. Jag blir uppkommenderad på scenen i terapeutens öppningstal, där jag får mikrofonen för att säga några ord, jag hasplar ur mig något om hur fantastiskt det är att se alla. Och om det inte hade varit för den situation jag är i, en situation som inte får lov att synas, så hade jag nog tyckt att det varit roligt. Normalt älskar jag att prata om mitt jobb och hur man kan utveckla vårt fält. På ett sätt är jag ganska blyg, men jag tycker om att nätverka.

Resten av förmiddagen håller jag hårt i min kamera och gör mig upptagen med att dokumentera presentationerna och vad som händer i rummet. När jag inte kan hålla tillbaka paniken går jag till badrummet, låser in mig i några minuter, gråter och sköljer ansiktet med mer kallvatten. Sedan går jag tillbaka igen. Ett par gånger tror jag att jag ska kräkas. Men det kommer inget.

Innan terapeuten och hennes partner lämnar konferensen vill hon prata med mig. Hon säger att hon öppnat upp sitt eget företags-facebook-konto och säger till mig att posta bilder och en liten text om var och en av våra presentatörer. Jag känner mig förvånad över att hon låter mig logga in på hennes konto. Hon gör klart för mig att det bara gäller över helgen. I min ”dumhet” gör det att, jag trots att jag kämpar så, känner mig lite utvald. Som om det vore en fantastisk ynnest att få ge bort mina bilder och texter till någon annan som tar all kredit för dem? Men jag har ett jobb. Jag kan nu ännu mer fokusera på att ta bilder (senare anklagar hon mig för att ha kapat hennes konto).

Eftermiddagen känns lite lättare, jag känner mig mindre övervakad när hon och hennes partner inte är där och pratar till och med lite med några av talarna och gästerna.

På kvällen får vi information om att en av talarna inför morgondagen som inte har kommit ännu. Hon är fast på en flygplats och kommer inte att kunna komma hit.

Det här har hänt på olika sätt på våra tidigare konferenser. Att vi fått väldigt sena avhopp. Och har alltid lösts med att vi bett någon annan hoppa in i sista sekund. Jag ringer febrilt till terapeuten för att kolla med henne om hon godkänner min idé, jag har bett ett team från Norge att presentera om sitt jobb, och de har tackat ja och säger att de kan sätta ihop en presentation tills i morgon. Jag är nöjd med lösningen, men rädd att få bannor för att jag gjort fel. Och jag säger det till min kollega. Jag konstaterar att det inte spelar någon roll hur jag väljer att lösa situationen, för vad jag än gör, så kommer det att vara fel val. Men jag tänker att jag trots allt fortfarande är någon slags samarbetspartner och vår amerikanska arrangör vill inte ta ansvar för situationen och tycker min lösning är bra, så jag känner att jag gör så gott jag kan. Men jag fortsätter att ringa terapeuten, lämnar meddelande över WhatsApp om att jag behöver prata med henne och presenterar min lösning i text för henne.

Jag gråter mig igenom den här natten också och sover max någon timme.

Nästa morgon när vi är på väg ut genom dörren, på väg till konferensen, ringer hon och säger att min idé är dålig. Hon säger att jag i stället ska be alla talare som redan finns på talarlistan att förlänga sina presentationer. Och att den avslutande diskussionen som hon ska leda när hon är tillbaka ska förlängas.

Min kollega skakar på huvudet, men vet att jag kommer att göra som terapeuten säger. Och nu måste jag också gå till det norska teamet och säga till dem att deras arbete kvällen innan var i onödan och att de inte ska presentera något. Det gör att jag känner mig dum, men det är bara en sak till i det stora hela om känns helt fel. Så det är bara att bita ihop och fortsätta.

Jag går till konferensen. På egen hand eftersom jag inte kan äta och alla andra har gått till frukosten. På vägen dit passerar jag en bro över en motorväg. I mitt väldigt dissociativa tillstånd låter vägsuset som en vaggsång. Jag dras dit. I mitt inre ser jag mig falla från bron och det jag känner vid tanken är frihet. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag förstår ingenting, vet inte vad jag gör för fel. Jag vet att jag är triggad av hela situationen. Jag vet att jag inte kan tänka klart.  Med den kunskapen lyckas jag styra mig bort från bron och vidare mot konferensen.

Jag meddelar det norska teamet och pratar med arrangören som ska förklara programändringen. Jag vågar inte ta på mig att göra det, fastän arrangören ber mig. Men jag är rädd för vad som ska hända om jag ställer mig på scen och pratar fastän terapeuten har sagt att jag inte ska det. Och jag slits mellan min pliktkänsla att ta ansvar för konferensdeltagarna och att inte sätta mig upp mot terapeuten.

