Vardagens mörker och ljus och tacksamheten för livet

0
181

Barn som växer upp med våld i hemmet har vårdnadshavare som inte förstår eller har insikt i våldets påverkan på barn. Jag vill med min historia, i denna berättelse visa er vad som kan ske med de våldsutsatta barn som inte fångas upp av oss vuxna under barndomen. Under hela denna berättelse så har jag försökt att beskriva min upplevelse av hur allt varit, hur jag upplevt mitt liv, från mitten av 70-talet när jag föddes fram tills idag. För att du skall få ta del av mina tankegångar, känslor och upplevelse som våldsutsatt.

Vitsen med min historia är inte att svartmåla våldsutövarna i mitt liv eller kränka någon.  Jag har valt att utelämna en hel del av det grövsta våldet som jag varit utsatt för, även detaljer. Eftersom syftet med berättelsen är att se och förstå vidden av vålds påverkan samt konsekvenserna av våldet under uppväxttid och in i vuxenlivet. Vill också säga att jag var inget besvärligt barn, inte utåtagerande, jag var väldigt snäll. Om någon hade haft kunskap att fånga upp mig som barn så hade jag kanske sluppit 30 års lidande som konsekvens av våldet. Än idag saknas den kunskapen inom skola, BUP och vuxenpsykiatrin.

Många barn i vårt land har påbörjat vandringen på den stig jag gick på, en stig kantad av våld som formade mitt psykiska liv och sedan förstörde så mycket mer än vad man kan tro. Många vuxna människor är kvar i våldet eller i sina katastroftankar på grund av att de gått på samma stig som mig, ibland utan att veta varför (utan insikt i vad som format dem), utan att veta att det inte är deras fel eller att de kan bli läkta – utan piller.

Tystnaden

Jag lärde mig tidigt att vara tyst, korrekt, och göra det som förväntades. Uppfostrad med aga, trots att det enligt lag var förbjudet. För att kunna hantera pappas stränga, dominanta ilska så lärde jag mig att känna av vilket humör han var på (speciellt om det var alkohol med i bilden), då kunde jag hålla mig undan om han var arg. De högljudda verbala hoten var nästan värre än själva slagen. Kanske för den iskalla rädslan som flyttade in i hjärttrakten, den typ av rädsla som gör kroppen förberedd för flykt, men i mitt fall så kunde jag inte fly inte försvara mig heller. Det var min uppfostran. Det fanns ofta glada och fina stunder i min familj men hos mig fanns alltid oron och rädslan över när ilskan/bestraffningen skulle komma och det dämpade det där fina ganska rejält.

Jag hade en grannfamilj där ute på landet, brukade leka med deras barn – under sommarmånaderna. Kommer inte ihåg allt av den tiden, men minns grann pappans inledande övertalande ”kärleksfulla” handlingar, ofta med orden, jag vet att din far är sträng mot dig låt mig visa dig hur en riktig pappa skall vara. Mannen i familjen var pedofil, jag hade sex flera gånger innan jag var 10, en del av gångerna i bastun.  Jag var bara ett barn, ett barn som till slut anklagade sig själv.

Separerade mig tidigt från min kropp och tog mig till mina små gömställen där jag kunde gömma mig när kroppen fick ont eller när någon skrek på mig, vanligtvis i någon springa i en golvlist. När jag blev rädd brukade jag gömma mig och krypa ihop i fosterställning, somnade jag så kom mardrömmarna. Oftast handlade drömmarna om att jag var en meter under vattnet kunde se ytan men kunde inte ta mig upp. Känslan av att bli kvävd väckte mig, jag var kallsvettig och rädd, jag var på min vakt när jag slog upp ögonen, varje dag var jag beredd (mardrömmarna var en aktiv del under mina 25 första år).

Skolåren

Jag förblev tyst under hela skolgången, blev retad en hel del under första och andra klass, såg det som naturligt, pröva att hålla mig undan. Under 3:an och 4:an hade jag en oerhört sträng fröken. Hon var gammaldags, vi hade fredagsbad med kalldusch och bastu (jag hade svårt för att gå in i bastun) men var tvungen, annars skrek hon. Jag var retad i skolan för jag var annorlunda men hade en och annan ”vän” då och då. Eftersom jag hade svårt att fokusera i skolan (det kallades koncentrationssvårigheter) så fick jag under vissa perioder sitta själv på vinden (agerade matsal) och studera, det var mörkt, kallt och jag var rädd. Vågade aldrig fråga om hjälp med de uppgifter jag blivit tilldelad, ibland glömde de av att hämta ner mig till rasten.

