F-fyrtiotrepunktett, var god dröj. Eller, jag menar F-fyrtiofyrapunktåtta. Oj, ursäkta, jag är visst F-fyrtiotrepunktåtta-A. Fast det får jag egentligen inte vara så jag blev nyligen F-fyrtiotrepunktåtta-W. En gång var jag F-sextiopunkttre och F-sextiopunktsex men det är jag inte längre och i ärlighetens namn vet jag faktiskt inte riktigt vem jag är överhuvudtaget längre. Men hur kan jag stå till tjänst?
”Du kan berätta hur du mår” säger människan i den vita rocken bakom sitt skrivbord. Jag vet att han egentligen inte är intresserad. Att själva anledningen till att han vill att jag skall berätta hur jag mår är för att han vill utvärdera mina symptom och för att utvärdera mina symptom måste han ta ett psykiskt status. För det behöver jag prata. Så jag berättar. Lite sådär lagom vagt för jag vill faktiskt inte släppa in en ointresserad främling i mitt innersta. Jag berättar och jag försöker slå förnedringen, som jag vet kommer att dyka upp i mina journaler senare, ur hågen. ”Flack emotionell och god formell kontakt. Sparsam psykomotorik, talar mycket lågt, undviker ögonkontakt.” Ibland får jag ”god sjukdomsinsikt” och det är bra. Ibland får jag ”bristande” dito, någon gång har det hänt att jag har fått bägge på samma dag. Det verkar bero lite på hur samarbetsvillig jag verkar vara när de föreslår medicinering, så oftast framställer jag mig som samarbetsvillig. Föreslår det till och med själv, fastän jag absolut inte vill. Det blir värdigare så för oavsett vilken inställning jag har så spelar det ingen roll för de har redan bestämt sig ändå. En gång fick jag ”acceptabelt utseende” och jag känner mig för det mesta som något sorts antikt föremål som blir bedömt under lupp. Fast kanske inte lika aktad som sådana tenderar att vara.
Inom psykiatrin finns det inte plats för något annat än symptom. Man blir tillfrågad om hur man mår och hur man sover, för att de skall kunna bedöma vilka symptom man har medels psykiskt status. ”Acceptabelt utseende” då jag inte har inrökt morgonrock på mig men min t-tröja är lite för stor. ”Flack emotionell kontakt” då det inte är särskilt lockande att söka emotionell kontakt med någon som helt uppenbart inte bryr sig. ”Sparsam psykomotorik” då jag egentligen är livrädd. De frågar om matvanor, mediciner, vikt, längd och vilken suicidmetod jag föredrar för dagen. Aldrig har någon frågat om varför jag mår som jag mår, eller vad som har hänt mig. Vad jag drömde om som barn, vad jag brinner för i livet, vad jag är bra på, om människorna och de andra djuren som jag älskar. Om sådana saker som gör mig till en hel person. Mina psykologiska beståndsdelar, om man så vill. Vem man egentligen är är ovidkommande, när ens hjärna är sjuk.
”Vi kommer att lägga in dig” säger människan i den vita rocken bakom sitt skrivbord. Sedan blir jag krönt till F-trettiotvåpunkttvå och får sätta mig ned och vänta på att någon som jag inte känner skall komma och hämta mig. För nu är jag inlåst i egenskap av fara för mig själv och får därmed inte röra mig i byggnaden ensam. Att jag tog mig hit för egen maskin utan att ha upptagits i spontan självförbränning verkar de ha glömt. Att jag kommer att skickas ut till friheten inom ett par dagar utan att någonting har förändrats till det bättre är det ingen som tänker på heller.
Den slutenpsykiatriska vårdenheten på Sahlgrenska är en annan värld. Ett parallellsamhälle bakom blytunga slussdörrar där en människa liksom förbyts. De som kommer dit kommer som Vilka Som Helst. De är lärare, psykologer, sjuksköterskor, arkitekter, tandtekniker, studenter och musikalartister. Nyblivna mammor, rädda tonårsflickor, unga killar som nyligen kommit till Sverige, någons syster, son eller mormor. En och annan av de dära tokiga människorna som man ser på gatan, kanske en torgalkoholist. Det saknas en regelrätt demografisk grupptillhörighet som kan knyta oss samman med varandra för vi är så otroligt heterogena, så man har fått lov att uppfinna en; Gruppen psykiskt sjuka. Vi som har något nedärvt fel på våra hjärnor. Vi som är Annat.