Efter halva dagen är hon tillbaka. Jag håller mig fortsättningsvis till att ta bilder. Jag svarar på tilltal, efter bästa förmåga, men jag inleder inga konversationer. Jag fortsätter också kämpa mot flashbacks och fullständig panik, men börjar bli väldigt trött. Och känner hur jag glimtvis försvinner. Men vet vid det här laget att ingen annan brukar märka det. Jag är bra på att dölja vad som händer för mig. Det är så jag har överlevt hela mitt liv.

Terapeuten kallar ut mig i korridoren i en fikapaus. Hon undrar varför jag är så ryckig. Jag skyller på en av presentationerna, och det är sant att den triggande mig lite till. Det var en somatiskt orienterad presentation och vi alla hade blivit ombedda att delta i lite kroppsrörelser. Och jag märkte hur svårt jag hade för att koordinera mig överhuvudtaget och var rädd att någon skulle märka att jag höll på att sluta fungera. Det sista jag ville var att dra till mig uppmärksamhet, även om jag kände mig väldigt ensam. Om jag bröt ihop visste jag att jag skulle få skäll för att jag vill stjäla uppmärksamhet och göra så att allt handlar om mig.

Dagen är snart slut, och jag tänker att jag ska klara mig några timmar till, sedan är det över. Precis innan terapeutens slutanförande kommer hon bort till mig och säger till mig att jag måste komma upp på scenen när hon pratar om vårt teamarbete. Att jag måste stå där bredvid henne och le. Och säga några ord. Jag säger att jag ska det. Så jag ställer mig lite vid sidan om scenen så jag inte ska missa det.

Hon pratar och pratar. Och sedan kommer hon till något om vår stiftelse, säger att utan den, hade hon inte kunnat göra det hon gör. Och så tittar hon på mig. Och jag kämpar, jag vill inte gå upp där. Vill inte stå där bredvid henne. Jag är för trött, för rädd, för nära att kollapsa. Så jag fryser till. Kan inte röra mig. Då spänner hon ögonen i mig och beordrar mig att komma dit. Och jag får fart på mig. Lyckas ta mig upp fram till henne. Lyckas titta på henne, och ser hennes ögon blixtra. Orkar inte bry mig om hur arg hon är. Jag tar mikrofonen, ler och säger till deltagarna att det varit en ära att få vara där och tackar alla. Sedan lämnar jag tillbaka mikrofonen, och går undan.

Konferensen är över, vi lastar in överblivna böcker och annat i bilen. Jag går tillbaka till hotellrummet. Och en än gång dras jag till bron över motorvägen. Jag är så oändligt trött. Och det vore så oändligt skönt om allt det här bara kunde sluta.

Samtidigt är jag mamma, ägare till ett flertal hästar. Och känner att jag har en mission i livet. Att hjälpa människor som upplevt svåra barndomstrauman och omsorgsbrist, ofta påspädd av hemsk psykiatris ”hjälp” och ”vård”.

Jag vill inte dö. Jag orkar bara inte finnas i den här mycket förvirrande relationen längre. En relation där jag antas hela mig själv från mina egna trauman så jag inte ska vara farlig för dem jag vill arbeta med. Jag har försökt att avsluta den flera gånger. Men jag är inte människa till att hålla mig borta. Gång på gång går jag tillbaka, fastän jag bestämt mig många gånger vid det här laget att det inte är hållbart. Men vi är också mitt i en traumaterapi, och jag vet inte vart jag skulle vända mig för att få fortsatt hjälp. Jag har försökt gång på gång i Sverige. Men blivit avvisad med svaret att mina trauman är för allvarliga och jag citerar en chefspsykolog ”att du får helt enkelt lära dig att leva med dem”. Och mest då syftat på konsekvenserna av dem.

Innan jag påbörjade min traumaterapi med den här terapeuten var jag hyfsat funktionell. Väldigt dissociativ men jag fungerade i den liv jag hade byggt för mig själv. Jag hade heller inte varit suicidal på många, många år. Men nu var jag det. Rejält suicidal.

