Tisdagen den 9 mars genomförde vi tillsammans med Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP) vår efterlängtade onlinevisning av prisbelönta dokumentärfilmen Medicating Normal. Efter visningen bjöd vi på ett panelsamtal utifrån svenska förhållanden. Nu har du möjlighet att se panelsamtalet i sin helhet på vår YouTube-kanal här.
Panelen vid panelsamtalet bestod av;
- Dunja Grisell, student i mänskliga rättigheter och psykiatrikritisk aktivist
- Lennart Pihl, veterinär med levd erfarenhet av psykisk ohälsa och långvarigt psykofarmaka-bruk och nedtrappning av de samma. Är medicinfri sedan fem år tillbaka.
- Lasse Mattila, socionom, handledare, författare, föreläsare, ordförande för Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP), samt chefredaktör för webbmagasinet Mad in Sweden.
Moderator för samtalet var Frida Åberg, psykologutbildad organisationsutvecklare och styrelseledamot i Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP).
Vill du prenumerera på våra kommande publiceringar på vår YouTube-kanal kan du göra detta här.
För mer information
För mer information om filmen Medicating Normal, se här.
Jag gillar egentligen inte titeln på själva filmen, eftersom det liksom kring begreppet diagnos kan finnas olika konstiga definitioner kring vad som är “normalt” och inte, vad som följer av normalt eller diagnos.
Det bästa som sägs i ert snack är(från Lasse) det om kontextualisering. Ser det också som ett bredare samhällsfenomen, att man drar slutsatser utan att satt sig in i en kontext, eller presenterat någonting utanför kontexten, inte vill förstå eller har intresse av att förstå kontexten. Kontexualisering är vidare sammanhängande med det andra som Lasse nämner, om att förstå mänskans psykiska lidande och orsak-verkans-samband.
Själva relationsbyggandet mellan t.ex. terapeut och patient bygger ju också på att där från början eller att det kan tillkomma en tillräckligt stark grad av förtroende. Som patient har man väl sällan några stora valmöjligheter att välja terapeut eller psykiatriker, och många av dessa behöver inte mycket kontext för att föreslå behandling och sätta diagnos.
Något som Lennart säger, med psykiatrisk belastningregister, går ju att se ur många perspektiv det också, t.ex. hur diagnos blir något stämplande, fyrkantigt och individualiserat i meningen att det är nästan alltid är individen själv eller individen tillsammans med den absolute auktoriteten(psykiatrikern) som ska hitta metod och lösning. Det belastande i sammanhanget blir ju ofta andras förutfattade meningar om hur någon med en viss diagnos bör uppfattas just inför dom.
Ett genomlöpande problem är att väldigt lite går att göra till något generaliserbart eftersom individer ofta eller vanligen har historier(som tar tid och förutsätter ömsesidighet och förtroende), och många kontexter som lappar över och in i varandra. Själva riktningen i samhället mot institionalisering och den auktoritet som en expert tillmäts och i kombnation med att mänskor i högre grad än självständigt tänkande förväntas bli självgående(vilket är en helt annan sak), blir delvis till en grund till hur psykisk ohälsa upprätthålls, skapas och vidareöverförs kollektivt, tänker jag. Skolan, där främst barn och unga befinner sig, syftar ju mer till att skapa självgående(via betygsstress för att klara sig på en marknad) snarare än till självständigt tänkande mänskor(som alltså undersökt verkligheten och det som finns däri av t.ex. auktoriteter att själv bedöma).
Det var intressant att höra från er alla, och det är bra att ni får till sådana här eftersnack. Tummen upp för er alla!