Men, jag kunde alltid åka till en plats där ingen tidigare varit, springan mellan golvlisterna, där var jag säker. Ensam.

Mellanstadiet var en tid av mobbning i kombination med att hålla sig undan, jag låste periodvis in mig på toaletten och kom ut när rasten var över. Jag hade väldigt svårt för att lyssna, hålla fokus, att fästa kunskapen i något, lite som att hälla ut ett pussel på golvet. Kunde se bitarna lite suddigt men omöjligt att sätta ihop dem så att någon form av förståelse kom. Försökte memorera bitarna. Under 5:an och 6:an fick läraren ibland gå och leta efter mig för att jag försvunnit, satt oftast i ett hörn och tecknade, för mig hade tiden försvunnit, fick skäll. Svårt med tidsuppfattning och jag fastnade ofta i ”dagdrömmar” under hela skolperioden, ibland fick lärarna putta på mig för att jag skulle komma tillbaka.

Högstadiet gick sådär, hade svårt att få ro till att ta in kunskap, alltid på min vakt, svårt med relationer, vänner, inåtvänd. Jag satte upp andra människor på en piedestal. Jag var destruktiv i mina tankar, aldrig snäll mot mig själv. Men i princip alltid snäll mot alla andra, en glad bekymmersfri fasad för att slippa få mer skäll. Men även berg och dalbana i känslor jag kunde vara oerhört glad för att följas av depressiv. Jag började röka sommaren som jag skulle fylla 13 (augusti). Det var sista gången som min far slog mig, jag var så rädd att jag kissade ner mig, då slutade han. Jag försökte att inte vara hemma så mycket efter det, den lilla relation vi haft var nu omöjlig att reparera (för mig).

Gick en kort gymnasieutbildning eftersom jag inte hade betyg nog för någon avancerad linje.

Från 1:a klass till efter gymnasiet så var det inte en enda lärare som såg att något var på tok, att något var allvarligt fel. Det var aldrig någon utomstående som tog sig tid att nå fram till mig. Det var aldrig någon som berättade att våld var fel, att ingen vuxen har rätt att hota och skrika på dig (psykisk misshandel), att vuxna inte slår eller har sex med barn, att utfrysning och mobbning inte är okej. När man levt ett sådant liv som jag gjort så finns inga referensramar för det goda, trygga och bra livet. Jag lärde mig tidigt att det inte går att lita på vuxna, att dom gör ont både fysiskt och psykiskt.

Kärleken

Så en dag träffade jag kärleken, han kändes så bekant som att jag känt honom hela mitt liv vid första mötet, det var som att komma hem. Förstod senare att det bekanta i honom var samma typ av känsla som andra våldsutövare skickade ut, otrygghet blev för mig det trygga. Trygga människor var för mig främmande och konstiga, vilket gjorde att jag förblev kvar i världen av otrygghet. Efter 3 månaders eufori så påbörjade han en mental nedbrytningsprocess, jag skulle veta min plats och lyda. Hoten om att döda min familj om jag inte gjorde allt han sa väckte upp min rädsla. Jag bröt successivt ihop, den lilla inre upplevelse av självförtroende, självkänsla, självvärde jag byggt upp smulades sönder. Konstant rädd. För varje år som gick blev den psykiska och fysiska misshandeln värre. Fick missfall. Återigen befann jag mig nästan dagligen i situationer där jag inte kunde fly eller försvara mig bara ta emot och hoppas på att jag överlevde. Den tysta terrorn var värst, när han använde tystnad för att skrämma mig. Han svarade inte när jag pratade med honom, när hans ögon blev tomt iskalla, då visste jag hur den kvällen skulle bli, det brukade sluta med våldtäkt. Jag hoppades alltid på att han inte skulle bjuda in sina manliga vänner. Det sista året var värst.

Flytten

Jag fick till slut hjälp att flytta från orten cirka 15–20 mil bort (en lång historia), livet hängde i en mycket tunn tråd då. Jag var nu drygt 20 år. Två månader efter jag flyttat startade ett bråk i grannlägenheten, kvinnomisshandel. Livrädd gick jag in och ville hjälpa tjejen (jag visste ju hur det kändes), ambulansen hämtade mig 2 timmar senare, misshandlad och våldtagen. Det lilla hoppet om att ha kommit undan försvann.