Efter konferensen träffades jag och terapeuten en gång till, hon ringde och frågade om jag ville ta hand om feedback-formulären. Så kunde jag se över dem och ta med dem nästa gång vi skulle ses i terapi. Just där och då, ville jag aldrig mer träffa henne. Men jag kom till mötet. Hon och hennes partner satt på en bänk utanför hotellet. Samma hotell som jag och min kollega bodde på. Som jag skulle ordna betalningen för allas vår vistelse där, via vår stiftelse. Hon gav mig feedback-formulären och en påse clementiner. Jag orkade inte prata med henne, ville inte prata med henne inför henne partner. Så jag tog formulären, vi sa hej då och skiljdes åt.

Nästa dag skulle jag och min kollega flyga hem till henne i Oklahoma. Vi skjutsade folk tillbaka till flygplatsen, och eftersom det var så många i bilen, tror jag att det inte märktes så mycket att jag var mer eller mindre väck.

De första veckorna i Oklahoma fick jag anstränga mig till max för att inte bara ligga och stirra in i väggen. Jag gjorde studiebesök, höll kurser och träffade folk, men när jag var själv hemma i kollegans hus ute på landsbygden i Oklahoma gick jag ut i hästhagarna, och tittade ut träd att hänga mig, provade ut vilka bälten och rep som skulle kunna fungera. Tog till och med dem med mig ut i hagarna, men kunde inte genomföra något försök, i stället sjönk jag ihop under träden, och grät och grät. Och så satt jag med hästarna. Och tänkte på mina barn.

Efter ett par veckor kom det plötsligt ett mail från terapeuten som undrade om jag hade hunnit fundera igenom saker och ting och var beredd att diskutera mitt beteende.

Jag förstod inte vad hon menade.

Sedan frågade hon om jag ville göra en hemsida till henne och om jag kunde skicka en offert med prisuppgifter på det till henne. Och sedan i rask följd frågade hon om jag och min kollega, via vår stiftelse ville erbjuda kurser tillsammans med henne. Hon ville att vi skulle svara på några frågor som hon hade så att hon kunde avgöra om vi var en bra ”match” för varandra.

Min kollega var skeptisk till alltihop. Men jag blev så glad. Trodde (för sjuttioelfte gången) att nu, nu vänder det. Nu slutar hon att se mig som en galning och ser att jag, vi i vår stiftelse, genom våra kurser, har något bra att erbjuda.

Min kollega gick med på att vi tillsammans kunde svara på frågorna och skicka över vårt kursmaterial till terapeuten, så hon kunde avgöra om vi kunde jobba ihop.

Vi skickade alltihop och jag satte ihop en offert. Sedan hörde vi ingenting på ett tag. Och jag åkte senare ner till henne, efter att ha varit hemma i Sverige och vänt. För så var upplägget. Jag åkte till henne var 10–12 vecka för ett par dagars intensiv traumaterapi, sedan åkte jag hem igen.

När jag kom dit efter konferensen, så visste jag som vanligt inte vad som väntade. Varje gång var olik varje annan gång. Det var alltid olika regler som gällde och jag bara anpassade mig. Första dagen vi träffades på henne kontor förklarade hon för mig att hon misstänkte att jag hade en narcissistisk personlighetsstörning. Och hon hade arrangerat konferensen som hon gjort för att testa mig. För att se om jag tänkte ta över den, helt enkelt stjäla den från henne. Hon förklarade också för mig att henne partner hade haft jättesvårt, och hon också, för den enorma mängd aggressivitet jag hade riktat mot dem. Att den hade känts genom hela rummet. Att hennes partner hade behövt lämna restaurangen den där första kvällen för att han inte stod ut med den.

Jag lyssnade alltmer häpet. Hur kunde hon, de, ha en så otroligt olik upplevelse av det som hänt? Varför ville hon ens att jag kom till terapin nu, om jag var en så aggressiv människa, så narcissistisk och hotfull? Varför hade hon då bjudit in till samarbeten och ville att jag skulle göra hennes hemsida?

För varje gång jag träffade henne så blev jag mer och mer förvirrad, så hade det varit i 3 år nu. Samtidigt försökte jag allt hårdare arbeta med mig själv i terapin och gjorde allt för att se mig själv genom hennes ögon, så att jag skulle förstå vad det var jag bidrog med i relationen. Var jag ännu inte var nog mogen och hade mer arbete att göra med mig själv.

