Det finns många människor i Sverige som råkat illa ut inom psykiatrin. Det räcker att läsa på hemsidan Opsynliga för att se omfattningen och hur illa de har bemöts. Många har inte bara bemötts fel utan även behandlats och medicinerats fel, blivit utsatta för verbal förnedring, blivit gaslightade, utsatta för fysiska övergrepp vid tvångsåtgärder. Det kan ha lett till trauma och vissa har fått vårdrelaterat PTSD, som en psykolog har bekräftat hos mig att jag har fått.
Vi som råkat illa ut kan ha svårigheter med att släppa vad vi råkat ut för, fastän det är allt vi vill. Men varför är det så svårt att släppa det? Varför påminns jag fortfarande om det de sade och gjort?
För att öka avståndet mellan det som hänt där är att försöka undvika att sätta sin fot på psyk igen med alla medel. I mitt fall var det ett stort läkande drag att avsluta samtliga kontakter med psykiatrin. Mina mediciner sköts på min vårdcentral. Min traumabehandling sker via en barnmorskemottagning, naprapaten finns på vårdcentralen. Jag vägrar sätta min fot inom psykiatrin igen. Det skulle kännas som att krypa tillbaka till förövare som gjort mig illa. Och då menar jag psykiatrin som ett dysfunktionellt system, inte enskilda skötare eller sjuksköterskor för det finns de som gör ett fantastiskt arbete.
Men trots att jag inte längre har kontakt med psyk på något sätt kan det titt som tätt dyka upp i mitt huvud och trigga mig till sämre mående. Varför gjorde deras fel och brister ett så svårt avtryck?
Jag kan tydligt se hur ogenomtänkta ord och kommentarer personal fällde var ord som bekräftade och laddade min redan negativa kärntro, min “core belief”. Även deras handlingar förstärkte den. Vad menar jag med det?
När vi är barn utveckla vi alla en kärntro om oss själva. Beroende på uppväxten, blir den antingen positiv eller negativ. Människor som vuxit upp i hem där föräldrar inte tillgodosett känslomässiga behov, det förekommer våld, psykisk ohälsa, övergrepp av olika slag eller försummelse, bildar en väldigt negativ kärntro om sig själva. Några typiska, negativa kärntro är “jag kan ej bli älskad”, “det är något fel på mig”, “jag är inte viktig”. Dessa bildas i tidig ålder och blir senare vår syn på oss själva. Denna negativa kärntro leder till känslor av värdelöshet, skuld, dåligt egenvärde och självförtroende, man tar på sig skulden för allt möjligt, tycker inte man förtjänar mycket.
Psykiatrin får på löpande band patienter med en hemskt negativ kärntro om sig själva. Man är redan rejält kantstött. En kärntro är inte något man bara kan ändra på med lite samtal. En “core belief” sitter djupt inom oss, som fastlimmad. Det krävs terapi att omforma en negativ kärntro till en positiv sådan. I EMDR behandling jobbar man mycket med detta och det tar tid att ändra uppfattning om en själv som man gått med sen barnsben.
Och då kommer man till psykiatrin och deras kommentarer bekräftar just ens negativa kärntro och därför är det otroligt svårt att skaka av sig ord, bemötande o handlingar de utfört mot en som var kränkande.
Jag kan ta ett exempel. Min negativa kärntro består av det klassiska “jag är inte värd någon hjälp”, “ingen kan älska mig”, “det är nåt fel på mig”. Så kommer det en kurator som skrev i min journal “vi kommer inte längre (med mig då) i terapin”. Detta skrev hon efter bara någon månad med mig som klient. Dessa ord rimmar fint med min usla tro om mig själv, att jag inte är värd att få hjälp. Hon laddade min redan dåliga kärntro ytterligare. Vid ett annat tillfälle sade en skötare till mig när jag inte kunde äta och hade tappat mycket i vikt “inte ens din man kommer tycka du är fin om du är så smal”. Även detta laddade min kärntro om att “jag kan inte älskas av någon”. Och när jag bältades bekräftades min kärntro att “något är allvarligt fel på mig”.
