Att växa upp och höra att det är fel på en dag ut och dag in, att jag var annorlunda, att jag var brådmogen, lillgammal och en lögnare. Att bli övergiven, vara vilsen och lära sig att överleva utan vuxnas hjälp. Jag är mamma, änka och en unik individ. Fast i ett samhälle som inte har plats för sådana som mig, för vissa är jag en belastning för andra är jag den viktigaste personen i deras liv. Jag lever, jag har överlevt och kämpar varje dag. Jag är tacksam för det jag har och tar aldrig någonsin något för givet. Jag har svårt för materialister. Jag önskar att kämpa för de som inte får sin röst hörd.
”Vänlighet är ett språk som de döva kan höra och de blinda kan se”.
Min ångest var så stark, den hindrade mig från att gå ut bland andra människor, jag kallsvettades, skakade, hjärtat dunkade och slog extraslag. Jag var yr, det susade i öronen och kändes som jag skulle svimma. Farorna som min kropp kände av var riktiga, känslorna var riktiga men hotet var inte sant.
Det kändes som det satt en stämpel i min panna, en stämpel som sa att jag inte var klok, att jag höll på att bli vansinnig, alla kunde se rakt igenom mig.
Jag kallar det psykisk hälsa, för min kropp reagerar som den ska, jag var rädd och otrygg. Jag bekymras starkt över att dagens psykiatri och gemene man patologiserar normala psykologiska reaktioner. Att förstånd skapas för att förstå att kroppen är vårt försvar och reagerar fullkomligt normalt i situationer som är skrämmande. Vår kropp gör detta för att skydda oss, vår kropp är fantastisk. En livräddare.
När jag sökte vård på psykiatrin så fick jag inte komma dit eftersom jag var påverkad av alkohol. Då hamnade jag på beroendecentrum istället. En av de värsta platserna jag har varit på. För mig som ensam kvinna att inte kunna låsa dörren, att kastas tillbaka till en miljö som påminde stark om min egen uppväxt, med instabila människor och personal som var långt bort. Långt bort i korridoren men även långt bort själsligt. Jag mådde fruktansvärt dåligt på denna plats, jag fick inte heller gå hem, jag fick inte veta var jag skulle eller något kring mig liv. Jag har alltid varit rädd för att sova borta och denna känsla av att inte ha någon kontroll gjorde mig rädd och liten. Jag ville dom skulle höra vad jag sa, lyssna på mig. Väl här inne så träffade jag en läkare under cirka två minuters tid och jag var då bestämd över att jag inte ville ha en viss kurator i rummet då hon behandlade mig illa. Detta var tydligen ett tecken på borderline. Överläkaren på beroendecentrum skrev då till socialtjänsten att jag hade misstänkt borderline. Socialtjänsten själva hade redan skrivit att dom misstänkte att jag hade bipolär sjukdom utan av att någon av dom besitter en sådan medicinsk kunskap att kunna göra någon bedömning eller dra några slutsatser i ärendet. Således gjordes en bedömning av ett möte på två minuter av mitt liv i en akut stressreaktion en bedömning att jag var sjuk i en psykiatrisk diagnos och hade borderline.
Min bedömning är av den erfarenhet jag har att diagnoser inom psykiatrin ställs lättvindigt, i fel miljöer, i en situation där patienten oftast är väldigt känslomässigt utsatt. I Sverige vill läkare gärna ställa diagnoser på alla som inte passar in i den formade mallen av hur en person bör vara, bör känna, bör uppträda.
Detta gör det omöjligt för personer som är utanför denna lilla fyrkantiga låda, den lådan som samhället säger är ”normal”.
Dessa underlag användes sedan mot mig och många andra. I mitt fall i en process angående mina barn och huruvida jag var lämplig förälder.
Jag tog saken i egna händer och beslöt mig för att ansöka om en utredning som skulle kunna bekräfta eller avskriva dessa diagnoser. Egentligen visste både jag och utföraren att mina behov inte var en diagnos utan samtalsterapi, dock var det av vikt för andra att veta vad jag led av. Utredningen jag genomgick var ingen snabb utredning utan en gedigen utredning gjord av en psykolog som hade vana i att göra utredningar som även diskuterades igenom med en psykiatriker. Först då förstod jag vad som krävdes för att kunna ställa en diagnos. Det var livsberättelse, kognitiva tester, exekutiva tester, intervjuer, journaler med mera.
Min utredning gjordes på två timmar i veckan i tre månader.