Den här gångens terapidagar slutade med att hon tog tillbaka NPD-diagnosen och nöjde sig med att säga att jag har narcissistiska drag. Jag åkte hem, och berättade vad hon sagt för min, numera ex-make, mest för att jag var så förvirrad av hela historien och både hennes test och henne slutsatser. Hon och ex-maken visste ju båda också om hur narcissistisk min mamma varit (min ex-make hade träffat henne).  Jag tänkte att han om någon skulle veta om jag var väldigt narcissistisk. Han menade på att jag nog var en av de minst narcissistiska personer han kände. Jag frågade också andra som känt mig länge, och de sa samma sak. En del föreslog att det var min terapeut som var narcissistisk. Det som hände i USA var en hemsk upplevelse för mig och det var också det som hände efteråt. Men det var inte första gången vi hade haft en konflikt, inte första gången jag hade blivit otroligt förvirrad av henne och hennes handlingar och ord.

Jag försvarade henne så klart. Även om jag varje gång jag var längre bort från henne och inte i frekvent kontakt med henne brukade nyktra till och vara förmögen att se henne på avstånd och åtminstone överväga vad andra runt omkring mig såg och förstod och vad min egen magkänsla försökte säga mig. Men jag kunde inte tro något annat än att hon ville mig väl. Att hon förstod mig och visste vad jag behövde för att sluta se mig själv som ett offer (det var hennes ständiga kritik mot mig) och för mig att mogna och/eller växa upp. Så att jag också kunde bli redo att hjälpa andra med svåra trauman.

Hon fick sin hemsida. Kostnaden drog hon av på vad jag betalade henne för terapi. Hon fick den väldigt billig, för ett vänskapspris. Hon konstaterade att vi inte passade ihop som kursleverantörer och sa att hon slängt vårt material. Och hon fortsatte prata om mig som narcissistisk och aggressiv.

Och jag fortsatte att gå i traumaterapi hos henne ytterligare nästan två år. Sedan avslutade hon kontakten med mig, för hon hade gått i handledning och insåg att hon var för arg på mig. Att hon inte kunde se mig klart. Och hon var rädd för att hon inte längre var bra för mig.

Den konversationen avslutades helt i ett mail några veckor senare när hon säger till mig att hon tycker illa om mig. Från och med då går jag no-contact. När jag häver alla blockeringar något halvår senare, för jag tycker inte att jag har något att dölja, så dröjer det inte så länge innan jag har ett nytt kontaktförsök från henne i min inbox. Och så drar cirkusen i gång igen…

Det här är inte allt hela historien. Den har mångt fler episoder och galna inslag. Och vi gjorde annat jobb ihop också. Totalt höll vi på i åtta år. Innan jag lyckades ta mig ur det hela. Då var jag helt utfattig. Snuddande nära att bli hemlös, utan resurser, utan nästan allt i mitt liv som betytt något för mig. Resan därifrån och hit där jag är i dag har sannerligen inte varit enkel. Men jag är okej idag. Och har ingen kontakt med den här terapeuten/kollegan/”vännen”.

—–

Varför delar jag med mig av den här historien?

För att jag i princip har hållit tyst om den i alla år för att skydda henne. Och det har tärt på mig, allt hemlighetsmakeri. Men också för att jag ofta kritiserar vårt västerländska psykiatrisystem (jag har råkat illa ut i det också, mest när jag var yngre). Och jag vill visa att psykoterapi kan också vara väldigt skadligt. För att den maktobalans som finns inbyggd i psykiatrins hierarkier också finns inbyggd i psykoterapin.

Jag vet det finns psykoterapeuter som inte jobbar som den här psykoterapeuten gör. Min kritik rör både hennes risktagande med mig, men också henne metoder och allrådande sätt att fatta alla beslut om oss. Liksom det finns utmärkta och väldigt empatiska och humana psykiatriker.

Jag utbildar mig själv till psykoterapeut, och jag tänker mycket kring de ramar och regler som finns för psykoterapeuter. Men kanske ännu mer på de teorier och värderingar psykoterapi bygger på. Jag är inte övertygad om att kärnan i psykoterapi är helt ”hälsosam” i brist på annat ord. Det är något med all psykoterapi som känns förlegat och fel.

Jag har efter mina upplevelser med den här terapeuten sökt psykoterapi för att bearbeta dem (vilken ironi, att behöva gå i terapi för att bearbeta sin föregående terapi). Men än så länge, trots att jag provat ett tiotal terapeuter, så har alla blivit jätte-arga på den här terapeuten och inte kunna se och höra mig. De har själva känt sig så illa berörda och hotade av den här terapi-historien att de förlorat mig ur sikte och jag har fått hjälpa dem i stället för tvärt om. Jag har inte gett upp. Jag fortsätter att leta efter någon som kan härbärgera både sig själv och mig. Men jag klarar mig också ganska bra på egen hand.

