Denna text är tidigare publicerad i bloggen dralbinsson.
Om nu 10-20-30-40%… av befolkningen har ADHD; varför inte bara behandla alla som vill med centralstimulantia? Varför tar vi inte bort receptkravet? Varför kan jag inte köpa min dos på Ica?
Socialstyrelsen har en aktuell rapport som beskriver hur ökningen av diagnostiken ser ut. ”Totalt är det för närvarande närmare 190 000 personer i Sverige i åldern 5-64 år som har fått en adhd-diagnos och förskrivs något adhd-läkemedel”.
Läkartidningen rapporterar om samma ökning och tar samtidigt upp att över hälften av alla med ADHD-diagnos slutar med sina ADHD-läkemedel inom ett år. ”– Man måste förbättra övergången till vuxenpsykiatrin och sprida kunskap om att problem kopplade till ADHD ofta består över tid, säger forskningssamordnaren Isabell Brikell”, skriver läkartidningen.
Men varför slutar så många med sina läkemedel trots att kön för diagnostik är så lång och utredningarna så djupgående? Den enda egentliga orsaken till utredning är ju läkemedel – alla andra insatser kan ju personen få ändå – men långt mer än hälften slutar med läkemedel!
Om alla som utreds för ADHD får diagnosen ADHD, och alla som får diagnosen får testa läkemedel, vilket majoriteten ändå slutar med…: Varför behandlar vi inte alla?
Jo. För behandlingen är förknippad med ett antal risker och biverkningar. Och alla biverkningar är inte en axelryckning, och det kan ta år innan de blir uppenbara och patienter kan välja att dölja obehagliga biverkningar om det samtidigt finns en kickeffekt. Men det är dessa biverkningar vi behöver ha med i beräkningen gällande nytta av behandling:
Psykos/mani: Psykoser är kanske den otrevligaste biverkan. Den är ovanlig och i många fall släpper psykosen med avslutad behandling. Dystert nog kan den vara svårbehandlad i många fall.
Beroende: Trots avsaknad av positiva effekter har vi patienter som kräver fortsatt förskrivning av centralstimulantia då de upplever någon form av välbefinnande. Dessa patienter väljer inte själva att sluta med läkemedel. Denna typ av läkemedel har ett pris på gatan och det är alltid ett observandum. Likheterna med Amfetamin och Kokain finns.
Ångest/depression: Den helt klart vanligaste orsaken till att patienter väljer att sluta med centralstimulerande är ett allmänt psyiskt illabefinnande. Eventuellt har det förekommit någon förbättring av funktionen, men det är inte värt det psykiska obehaget menar patienterna. Jag tror att Isabell Brikell har feltolkat orsaken till att patienter slutar med centralstimulantia. De har helt enkelt upptäckt att medicinering inte löste deras problem.
Aggressivitet: Inte fullt så vanligt men det förekommer att patienter slutar med sina läkemedel då de blir mer aggressiva av behandling. Ibland är det patienten som upplever detta som besvärande, ibland är det närstående som har reagerat.
Kroppsliga symtom: Högt blodtryck, ökad hjärtfrekvens, hjärtrusningar är vanligt förekommande. Kortvarigt brukar inte det spela någon roll men ofta planerar vi för långvariga behandlingar. Det är ovanligt men förekommer att patienten förlorar medvetandet eller får hjärtrytmrubbbingar.
Anorexia/aptitförlust: Viktnedgång är en mycket vanlig biverkan och en av orsakerna till läkemedlets goda rykte. Man kan alltså fungera bra, må bra och nå sin idealvikt med samma piller. Inte konstigt att alla risker framstår som mindre farliga.
Sänkt problemlösningsförmåga: ”Nöden är uppfinningars moder”, säger ett gammalt uttryck och det ligger mycket sanning i det. Det är inte alltid negativt att drabbas av en katastrof (hur absurt det än låter). Det krävs kriser, misslyckanden och bakslag för att utveckla sin karaktär. Genom generös behandling med centralstimulantia tar vi bort en viktig drivkraft hos människor. Om målet med psykiatri är att må bra kanske det är rätt väg att gå. Är målet att bli självständig/autonom kanske det är en bättre väg att inte medicinera sig förbi livets svårigheter. Det är inte sällan personer som fått ADHD-diagnos framför tanken att ”alla andra verkar ha det så mycket lättare”. Men det är inte helt sant. Visst har vi olika förutsättningar men alla behöver anstränga sig. Om målet bara är att må bra, varför ger vi inte alla bensodiazepiner?
Sömnstörning: Det vanligaste vid behandling med centralstimulatia är förbättrad sömnkvalitet. Förmodligen är orsaken så enkel att läkemedlet hjälper patienten komma upp ur sängen på morgonen, hjälper patienten att genomföra sina sysslor under dagen vilket resulterar i en sund och naturlig trötthet till natten.
Inaktivitet: Liksom vid annan medicinering vid låggradiga psykiatriska problem är inaktiviteten ett bekymmer. Patienten väljer att sätta sig och vänta på att läkemedlet ska göra effekt istället för att agera för att göra nödvändiga eller åtminstone viktiga livsstilsförändringar. Detta är ett betydligt större problem än det låter som och en delförklaring till det är att det är svårt att studera.
Ökat drogsug: Det är väldigt vanligt att behandlingshem vid missbruk vill sätta in centralstimulantia för att förebygga återfall i missbruk. Det är sant att vissa människor har det lättare att komma ifrån sitt missbruk om de får behandling mot ADHD. Det är också sant att vissa patienter får ett ökat drogsug av läkemedlen. Vi vet inte i förväg vilken patient som är vilken och vi bör vara försiktiga att uttala oss åt ena eller andra hållet innan vi ser om den enskilde patienten håller sig drogfri över tid.
Ökad smärtproblematik: Jag har noterat ett flertal patienter som fått förvärrad smärtproblematik av centralstimulantia. En diagnos som heter Ehlers Danlos Syndrom (EDS) är på uppsving och många har spekulerat om det finns något samband mellan neuropsykiatri och EDS. Ingen vet i dagsläget hur det hänger ihop. Finns det samvariation? Vad är höna och ägg? Leder behandling med centralstimulantia (ffa Elvanse) till ökade besvär?
Poängen med den här sammanställningen är inte att orsaka oro eller motverka användande av läkemedel vid ADHD. Syftet är att införa en viss eftertänksamhet i diskussionen. Det handlar inte om att ”låta patienten testa” en behandling bara för att ”se om det fungerar”.
Innan jag sätter in läkemedel med dessa potentiellt allvarliga biverkningar så vill jag vara säker på att det finns en tydlig funktionsnedsättning hos patienten, samt att jag har en övertygelse att centralstimulerande har goda chanser att öka funktionsnivån.
Anders Albinsson