Vi rår om varandra. Delar varandras sorger och triumfer. När det kommer någon ny varnar vi varandra för personalen som är dålig, och talar väl om personalen som är bra. När någon får tillåtelse att lämna avdelningen skickar vi med hen små beställningar. Cigaretter och Coca-Cola Zero. Kexchoklad, korsordstidning, deodorant. Fast inte i glasflaska, för den kan man skada sig på. Exakt hur vet jag inte, men det måste vara på något särdeles groteskt vis eftersom man får ha tändare. Vi lever under konstant övervakning, får inte säga vad som helst till varandra och två gånger om dagen mäts vårt blodtryck i tur och ordning, ingen vet riktigt varför men man vänjer sig. Världen finns inte här och man slutar att vara människa. Ju fler gånger man är inlagd, desto fler beståndsdelar som upplöses. Till slut blir man en diagnos och man söker sig till de som har samma. Vi byter dem, som vi en gång bytte bokmärken och luktsuddigum.
”Jag har OCD och schizoid personlighetsstörning och recidiverande depression och jag skall utredas för autism och ADHD. Vad har du?”
Vem är du?
När jag har kommit upp på avdelningen söker de som brukligt igenom mina tillhörigheter, i jakt på allsköns livsfarligheter för jag är inte länge en vuxen människa utan en tickande bomb som riskerar att ta livet av mig precis när som helst. Vad de väljer att ta är alltid godtyckligt. Just den här gången råkar jag ha ytterfacket på min ryggsäck fullt av små, slipade glasbitar som jag plockat på en strand i närheten av där jag bor. Det var en fin eftermiddag, den när jag plockade glasbitarna. Det hade tagit mig flera månader att orka genomföra en sådan expedition och väl där upptäckte jag att jag tyckte om det. Hade tänkt göra någon slags mosaik då jag gärna arbetar med händerna och det kändes dessutom ganska bra att rensa stranden från skräp. Så att inga djur råkar skada sig. Tyvärr hade jag helt glömt bort att de låg i väskan och skäms nu som en hund när den nitrilhandskbeklädda mentalvårdaren går igenom mina tillhörigheter. ”Vad är det här?” säger hon med barsk röst. I mitt sinne radar jag upp tusen olika anledningar över hur det här kan betraktas som ett symptom på psykisk sjukdom. För visst är det så att bara en galning skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag med att plocka slipat strandglas och varför tänkte jag inte på det? Du är tokig, Alfons Åberg.
Jag sätter på mig mitt mest timida leende och förklarar. Det är strandglas. Det är som så att jag hade tänkt göra någon slags mosaik… Jag avbryter mig för vårdarens ansiktsuttryck har förändrats. Hon tittar in i mina ögon och under ett ögonblick som känns oändligt så stirrar hon på mig med samma typ av förakt som när man ser någon gå in i ens nystädade hem med leriga skor på fötterna. Jag viker undan blicken och tittar ned i golvet i stället. Tyst sluter jag en pakt med mig själv. Jag lovar mig att aldrig mer plocka strandglas, allt för att försöka mota bort min egna galenskap. Isdamen i nitrilhandskar tar hela väskan ifrån mig.
Det är så mycket jag har slutat med genom åren. Jag har slutat bli arg, slutat vara osäker, slutat bli ledsen om någon är elak mot mig. Jag har hyperanalyserat varenda känsla jag har – och inte har – på jakt efter symptom. Jag blir inte arg, för då är det ett bevis på att jag har en borderline personlighetsstörning. Jag blir inte ledsen, för då riskerar jag att sättas in på antidepressiva. Jag blir inte rädd för när sådana som jag blir rädda så heter det inte rädd, utan ångeststörning. F-fyrtioettpunktett. Tuktar mig själv in i vanligheten, kultiverar det mest vänliga, avväpnande och alldeles lagom stora leende och jag kan hålla i en konversation som ingen annan för den är så exakt vad en konversation är menad att vara. Jag pratar inte om mig själv och absolut inte i positiva ordalag. Jag håller ögonkontakt exakt så länge som jag vet att det förväntas av mig, är inte för smickrande men samtidigt inte för opersonlig. Jag höjer aldrig rösten, kan inte minnas när jag senast skrek. Säger alltid ja och aldrig nej och mina egna åsikter är ovidkommande. För varje steg jag tar måste jag i någon nanosekund först noggrant analysera nästkommande handling. Är det tillräckligt normalt? När jag flyttar in i min första egna lägenhet vågar jag inte ha persiennen uppdragen på flera veckor för jag är så rädd att grannarna skall se. Se och förstå att jag inte är som dem. Att jag är Annat. Till slut känner jag ingenting alls. Jag är bara en välartad fasad och alla älskar mig.