De diagnoser jag i slutändan fick var sorg och komplicerat separationstrauma annat ospecifikt trauma. Vad betydde detta egentligen? Var jag sjuk? Sorg är ingen sjukdom, det är en naturligt känslomässig reaktion. Jag hävdar bestämt att min kropp reagerade fullt sunt när jag förlorade min livspartner sedan 15 år tillbaka och den tryggheten som han var för mig. Det aktualiserades gamla trauman som återkom upp till ytan när pressen på mig blev för stor och mina trauman fick större plats i otryggheten. Trauman som var inneslutna i mig själv. Att jag fasade för separationen med mina barn ser jag inte som ett sjukligt beteende. En mamma som dras ifrån sina barns armar känner en otrolig maktlöshet och rädsla. En identitetsförlust. En förtvivlan som inte går att beskriva i ord. Traumat som en förlust av ett barn är förfärlig, ett trauma av förlust av två barn även om det inte var livslångt är otroligt påfrestande för den psykiska och fysiska hälsan.
Jag fick antidepressiva för att lindra ångest och oro. Jag erbjöds en hel drös med farmakologiska preparat. Det hjälpte inte. Jag behövde få träffa mina barn och se att dom hade det bra, vi behövde sörja min mans bortgång och jag behövde samtal kring vad som hänt i mitt liv, min uppväxt. Det finns inga tabletter som gör en lyckligare när du dukar till fyra och ni är tre. Det finns inga tabletter som hjälper när det inte är lönt att duka då din fyrarumslägenhet är tom och det enda du kan se är barnens sängar tomma, leksaker orörda och doften av din mans lik som kommer från er dubbelsäng.
I den somatiska vården så kan flera olika symptom och diagnoser behandlas samtidigt men olika behandlingsvägar men inom psykiatrin så om det förekommer någon behandling är den nästan samma för alla åldersgrupper och diagnoser. Främst läkemedel. Har psykiatrikern ens innan en diagnos ställts uteslutit somatiska sjukdomstillstånd? Har psykiatrikern pratat och träffat patienten tillräckligt för att bilda sig en uppfattning? Har psykiatrikern så tidigt byggt upp en tillitsfull relation till patienten så denne vågar eller vill dela med sig av sina djupaste trauman? Patienter med psykiskt lidande behöver ödmjukhet. Som läkare inom psykiatrin skall det finnas ödmjukhet inför att en diagnos är föränderlig och bör omprövas och utvärderas. Precis som vilken annan sjukdom så kan statusen på lidandet förändras, även så symptomen. Vi i vårt samhälle borde sträva efter förstånd hos psykiatrin, människan bakom titeln läkare. Ett förstånd och en utbildning som tidigt lär ut att lyssna, försöka förstå, sprida hopp, se till varje individs resurser, att våga vara nära och se patienten som en medmänniska.
Jag tror att vi borde fokusera mer på behandlingsvägar än denna ständiga diagnoshets. Svaret i ditt mående, i ditt lidande ligger inte i vilken diagnos du har, utan vilka symptom som kan lindras eller behandlas. Det vi idag får fram är en mening om ”det som bäst förklarar patientens svårigheter är” därefter kommer ett ord, ett namn på en psykiatrisk diagnos som sällan förklarar hela bilden. Hur ofta har någon läst vad för behandling som finns? Då menar jag inte de farmakologiska preparaten. Dessa preparat gör även att dina symptom därefter inte kan utvärderas som det bör, då som sagt diagnoser är ofta samsjukliga och föränderliga över tid och kan inte utvärderas när den sjuke är fullproppad med diverse läkemedel. Ska vi lägga tiden på att fylla i frågeformulär, ställa diagnoser och utreda. Eller kan det vara så att psykiatrins resurser och utbildningen borde fokusera på vägen framåt, andra behandlingar, människors resurser och behov. Vi bryter inte trauman och sorg som i mitt fall med utanförskap, straff, dåligt bemötande från vården. Mina behov är förståelse, gemenskap, känna mig sedd, tillföra något till mitt samhälle och delaktighet.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag får ta konsekvenserna för mitt handlande, det må vara sant. Dock får jag ta betydligt mer konsekvenserna än så, jag får ta konsekvenserna av mina förövare, mina anknytningsmönster, mina trauman, min skam, förnedringen från vården som inte jag har skapat. Jag får även ta konsekvenserna för den giv ur kortleken jag fått att spela med.
Melinda Sandström