Våldet som jag hade upplevt tog slut efter denna sista incident med grannparet. Blev utskriven med smärtstillande medicin, ingen terapi. Efter jag kom hem från sjukhuset tömde jag en flaska sprit på gräsmattan utanför min lägenhet och svor på att jag aldrig igen skulle låta en man såra eller skada mig, mitt augustilöfte, sedan somnade jag där på gräsmattan, ensam. Vad jag inte hade med i planerna var att jag skulle fortsatte våldet själv genom hur jag tänkte och behandlade mig själv (vålds internalisering).

Det är svårt att sätta ord på och beskriva hur mitt liv var då, hur mitt beteende var och vilka symptom jag uppvisade (och upplevde själv). Över tjugo år av våld, jag var så trasig, både fysiskt och psykiskt. Utan utbildning, skuldsatt, social fobi, klaustrofobi, komplext traumatiserad, bipolär, dissociation (jag använder ”diagnoser” enbart för att de sammanfattar symptomen jag hade) totalt splittrad utan kontakt till min egen kropp eller till mina känslor. Var depressiv med en enorm ångestladdad rädsla, extremt destruktiv i tankarna, periodvis apatisk. Dålig kontroll, kissade ner mig, sög på tummen, rädd, ensam även när jag var med andra människor, gick och vänta på att något hemskt skulle hända. Väldigt svårt med kroppskontakt. Efter våldtäkterna hade jag i princip aldrig sex nykter.

Jag var helt säker på att varje gång någon ville prata med mig så handlade det om något som jag gjort fel. Om någon frågade mig om jag ville ha kaffe eller te så kunde jag inte välja, jag tar det du tar. Ingen egen vilja, inga mål, ingen förmåga att ha en diskussion, inte kunna försvara sig med ord, inget självförtroende. För att få pengar till hyra och mat så gick jag arbetsförmedlingens åtgärdsprogram ibland till socialen med känslan av att bli kränkt, förnedrad. Samhället är inte byggt för misshandlade kvinnor som knappt vågar prata, som inte kan stå upp för sig själva.

Vanmakten

Det gick några år, läste till nätverkstekniker, fick inget jobb, kunde inte ta för mig, vågade inte ringa. Att skriva ett personligt brev och CV var för mig en helt omöjlig uppgift på grund av att hjärnan var som ett hoptrasslat garnnystan, ingen möjlighet att se från a till b, det snurrade bara ihop sig i tankarna. Sedan brottades jag med att jag inte klarat av att prata med människor utan att må dåligt inombords och bli rädd. Lyssnade och log. Var ofta arg på mig själv, varför kunde jag inte vara som alla andra.

Fick jobb på SAAB som montör på linan när de massanställde. Jag hade fortfarande inte påbörjat någon form av terapi men läst en hel del psykologi på fritiden. Jobbade där ett tag, bytte bana och börja studera igen, valde att läsa till Socialpedagogisk behandlingsassistent på grund av all psykologi jag läst. Jag studerade och tog hand om mina barn på 3,5 och 2 år som fötts i en relation utan våld. Det tog ett år innan jag fick diagnosen utmattningssyndrom, sov i 3 månader. Jag skulle äta piller så att allt blev bra (SSRI). Mitt första möte med en kurator varade en session. Hon ställde samma fråga tre gånger, -Hur mår du? Ja, (tänkte på min historia) jo, visste inte vad jag skulle säga. Hon följde upp mina svar med -Ser du din egen medverkan i det som skett i ditt liv? Började gråta och gick hem, nedbruten av vanmakt. Trodde hon menade att det var mig det var fel på, precis som innan. Alla män som brukat våld mot mig lät mig med tydlighet veta att dom inte skulle behövt göra det om jag gjorde rätt och var korrekt, normal, duktig och lydig. Repade mig såpass att jag kunde gå klart min utbildning, kort efter föds mitt tredje barn och jag var mammaledig i ett och ett halvt år.

Omgivningens förväntningar

Eftersom ingen annan människa riktigt visste hur min historia sett ut så tänkte de heller inte på vilka krav de lade på mig, hur de pratade med mig. Normala krav som att klara av normala saker som att ringa ett samtal var stora berg att bestiga för mig. Att kunna klara av en diskussion och berätta varför jag inte kunde/vågade ringa var helt utesluten. Min hjärna slutade att fungera, jag hittade inte orden för att jag blev så stressad, blev tyst och vågade inte stå upp för mig själv, sedan fick jag frågor om det med. Brukade för det mesta hålla med i vad alla sa och le lite (väl hemma i min lugna vrå någon timma senare så kunde jag svara).

