Studie bekräftar överdiagnostisering av ADHD hos barn och tonåringar

0
659

Av Peter Simons, 2021-05-03

Medicinska forskare presenterar bevis för att ADHD överdiagnostiseras hos barn och tonåringar, vilket kan leda till stora skador.

En ny studie visar att ADHD överdiagnostiseras hos barn och ungdomar. Att diagnoser ställs på dem som har lindriga symtom kan leda till att barn utsätts för skadliga centralstimulerande läkemedel utan att de har någon nytta av dem.

“Det finns övertygande bevis för att ADHD överdiagnostiseras hos barn och ungdomar”, konstaterar forskarna. “Särskilt för personer med lindrigare symtom kan skadorna i samband med en ADHD-diagnos ofta uppväga fördelarna.”

Studien leddes av Luise Kazda vid University of Sydney, Australien, och publicerades i JAMA Network Open.

Forskarna konstaterar att ADHD-diagnosen är problematisk på många sätt. Utvidgningen av diagnoskategorin i DSM5 har ökat risken för överdiagnostik (till exempel för barn som uppfyller färre kriterier). Forskarna noterar också att beteenden som en gång ansågs normala för barn har blivit alltmer medicinerade och betraktade som bevis på “sjukdom”.

Aktuella studien fokuserar dock på idén om överdiagnostik – hur diagnosen utvidgas till barn som inte har någon nytta av den, men som kan skadas.

Forskarna konstaterar att överdiagnostisering av cancer är välkänt i forskningslitteraturen. Ett ramverk för att bedöma överdiagnostik av andra sjukdomar (t.ex. hjärtproblem) växte fram ur detta, och forskarna tillämpade detta ramverk även i den aktuella studien.

För att uppfylla kriterierna för överdiagnostik enligt denna ram måste fem villkor vara uppfyllda:

  1. Möjlighet till ökad diagnostik;
  2. Diagnosen har ökat;
  3. De nydiagnostiserade har milda eller “subkliniska” symtom;
  4. De nydiagnostiserade får behandling, och
  5. Skadorna av diagnos och behandling kan vara större än fördelarna.

Forskarna undersökte 334 studier som alla innehöll uppgifter om minst ett av de fem villkoren. De fann att alla fem villkoren stöddes av forskningen.

Eftersom det inte finns något biologiskt test för ADHD och diagnosen tillämpas subjektivt utifrån ålder, kön, ras och socioekonomisk status, finns det utrymme för att diagnosen ska kunna utvidgas. I takt med att diagnoskriterierna har luckrats upp har dessutom antalet fall av ADHD ökat. Forskarna bekräftade att en stor del av de nya fallen befinner sig i den “milda” änden av spektrumet. Antalet fall av centralstimulerande behandling för ADHD har också ökat, även för personer med “mild” eller “subklinisk” ADHD.

Enligt forskarna fanns det också betydande bevis för skador efter diagnosen. Bland annat skriver de: “I 22 studier visade sig den biomedicinska synen på svårigheterna vara förknippad med vanmakt”. Dessutom kan diagnosen “också avleda från andra underliggande individuella, sociala eller systemiska problem”.

Forskarna fann att en ADHD-diagnos också ökar stigmatiseringen: “Diagnosen kan skapa en identitet som förstärker fördomar och negativa bedömningar, vilket är förknippat med ännu starkare känslor av isolering, utanförskap och skam.”

Forskarna fann också att behandling, särskilt centralstimulerande medicinering, var ineffektiv och potentiellt skadlig, särskilt för barn med “mild” eller “subklinisk” ADHD.

“Endast tre studier rapporterade om långtidsuppföljning efter aktiv behandling och fann ingen skillnad i symtom mellan ungdomar som behandlades och de som inte behandlades senare i livet. En annan studie fann ingen skillnad i symtom efter en 48-timmars utfasningsperiod. När det gäller skadeverkningar var aktiv behandling ofta förknippad med milda och måttliga biverkningar och höga avbrottsfrekvenser.”

Forskarna skriver att kliniker, föräldrar och lärare bör vara uppmärksamma på risken för överdiagnostik. Särskilt för barn med “mild” eller “subklinisk” ADHD är skadorna av diagnos och medicinering sannolikt större än eventuella fördelar. De rekommenderar att man i lindrigare fall ser och väntar, i likhet med vad som rekommenderas för vissa cancerformer med låg risk, som också är drabbade av överdiagnostik.

Forskarna skriver:

“Våra resultat har betydelse för dessa personer, som kan skadas av överdiagnostik och negativa effekter av medicinering under barndomen, ungdomsåren och till och med vuxenlivet. Dessa resultat är också relevanta för det växande antalet vuxna som nyligen diagnostiseras med ADHD och kan vara tillämpliga på andra tillstånd, till exempel autism.”

Se originalartikeln här.

****

Kazda, L., Bell, K., Thomas, R., McGeechan, K., Sims, R., & Barratt, A. (2021). Overdiagnosis of attention-deficit/hyperactivity disorder in children and adolescents: A systematic scoping review. JAMA Netw Open, 4(4), e215335. doi:10.1001/jamanetworkopen.2021.5335 (länk).