Att ta sig ur en neuropsykiatrisk återvändsgränd

0
322

Inom psykiatrin hävdas att ADHD är ett medfött biologiskt problem ”Det finns inga belägg för att psykosociala faktorer såsom dålig uppfostran, brister i familjefunktion, stress, traumatiska händelser, miljöfaktorer eller dylikt skulle kunna förklara uppkomsten av adhd.” (Information Uppsala Landsting)

Mot denna uppfattning hävdas att barnets psykosociala omgivning har avgörande betydelse. Följaktligen är det inte vetenskapligt försvarbart att kalla AD/HD för ett ”neuropsykiatriskt funktionshinder”

Socialstyrelsen har noterat att barn födda senare på året har betydligt högre risk/chans att få ADHD-diagnos jämfört med barn födda tidigt på året. Samma mönster i läkemedelsregistret: Fler pojkar som är födda årets sista månad får medicin mot ADHD jämfört de som är födda första halvåret

Resultaten från läsundersökning av alla barn på södra Gotland: Lägst läsförståelse i årskurs 6 har nio pojkar och en flicka. Alla födda sista halvåret

Högst läsförståelse har nio flickor och tre pojkar. Alla födda första halvåret

För att särskilt pojkar ska bli goda läsare tycks det vara en fördel att de inte är födda i slutet av året.

Om man jämför sambandet över tid mellan ett bildavkodningstest (bildläsning) och ett ordavkodningstest (ordläsning) finner man ett högt samband för flickor redan i årskurs 2.

För pojkar finner man ännu i årskurs 3 inget samband för de som i årskurs 6 är starka i läsförståelse

Först i årskurs 6 läser pojkarna i nivå med lässvaga flickor.

Varför skiljer sig pojkar och flickor så starkt? Pojkar avkodar uppenbart ord och bild på olika sätt. Är det som diagnosticeras som ADHD en stress-sårbarhetsproblematik som ger annorlunda mognadsutveckling?

Redan 2012 förklarade 6 ledande företrädare för psykiatrin på Gotland (GA 27 nov): ”Vi håller med Lars Lundström om att behovsanpassad undervisning skulle kunna hjälpa en stor del av dessa barn som idag behandlas med läkemedel men då skolan inte har tillräckligt med personal för att göra dessa anpassningar blir problemet medicinskt.”

På ön erbjuds idag psykofarmaka som förstahandsbehandling. Utöver 6 månader har preparatet okända långtidseffekter annat än att man blir kortare och väger mindre samt har ökat behov av sömnmedel.

RESULTAT: Pojkar 10 – 19 år 8 procent medicinerade.  Flickor 15 – 19 år 7 procent medicinerade.

Är det inte dags att ta fasta på upprepade krav från FN:s barnrättskommitté och äntligen anpassa behandling efter barnens behov?

Lars Lundström