”Mycket lugn och timid i sättet. Inga latenta tendenser till aggression.” skriver Antikrundanexperten på akuten i mina journaler.
Några månader senare har fasaden jag byggt upp slutligen krackelerat. Den blev för tung, för stram och processen blev nog så dramatisk. Känslorna jag under flera år inte hade känt hade börjat välla ut i en så våldsam takt att jag under flera veckor blir sängbunden med konstant dödsskräck. Jag ligger där bunden i min säng och min vana trogen så googlar jag. Googlar på psykiatriska diagnoser. Försöker hitta vad som är fel på mig. Det hjälper inte så mycket, för jag upptäcker att jag nog kan uppfylla kriterierna för varenda diagnos i hela DSM om man bara vrider och vänder något på den lilla personlighet jag har kvar. Jag läser om personlighetsstörningar och affektiva störningar. Om neuropsykiatriska störningar, för någon har sagt att jag nog har ADHD. Om psykossjukdomar och tänker på spindlarna jag såg krypa över golvet när jag satte ut Zoloften. Ätstörningar, fobier, ångeststörningar och patologisk sorg. Jag känner att jag har allt. Kanske inte hetsätningsstörning, men det är nog den enda störningen jag inte har. Lär mig att koffeinberoende klassas som psykisk sjukdom och merparten av alla människor i hela landet är psykiskt sjuka.
Jag läser på Reddit om nätterna, postar inlägg efter inlägg i jakt på någon som kan förstå vad det är som är fel på mig. En dag plingar det till. En för mig okänd människa har svarat på en av mina kommentarer.
”This does not sound like BPD. Have you checked r/cptsd?”
Termen ter sig bekant. Ett och ett halvt år tidigare, efter ett av både mina och min könsutredande psykologs otaliga och lika fruktlösa försök att få psykiatrin att förstå att jag behövde hjälp då jag såg min expartners ansiktsuttryck vart jag än gick och i vem jag än mötte, så hade den inofficiella domen omilt placerats i mitt knä. ”Du lider av något som heter komplex traumatisering. Det är ingen riktig diagnos, så det finns ingen behandling.” Sedan blev jag utskriven. I mina journaler såg domen lite annorlunda ut. Patienten upplevs omotiverad för behandling.
Patienten knappar in ”complex PTSD” i Googles sökmotor. Patienten läser. Först på Wikipedia. Den engelska, för det står inte så mycket på den svenska sidan. Sedan vidare ut i intranätets alla skrymslen och vrår. Patienten börjar äntligen att förstå. Patienten tar ett första steg till att sluta att vara Patienten.
Komplex PTSD. Symptomen var alla symptom. Symptomen var mina symptom. Symptomen var inte symptom utan försvar; reaktioner på övermäktiga livshändelser; hela spektrumet av mänskligt lidande rymdes i denna inofficiella nästan-diagnos. Smärtproblematik, tvångstankar, hyperaktivitet, hypoaktivitet, dissociation, psykos, fobier, avtrubbning, tomhetskänslor, matsmältningsbesvär, nedstämdhet, upprymdhet, takykardi, bradykardi, högt blodtryck, lågt blodtryck, medberoende och empatinedsättningar, att äta för mycket, eller för lite. Mardrömmar, flashbacks och varken mardrömmar eller flashbacks. Ångest, ältande, hyperfokus, koncentrationssvårigheter, beroendeproblematik. Anknytningssvårigheter; självisolering eller svårigheter att vara ensam. Undergivenhet, för mycket narcissism, för lite narcissism. Dålig självkänsla, explosiv ilska, ingen ilska alls. Någon är en ensam excentriker, en annan en social kameleont.
