Evidens har blivit ett varumärke

1
33

Kvartal, 2021-09-03

Mantrat för att bemöta utvecklingen med ökande rapporterad psykisk ohälsa bland barn och unga har varit ”evidensbaserad vård”. Men strikt evidensbaserade metoder är inte nödvändigtvis effektiva mot lidande som har sina rötter i komplexa livssituationer, skriver psykologen och författaren Markus Dencker i den andra av två artiklar om psykisk hälsa i Sverige.

En överväldigande majoritet av de personer som söker sig till vård och omsorg på grund av psykisk ohälsa lider av familjekonflikter, relationsproblem, outhärdliga minnen och svårigheter att stå ut med frihet, ansvar, skuld och död. Det vet vi med fullständig säkerhet – oavsett om den kunskapen kan kallas evidensbaserad eller ej. Mer oklart är det i vilken utsträckning dessa personers tillstånd kan beskrivas som sjukdomstillstånd. Det finns åtminstone inte några vetenskapliga rön som lett till att man utifrån kroppsliga faktorer – såsom bristande signalsubstanser, avvikande neurologi eller genetik – kan skilja den ”friske” från den ”sjuke”. Varken de deprimerade, de med ångestsyndrom, de autistiska, de schizofrena, de kriminella, missbrukarna eller personer med adhd-diagnos har någon gemensam avvikelse i kroppen som skiljer dem från personer med andra diagnoser eller från personer som inte har någon diagnos. Tvärtemot vad många tycks tro.

Läs hela artikeln här.

1 COMMENT

  1. Wow! Imponerande text med mycket, eller det mesta, som gick att nicka instämmande till. Risken med att säga att svensk psykiatri för att vara anti-intellektuell, känner jag, är att man blir placerad i kategorin “intellektuell” och får råd om studier, sammanhang, yrken, osv, som man kan stoppa upp sitt intellektuella i… eller att det formas ned i en mall som passar för existentiell terapi..

    Finns förmodligen en massa psykiatriker som känner sig eller ser på sig själva som intellektuella, även om andra inte skulle instämma.

    Vad gäller evidens.. Ja, man kan alltid fråga sig, enligt vem eller vilka då? Men ordet verkar vara väldigt populärt i vissa sjukvårdsutbildningar, läkare, ssk.

    Ett allmänt problem, som inte bara gäller adhd, vad gäller psykiatriska diagnoser, är väl att personen ifråga till slut känner sig så sårbar eller trött, att det blir enklare att bara flyta med i snacket om diagnos och de biopsykiatriska förklaringsmodellerna som nästan automatiskt följer av dessa diagnoser.

    Jag tycker att alla som arbetar i vården borde arbeta max 6 timmar per dag, så att tid för reflektion och återhämtning ges, och därmed högre(men kanske svårmätbar) kvalitet blir i arbetet. Om inte annat för kollegornas skull. Och så hade vården kunnat få mer utrymme till att bli mer intellektuell, istället för att kännas lite åt fält/krigs-sjukhus-hållet, eller en privatiserad sfär där endast de ekonomiskt starka och arbetsdugliga ges företräde.

    Säger någon att den inte passar in i kategorierna, så leder det också till en diagnos eller kategori. Det uppfattas nog ibland som “tro inte att du är någon” som i att det därmed finns en vilja att styra, bestämma, kontrollera, kräva/önska mer än vad som kan anses rimligt utifrån behov.