Psykiatrin får ofta ta emot kritik. Men det är mycket mindre legitimt att kritisera psykoterapin och psykoterapeuter. De har gärna iklätt sig rollen om de goda, de som står för humanitet och medmänsklighet.

Jag vet inte varför den här terapeuten jag berättar om här gjorde som hon gjorde. Jag har upprepade gånger bjudit in till öppen dialog om det. Men hon vill inte prata om det. Hon har förklarat det från sitt perspektiv, tycker hon. Och hon tycker att alla de tillfällen jag tar upp, så har hon haft goda anledningar att handla som hon gjort. Vid några få och väldig korta ögonblick har hon öppnat upp för att hon kanske skadat mig, men när jag följt upp vad hon sagt har hon genast tagit tillbaka det och lagt alltihop på mig. Någon enstaka gång har hon också förvarat sig med att hon överskattat mig. Att hon inte förstått vad hon gett sig in i. Men de sista månaderna vi var i kontakt, då sedan länge utanför terapin, säger hon att hon älskar mig och att hon förlåter mig.

Jag vet inte vad hon förlåter mig för, eller vad hon menar med att hon älskar mig. Det har aldrig känts så. Själv saknar jag intensiteten i vår relation, hur jag trots allt ibland kunde prata utan filter med henne om saker som inte många andra kan lyssna på. Men vet också att jag behöver hålla avståndet. Och jag vet att den person jag saknar inte finns.

Jag vill fortsätta prata om hur inte bara psykiatri kan skada människor, men också psykoterapi. Kanske är det i grunden samma skadliga värderingar, som att det finns psykiska sjukdomar som vissa kan lära sig om och sedan bota hos andra?

Där här var en traumaterapeut. Hon var inte främmande för att saker som hänt mig hade givit mig de så kallade symptom och skadliga hanteringsstrategier jag hade. Ändå var det något i hennes synsätt som gav henne rätt att ”behandla mig”, enligt hennes övertygelser (och experimentlusta). Det har fått mig att fundera mycket på psykiatrins, psykologins och psykoterapins gemensamma grundläggande värderingar, etik och synen på sin egen expertis.

Nu vill jag inte försöka överleva fler ”behandlingar” av mina så kallade psykiska sjukdomar eller symptom. Jag behöver genomgå psykoterapi in min utbildning till psykoterapeut. Men utöver det letar jag mer efter kloka och eftertänksamma människor som vågar både möta andra – och sig själva – på samma gång. I möten där det finns en reell jämlikhet. Och där ansvaret är jämnt fördelat, från början.

Den här psykoterapeutiska relationen hade pågått i tre år innan den här speciella konferensen hölls. Vi hade känt varandra redan innan terapin påbörjats. Jag vet inte om det framgår i texten hur ytterst förvirrad jag var mixen av relationer vi hade. Jag trodde länge att det var så svårt för att traumaterapi är svårt och jobbigt. Det var inte förrän långt senare jag förstod hur komplicerad vår relation hade varit och att den påverkat mig på ett sätt som fortfarande känns. Varför gav jag henne så mycket makt? Varför gjorde jag henne så viktig? Hur kunde jag nästan ge upp allt för idén om att vi en dag skulle jobba ihop? (En idé hon hela tiden underhöll). Varför kom hon tillbaka in i mitt liv hela tiden?

Jag tänker att jag kanske aldrig helt kommer att förstå vad som hände. Nu har jag tillräcklig distans att börja prata om det. Skriva om det. Väl medveten om att jag och de val jag gjorde påverkade situationen. Jag försöker inte fördela skuld. Men jag söker förståelse. Eller rättare sagt. En väg framåt, där den här upplevelsen, precis som alla andra traumatiska upplevelser i mitt liv, blir till en del av min historia. Men inte styr mina framtida val, i alla fall inte genom rädsla. Att den har format mig och mina egna värderingar och tankar är klart, men jag kommer aldrig att låta den definiera mig.

Vad som skulle ha blivit en helande upplevelse blev en söndrande och smärtsam upplevelse. Det blev ett slag anti-terapi. Och jag lärde mig att tycka om och respektera mig själv i motsats till vad jag upplevde i terapin, nästan i trots. Någonstans på vägen bytte jag själv sida och började öva på att agera för mig själv, stå upp för mig själv, tycka om mig själv, trösta mig själv. Och på så vis kunde jag så småningom räta på mig själv och säga, nu räcker det. Nu vill jag inte mer. Nu går jag.

Katarina Lundgren