Media lyfter nu fram anhörigas missnöje över de långa köerna i barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Där anger man personalbristen som orsak. Cheferna inom BUP, som intervjuas har själva bidragit till krisen och kan eller vill inte se de faktiska grundorsakerna till problemen. Få vågar ge hela bilden. Den behövs för att BUP-krisen ska kunna lösas.
Missnöjet med långa köerna i BUP över landet är skriande. Vården pekar på stor personalbrist. Men dessa problem har börjat för länge sedan. Ja, ända sedan millennieskiftet när barnpsykiatrin blev alltmer medicinskt och diagnostiskt inriktad. Psykologtidningen har under denna tid publicerat en rad intervjuer och protester där psykologerna känt sig maktlösa och underskattade. De vann sällan dessa strider och många valde då att lämna. Då försämrades arbetsvillkoren och miljön ytterligare för dem som stannade. Bilden är bekant – när några har lämnat har de som stannat blivit ännu mer belastade.
I rapporterna från media ringer journalisterna runt och frågar verksamhetscheferna i landet om personalbristen och frågar förstås också om dess orsaker. De borde dock förstå att verksamhetscheferna med sin position är parter i målet och inte kommer att tala om den medicinska dominansen på enheten som har skapat dålig arbetsmiljö och skrämt iväg personal. Nej, för dem beror köerna på personalbrist som mest beror på bristande ekonomiska resurser. Men för en psykolog måste väl arbete inom barn- och ungdomspsykiatri vara mycket lockande? Det räcker inte med anslagsbrister som förklaring. Som vanligt handlar det om hur pengarna används.
I reportagen har vi hört om de långa köerna innan man kan komma till BUP och sedan köerna till att komma till utredning som skall leda till diagnoser. Sedan väntar långa köer till behandling. Detta blir verkligen inte effektivt. Det behövs istället en sammanhållen process där man möter ungefär samma personal hela vägen, som också har en verklig helhetssyn på problemen. Då behövs det verkligen många insatser att tillgå. Ofta slösar vårdens experter också bort patienters och anhörigas stora lösningsresurser. Verkligt samarbete ger dem också en nödvändig starkare ställning .
Istället för de vanliga reportagen om BUP-krisen skulle jag rekommendera SR Play-podden Återkallad diagnos. Där intervjuas unga som velat bli av med sina ADHD- och Aspergerdiagnoser. Där framkommer även många rimliga förklaringar till problemens verkliga orsaker. Många upplevde också med tiden diagnoserna mer som en stämpling eller utestängning än som hjälp.
Visst finns det bristande resurser, men hela psykiatrins kris och resursbrist bygger till stor del på den snäva medicinska inriktningen. Särskilt tydlig är bristen inom BUP där förbättrade sociala relationer ändå kan ge så stark läkning. Vartenda politiskt parti pekar på resurserna istället för ineffektiviteten. Vem vågar se ”elefanten i rummet”? Det är svårt och tungt för politiker, liksom för utbildade psykiatrer (och forskare), att förstå att man har gått så vilse under många år.
När det har gått så här illa även bland våra barn och unga måste demokratiska krafter genomdriva en djup förändring, som är mycker efterlängtad av de drabbade.
Staffan Utas