Möjliga differentialdiagnoser: ADHD, OCD, bipolär sjukdom, depression, ätstörningar, generaliserad ångest, autism, anpassningsstörning, schizofreni, extrem stress ”utan närmare specifikation”, alla personlighetsstörningar och främst borderline för den diagnosen anses ha exakt samma symptom. Expertisen hävdar att det minsann är två helt olika saker, även om de inte kan förklara exakt hur. Vilken diagnos du får beror på om vårdpersonalen tycker om dig eller inte. Om de tycker att du är ett offer, eller en förövare. Oftast anses man vara en förövare. Det blir så, om man har ett nedärvt fel på sin hjärna.
”Men herregud” tänkte jag där jag var bunden i min säng. ”Det här hade kunnat hända vem som helst. Vem som helst i hela världen.”
Nästa gång jag klev upp ur sängen gjorde jag det som en riktig människa. Som Vem Som Helst. Det var första gången i mitt liv som jag förstod att jag var just det. Att jag inte var Annat. Att det som hade hänt mig var omänskligt och att jag hade reagerat på ett i allra högsta grad mänskligt vis.
”Jag är inte sjuk. Jag är traumatiserad!” sade jag till en av mina närmaste vänner i telefon. Jag var utomhus för första gången på flera veckor. Det var soligt. Jag tyckte om det. Som människor plägar göra.
”Jag är så glad att höra dig säga det. Jag har velat berätta för dig så länge, men jag har inte vetat hur jag skall säga det till dig.”
Sedan berättade jag för henne om vad som hade hänt, den där första gången jag vistades på en slutenpsykiatrisk vårdavdelning. Den eftermiddagen som skulle komma att påverka mig för resten av mitt liv. Det var svårt. Jag hade berättat för öppenpsykiatrin flera gånger. Fått höra att det inte var traumatiskt nog. Knappt ens traumatiskt alls. Det var nog förresten bara autism.
”Det här var något av det värsta jag har hört.”
Så det var inte hos mig felet låg.
Jag läste all traumalitteratur jag kunde få fatt i; på gott och ont då kvalitén på sådana publikationer tenderar att variera kraftigt men ofta blir närmast Bibelförklarade av människor som lider. Vi vill så gärna hitta oss själva i böcker. Böcker och diagnosmanualer. Det sägs ofta att om Komplex PTSD letar sig in i DSM, så skulle den tjocka manualen krympa till att bli en liten pamflett. Jag hoppas för allt i världen att Komplex PTSD aldrig hamnar där och gruvar mig över att den finns i ICD-11. Med en officiell diagnos kommer officiella kriterier och det är ingen som har rätt att bestämma vad som får lov att traumatisera en annan människa.
Jag stannade uppe till sent på natten och tragglade mig igenom forskningsstudie efter forskningsstudie, vetenskaplig publikation efter publikation. Anknytningsteori, polyvagalteori, psykodynamik, bilateral stimulering, strukturell dissociation, ACE-studien. Funderar på om jag bara är en PTP-tjänstgöring bort från att bli färdig psykolog vid det här laget. Det kanske låter överdrivet, och det var det nog. Men jag vill å det bestämdaste hävda att det fyllde en funktion, som det som kallas för symptom tenderar att göra. För med allt jag hade läst, ältat, återupplevt och kontemplerat så hade en insikt fötts. Den om att det som har hänt mig hade kunnat hända vem som helst och att jag har reagerat på det som vem som helst hade gjort. Det var en utbrytningsprocess; en återetablering av min egna mänsklighet.
Den sommaren började jag att bryta mig loss hur psykiatrins bojor, som fjättrat mig i tjugo års tid. Pusslade ihop min egna livshistoria, bit för bit. Fann en början och en mitten, upptäckte att jag inte ville finna ett slut. Köpte en anteckningsbok, som senare skulle bli flera. Där skrev jag ned allting som jag upptäckte att jag tyckte om, för jag insåg att jag inte hade någon som helst aning längre. ”Ballerinakex med kanelbullesmak. Havet. Svarta och röda badbyxor med dödskallar på.” Fann att jag gjorde saker i mitt liv som jag inte alls tyckte om och frågade mig varför. Skrev om människor och andra djur som jag älskar, vad jag brinner för och är bra på. Vad jag drömde om som barn. Slutade att analysera symptom, började i stället att analysera orsaker. Efter ett tag slutade jag att analysera överhuvudtaget då jag fått lov att inse att det nog var tvångsmässigt, en effekt av att ha sett så många andra göra samma sak för det är så vi har börjat behandla oss själva. Tog med mig själv ut på små expeditioner, fyllde mitt hem med saker som var mina och som jag mådde bra av. Kastade alla papper, övningar och utlåtanden från psykiatrin som genom åren ackumulerats i svart dokumentsamlare från IKEA. Fyllde samma dokumentsamlare med mina egna teckningar.
