Aftonbladet, 2023-06-09
Jag gick fortfarande i gymnasiet när jag bestämde mig för att gå till vårdcentralen för att jag inte sov. Jag kände mig yr och nästan fnissig, lätt i kroppen och i huvudet. De frågade om jag visste vad hypomani var och jag blev hemskickad med allvarliga blickar och en bunt broschyrer om bipolär sjukdom.
Jag lärde mig att det experterna trodde jag hade var ärftligt, kroniskt och de – vi? – som drabbades kunde förvänta oss ett tio, tjugo år kortare liv. Jag var tonåring och fick reda på att svängningarna skulle nog sabba chanserna till både karriär och familj, och det enda att göra var att börja äta tunga mediciner med många biverkningar, annars skulle allt gå ännu mer åt helvete.