Onödiga »utredningar« orsaken till psykiatrins köer

1
329

Läkartidningen, 2022-03-02

En psykiatrisk undersökning tar vanligtvis lång tid, och psykiatern måste nästan helt förlita sig på status och anamnes. Klinisk blick och erfarenhet är därmed de främsta verktygen. 

De senaste åren har det skett en glidning inom psykiatrin. Diagnostiska bedömningar är inte längre psykiaterns huvudsakliga uppgift. I riktlinjer för diagnostik av ADHD eller autism läggs tonvikten på psykologtestning [1-3].  Riktlinjerna har skapat förvirring och sannolikt lett till att psykiatrer börjat lämna över allt mer av det diagnostiska arbetet till framför allt psykologer, omedvetna om att psykologer inte alltid kan göra bättre bedömningar av patienten än vad de själva kan. 

Psykologer kan till skillnad från psykiatrer genomföra begåvningstest, men förutom vid intellektuell funktionsnedsättning baseras diagnostik på status- och anamnesupptagning och detta behärskar alla psykiatrer.

Man säger inte heller längre att man »undersöker och bedömer« patienter, i stället har »utredning« blivit gängse. Utredningarna gör allt större anspråk på specialistpsykiatrins resurser och tränger undan behandlingsinriktade insatser. Patienter kan få vänta i 1–2 år på att utredas och i vissa fall lika länge på behandling [4]. Väntetiden till psykoterapi är vanligtvis längst [4], eftersom psykologerna är fullt upptagna med sina utredningar.

Läs hela artikeln >>

1 COMMENT

  1. Intressant artikel. Men en grej som väl lite undviks/missas, i artikeln från läkartidningen, är väl att det krävs, mer än en hypotetisk diagnos, från olika instanser, t.ex. försäkringskassans. arbetsplats, arbetsförmedling, studieplats, socialtjänst. För att tillmötesgå/tillgodose patientens behov av t.ex. stöd(hänsyn, ekonomi, anpassning eller annat).

    “Jaså, diagnosen är bara hypotetisk, ja men då behöver eleven inget extra stöd eller anpassad undervisning”.
    “Detta får utredas, och så får eleven vänta hemma några år tills det är klart, alternativt gå om hela den och den årskursen”.

    Den goda viljan, i att vara försiktig, kan alltså göra att samma problematik som nämndes i serien om adhd på svt uppstår. Där den ökade mängden diagnoser analyserades/diskuterades för inte allt för lång tid sedan.

    En allt för hypotetisk diagnos från psykiatrikern(eller psykologens underlag) kanske inte når över ribban för vad någon av nämnda andra instanser kräver.