Jag skulle vilja skriva att det här var en enkel process. Att jag genom en enda kommentar på Reddits underforum för borderline personlighetsstörning slutligen och ytterligt frigjorde mig själv från traumat som en psykiatrisk stämpel i lågstadieåldern har inneburit. Att det var en spikrak väg uppåt och bort. Min berättelse hade blivit så oändligt mycket mer poetisk på det viset. Så blev det dock inte. Det har varit – och är fortfarande – en knagglig process. En där jag har vacklat, ramlat, ångrat mig, rest mig igen och nödgats tänka om; dekonstruera saker och koncept som jag har tagit för givet och som ibland fortfarande envist hänger kvar. Som samhället i stort tar för givet då det psykiatriska narrativet har ett sådant starkt fäste och man får inte särskilt många vänner på det viset. Det är stundvis väldigt ensamt och stundvis behöver jag gräva fram ett mod som jag inte visste att jag är benägen till. Det är svårt att låta det egna jaget få plats i rampljuset när man i hela sitt liv fått lära sig att det är fel. Patologiskt, stört och sjukt.
Jag blev inlagd på Östra Sjukhuset en gång till det året. Det var sista gången. Jag kom dit som någon annan. En ny människa, om man så vill. En Vem Som Helst. Kom dit med ett hemligt vapen. För jag förstod nu att det inte var något nedärvt fel på min hjärna. Lite rakare i ryggen, lite mer självsäker. Lite mer medveten om mitt egna värde. Jag förstod. De som jobbade där gjorde det inte.
En eftermiddag kom hon fram till mig. Jag hade befunnit mig i slutenvårdens parallellsamhälle under knappa två veckor och aldrig hört henne säga ett ljud. Sett henne desto betydligt oftare, för hon hade en tendens att vandra runt – fram och tillbaka – i korridorerna som ett litet, grått spöke i sin sjukblå landstingskofta. Hon frågade mig vad jag läste. Jag visade henne min bok. Det råkade vara “Complex PTSD – From Surviving to Thriving.” Det är nog inte en bok som jag skulle rekommendera någon att läsa utan en kritisk blick idag, då den försöker få läsaren att sortera in sig själv i snäva och orealistiska kategorier. Vi vill så gärna få syn på oss själva i böcker. Böcker och diagnosmanualer. Vid den här tidpunkten tedde den sig dock för mig så oemotståndlig att jag inte kunde lägga ned den. Den var som en motpol, ett sätt att revoltera mot psykiatrin inom dess väggar.
“Vad är det?”
Jag förklarade. Berättade om barndomstrauman och traumareaktioner. Om feldiagnosticeringar, psykiatrins oförmåga och om hur vanligt det är att vara som jag. Hon ursäktade sig lite hastigt och stövlade iväg, lite snabbare än jag sett henne röra sig innan. Inom någon minut var hon tillbaka. Hon hade en pennstump och en liten papperslapp med sig. “Jag måste skriva ned det här.” sade hon. Jag tyckte mig ana en liten ljusglimt i hennes ansikte, som inte hade funnits där innan. “Kanske är det detta som är felet.” Jag träffade henne aldrig mer efter det, fick aldrig ens reda på vad hon heter. Men jag tänker på henne ibland. Undrar om hon någonsin kom fram till att det med all sannolikhet var det som var felet. Hoppas att hon – liksom jag – har påbörjat sin resa tillbaka mot att få vara människa igen.
Jag har inte plockat något strandglas på flera år. Inte för att hålla löftet som jag gav till mig själv, fastän det nog egentligen inte var till mig själv utan till isdamen i nitrilhandskar. Utan för att det helt enkelt inte har funnits något strandglas att hitta. Någon annan galen människa verkar ha hunnit före mig. Kanske är det hon, min medpatient med landstingskoftan och den plötsliga ljusglimten i ögonen. Jag önskar henne en sjuhelvetes vacker mosaik. Ett pussel över hennes liv som äntligen går ihop.
Vänligen,
F-femtonpunkttvå. Beroende av andra stimulantia, däribland koffein.
Det kan jag ändå stå för.
Cat W