Denna text är tidigare publicerad i bloggen dralbinsson.
Mark Levengood sommarpratade för en tid sen. Jag ser knappt på TV men det lilla jag sett verkar Levengood vara en genomtrevlig person, som ofta lyckas med konststycket att vara rolig, utan att vare sig vara kränkande eller slätstruken. Jag har inget ont att säga om honom.
I sitt sommarprat beskriver han att han genomgått en NP-utredning, vid 57 års ålder, och fått en ADD-diagnos. Han har också fått besked att det förklarar hans återkommande episoder av utbrändhet, vart femte år.
Det hedrar Levengood att han gör utredningen privat och inte belastar sjukvården, så vad är problemet?
Symtomdiagnosen. ADD, liksom ADHD och Autism är symtomdiagnoser. Det man har gjort under utredningen är alltså att man undersöker en patient som upplever att han haft uppmärksamhetstörning och koncentrationssvårigheter hela livet och ställer en diagnos som betyder att han haft uppmärksamhetstörning och koncentrationssvårigheter hela livet! Det är allt man gör! ADD är inte en förklaring, det är en beskrivning.
För att förtydliga mitt resonemang så är teorin bakom de neuropsykiatriska diagnoserna att det finns en biologisk orsak bakom symtomen och att det förklarar funktionsnedsättningen. Som utredningarna hanterar diagnosen blir det däremot enbart en beskrivande diagnos.
Funktionsnivån. De neuropsykiatriska diagnoserna kräver att patienten har allvarliga funktionsnedsättningar i privatlivet eller yrkeslivet. Den som har klarat av 36 års äktenskap och är en ytterst populär programledare uppfyller inte de kriterierna. Jag ifrågasätter inte att uppmärksamhetstörningen finns, men det räcker inte för diagnos.
Modediagnoser. Levengood hade turen att göra en utredning i modern tid. Hade han gjort utredningen för 20 år sedan hade psykiatrin förklarat för honom att alla hans symtom berodde på bipolärt spektrum, tjugo år tidigare hade man sagt att alla symtom berodde på trauma under uppväxten, tjugo år innan det hade man hävdat att det berodde på multipla personligheter… ADD och neuropsykiatri är de minst autonomisänkande diagnoserna att få.
Hade han träffat en utredare som kan personlighetstester hade livet förklarats av hans personlighetsdrag, hade han träffat Dr Anders Hansen (som är klok och har många bra poänger) så hade han fått veta att det är evolutionen som gjort en gammal överlevnadsfördel till ett problem i ett modert samhälle, och hade han träffat någon som anslutit sig till transideologin, så kanske alla svårigheter förklarats av att han är född i fel kropp.
För tvåhundra år sedan hade samma symtom kunnat ge en religiös förklaring. ”Gud prövar dig”, eller någon dylik fras hade använts för att förklara livets elände. Religionen har möjlighet att ge denna typ av förklaringar. Religion och vetenskap är skilda saker. Religionen kan aldrig motbevisa vetenskap, och vetenskap kan aldrig motbevisa religion. Vi kan välja att tro på religion eller inte men vi måste acceptera att vi inte kan ställa dessa mot varandra.
Att vetenskapligt förklara varför vi är som vi är vanskligt. Kortsiktigt ger det patienten en trygghet att äntligen förstå sig själv. På längre sikt kommer ofta insikten att ett enskilt perspektiv inte förklarar komplexiteten hos en människa (och då kommer ofta önskemål om nya utredningar).
Psykiatrin bör använda sina verktyg att behandla patologi. När vi använder dem för att förklara livet så klampar vi in på religionens område. Det gör oss oseriösa.
Det är inte ett nytt fenomen att människor söker psykiatrin och psykologin för att få veta varför de är vilsna, varför de inte fungerar som de ska och varför livet är outhärdligt jobbigt ibland. Ibland beror det på psykisk sjukdom. Oftast beror det på att vi är människor och det är sådana vi är. Frågan ”varför” är inte så viktig. Det viktigaste är hur vi ska hantera det.
Anders Albinsson