Min kärntro av negativa tankar och känslor om mig själv såg de till att den växte i höjden. Varje gång det kom en kränkande kommentar förstärkte de min tro om mig själv ännu mer. Jag fick ingen chans att tro något positivt om mig inom psykiatrin. Det sista som gjordes mot mig där de läste min låsta journal vilket polisanmäldes som dataintrång, bekräftade åter igen en av min negativa kärntro “Att mitt nej o mina gränser inte räknas, jag är inte viktig”.
Varje gång de bekräftar en patients negativa kärntro blir det svårt att släppa det. Vår kärntro är liksom en plattform vi står på, vår bild av oss. Och så kommer det personal, läkare och terapeuter som bekräftar den, så att vi tror ännu mer på att vår kärntro är sann! De gjorde så att min kärntro blev bekräftad av dem så många gånger och år, att allt de sa och gjorde klistrade sig fast på det jag står på, på min plattform. Deras ord och handlingar förstärkte den negativa tron jag redan hade, om och om igen.
I traumabehandlingen EMDR jobbar man mycket med ens kärntro och de trauman som lett till att den är så mörk och dyster. Om man samtidigt är kvar inom psykiatrin blir det nästan omöjligt att omforma den till en positiv eftersom psykiatrin bekräftar den negativa stup i ett.
Jag är tacksam att jag idag lyckats hitta en reglerad, trygg och traumainformerad terapeut utanför psykiatrin som vet hur man jobbar med att få en negativ kärntro till en positiv. Min terapeut och jag blir varse om det titt som tätt hur mycket psykiatrin har förpestat min negativa kärntro ytterligare. De har hällt bensin på elden och det tar tid att släcka och sen bygga en ny. Hade min kärntro inte ständigt bekräftats av psykiatrin hade det blivit enklare att omvandla den till en positiv.
Så svaret på frågan i inledningen, varför är det så svårt att släppa det psykiatrin har gjort mot en? Ett svar är att det uppstått trauman som behöver bearbetas. Men dels är det också så att de ständigt bekräftar en negativ kärntro som vi bär med oss sen barnsben. De lägger extra tunga stenar i vår kärntro ryggsäck. Den blev ännu tyngre att bära och saker som bekräftar en kärntro är inget man kan lätt skaka av sig. Det bryter ner en systematiskt. Om din kärntro kändes 80 % sann innan, har psykiatrin laddat den med ord och handlingar att den plötsligt blir 100% sann nu.
Tanken går då ungefär så här : “jag är inte värd hjälp” (kärntro) och psyk sade att de ger upp om mig och de vill skicka mig till rättspsyk. Det gör att min inre tro om mig själv “att du inte är värd att få hjälp” nu bekräftas inte bara som barn utan även som vuxen! Därför är psykiatrins kränkande ord och handlingar så skadliga för de gör din redan negativa syn på dig ännu värre. Det är lätt hänt att man då tror “ingen ville ha mig som barn o ingen vill ha mig som vuxen heller”. Det blir resultatet och detta är inget man bara kan skaka av sig eftersom vår kärntro gör att vi fattar många beslut efter den, beter oss efter den, känner så i relationer med andra. Något som nu laddats dubbelt upp ligger i ryggmärgen på en. Därför klarar många inte att släppa det som psykiatrin gjort. De har förstört vår kärntro än mer. Den är mer negativa än innan vi kom till psykiatrin när det egentligen borde ingå i psykiatrins jobb att bryta den negativa kärntron och hjälpa patienter med att hitta en positiv med tiden, att psykiatrin samarbetar med terapeuter som aktivt jobbar med ens negativa kärntro! Tyvärr gör de tvärtom!
Bianca X
