Psykiatrins brist på självinsikt

1
464

En vanligt förekommande term som används inom psykiatrin är “sjukdomsinsikt”. Ett ord som ska beskriva hur väl patienten är medveten om att den är “psykiskt sjuk”. Och inte en ovanlig företeelse att få den etiketten då du som patient inte är överens med läkaren, till exempelvis gällande hur ett psykofarmaka påverkat dig.

Utsättningssymtom, som är ett helvete och tortyr för de som har erfarenhet, tolkas av många läkare som saknar kunskap inom området som symptom på psykisk sjukdom. Deras brist på insikt kring psykofarmakas effekter, blir ironiskt nog förvandlat till patientens brist på “sjukdomsinsikt”.

Denna brist på självinsikt inom psykiatrin skapar ett svårt trauma hos de patienter som tagit skada av psykiatriska behandlingar. Då hjälpen de sökt visat sig göra mer skada än nytta, och läkaren inte har förmågan att se det. Vad gör man som patient då? Hur man reagerar på detta trauma kan se olika ut.

Man kan bli rasande, chockad, likgiltig. Hur man reagerar beror ju dels på hur bemötandet går till. Tror läkaren till viss del på ens upplevelser? Kan läkaren till viss del bekräfta och tänka ut en annan väg bortom farmakologisk behandling, som kan hjälpa patienten bättre? Är effekten av behandlingen, såsom utsättningssymptom, eller direkta effekter/biverkningar med och påverkar patientens reaktion?

Många blir mindre hämmade av psykofarmaka, vilket leder till att de inte längre blir rädda för att säga vad de tycker och som likt andra droger såsom alkohol, löser upp gränserna för hur man skulle agera i “nyktert” tillstånd. För står du på någon form av psykofarmaka, kan du inte räknas som nykter.

Läkarens bemötande är avgörande för att patienter ska få rätt hjälp. Men hur får man hjälp av någon som saknar insikt i den skada psykofarmaka kan orsaka? Och hur psykofarmaka kan påverka människor så mycket i den grad att de blir personlighetsförändrade och beteendeförändrade?

Om en psykiater saknar denna insikt och istället lägger skulden och insiktsbristen hos patienten. Hur skall säker och trygg vård bedrivas?

Om en patient berättar att de psykiatriska behandlingarna inte fungerar och gör patienten värre. Att den inte längre vill ta emot behandlingen och vill ha riktigt hjälp. Kanske hjälp för att bli frisk från det trauma och de negativa effekter/skador som läkemedlen bidragit till. Vad ska patienten göra då?

Om bristen på “sjukdomsinsikt” istället tillfaller psykiatrin och inte patienterna. Ett sjukt system. Oförmågan för behandlande läkare inom psykiatrin att se att behandling med psykofarmaka är riskfylld, på många håll ineffektiv och inte gynnar många av patienterna på lång sikt.

Albin Gustafsson

1 COMMENT

  1. Läsvärd text.
    Skulle säga att den är mer psykofarmaka- och psykiatriker-kritisk mer än psykiatri-kritisk. Det senare hade jag velat se mer av, eftersom jag inte tror på någon form av psykiatri eller alternativ psykiatri.

    Vill tillägga att det inte bara är psykiatriker har den där stilen. utan även hyfsat okvalificerad personal så som 1:e skötare/undersköterskor, och mer kvalificerad så som ssk:or. Kuratorer och psykologer brukar däremot, som jag minns det, vara mer undflyende eller likgiltiga inför dom psykofarmakologiska synpunkterna och sjukdomsinsikts-snacket, och bara vilja köra sin grej.

    På det stora hela stämmer det mesta i texten T.ex. står man på psykofarmaka kan man ej räknas som nykter, det är sant. Men snarare än onykter: inte som den man egentligen är, skulle framstå som, eller haft potential att bli. Utan psykiatri eller psykofarmaka. Skulle nog inte jämföra det med alkohol.

    Det tråkiga i sammanhanget psykofarmaka är att Sverige ligger i frontlinjen för psykofarmakabehandling.
    Vilket t.ex. kan ses genom att en av dom senaste “metastudierna” på antidepressiva kommer härifrån, och som sedan både privat och statlig media presenterat för sina konsumenter så som “antidepressiva fungerar”.

    Därmed känner sig nog svenska psykiatriker mer eller mindre förpliktigade att förespråka psykofarmaka-behandling så som evidensbaserad.
    Patienten blir då någon som talar emot “bättre vetande”, “saknar sjukdomsinsikt”. Varför skulle patientens framtid och liv påverka läkarens samvete? Det har läkaren, också, lärt sig att sortera bort. Fungerar inte medicinen, måste nästa medicin i arsenalen provas, eller höjas. Patient idag arg. Troligtvis som reaktion av för låg dos/bristande sjukdomsinsikt. Remitterar till AF.

    Jag har själv hört psykiatriker säga, “det vore ett regelbrott att inte göra så här”. Psykiatrikerna tror dom räddar liv, när dom i själva verket förstör liv och på ett mer socio-komplext plan, som aldrig kommer gå att göra meta-studier på, så förstör dom nog rätt mycket där också. Istället för att rädda, så förstör dom genom bordläggning, och en chans att bara säga som det är, och (försöka) börja där, istället.

    Dom som uppmanar till psykiatri förstör dom också, och saknar självinsikt, som mänskor betraktat.