Det gjorde så obeskrivligt ont att inte kunna vara det andra ville att jag skulle vara, inte kunna nå upp till kraven, att inte kunna svara på alla frågor, att gång på gång bli och vara den som inte kunde. Den som var för mycket eller för lite. Ingen bekräftelse, bara fostrande ord, av alla, gör nu så här.  Eller bemött med tystnad, utesluten. Ett litet ensamt barn skrek inom mig, sluta ändra på mig – tyck om mig, men jag sa inget, jag gick bara därifrån, ledsen. Och ingen förstod min starka reaktion, jag var bara konstig.

Hjälpen

Efter år av förnekelse förstod jag att jag behövde hjälp.  Jag vågade inte vända mig till sjukvården eller psykiatrin, ville inte ha mer anklagelser. Efter ett tag fick jag hjälp att få kontakt med en själslig människa som arbetade med vägledning, åkte dit. Han anklagade mig inte, ville inte förändra mig, han bara satt där och tittade på mig. Jag kunde inte läsa av honom, det fanns inget att läsa av han var helt trygg i sig själv, lågaffektiv. Något släppte och jag grät, länge. Vi pratade lite om min historia. Jag blev sedd. Efter några ytterligare möten kunde jag börja söka jobb, få jobb och börja arbeta. Det var som att någon befriade mig från ett mycket tungt genomskinligt täcke som jag burit över mig, det som tidigare varit dimmigt blev helt tydligt.

Det var också början på ett tungt emotionellt arbete med återupplevande av olika traumatiska händelser för att kunna arbeta med åsidosatta eller i vissa fall helt borttappade mänskliga egenskaper, så som kroppskontakt, värde, balans, tillit, tro, meningsfullhet, kärlek, trygghet. Jag släppte inte in någon, litade inte på människor. Men hade alltid en glad trevlig fasad som var lätt att gilla. Utövade aldrig våld medvetet i handling eller ord. Mina val togs ifrån mig så tidigt i livet, att jag aldrig förstod att jag kunde välja själv, det var skönt när jag förstod att jag fick leva mitt eget liv och hade lov att välja.

Läste och skrev mycket, gick vetenskapliga och spirituella kurser. Det tog många år innan jag läkt så pass att jag kunde börja meditera. I början fick jag panik (helt omöjligt att slappna av med obearbetat trauma). Via de spirituella kurserna kom nya egenskaper som jag inte förstod, det var svårt att arbeta med trauma och öppna upp spirituellt samtidigt. Det tog ganska lång tid innan det blev hanterbart. Det spirituella, själsliga och andliga är viktiga faktorer som inte kan bortses från när det kommer till våldsutsattas utveckling, eftersom de behövs för läkning.

Leva eller avslut

Mitt dåvarande arbete som IT-projektledare var krävande, min personliga läkning var ännu mer krävande, jag var ensamstående. Det blev för mycket. Försökte sjukskriva mig för att få mer tid att reda ut allt för att kunna fortsätta mitt jobb (jag visste inte då att det skulle ta åtskilliga år). På vårdcentralen tog de en massa fysiska tester, toppvärden. Blev sjukskriven en vecka, försökte få sjukskrivningen förlängd men det gick inte, blev ordinerad motion när jag inte ville ta emot recepten på lugnande, sömnpiller eller SSRI.

Kort därefter blev jag uppsagd, ingen inkomst. Ingen ork att gå till socialen och tigga pengar ville inte kuva mig igen. Allt föll, hela korthuset. Hade inte råd med bostad, hade inte råd med en dyr psykolog. Jag blev hemlös, bodde hos min mor ett tag men det fungerade inte. Bodde i min bil, var dag var en kamp, alla räkningar som ingår i ett hushåll ökade sig stadigt hos kronofogden så ofattbart svårt känslomässigt att återigen inte kunna/orka göra rätt för mig, kände mig misslyckad, värdelös. Jag var folkbokförd utan adress i några år.

Två val, leva eller avslut. Valde återigen att leva, fortsatte jobba med mig själv (med verktyg jag lärt mig på kurser som jag gått). Med lite hjälp fick jag ett kontrakt på ett torp (utan vatten och el) där jag kunde bo. Där fortsatte min kamp mot ”konsekvenserna av min våldspålagda ohälsa” samt arbetet med att passa in i vårt samhälle. Jag fick jobba hårt och det var väldigt svårt att förlåta mig själv för att jag stått ut med allt, även svårt att förlåta våldsutövarna (men det gick genom förståelsen att de också varit offer för våld). Jag fick jobba ännu hårdare för att återigen ta mig in i vårt svenska system och passa i samhällsnormen.

Återhämtningen

Sakta men säkert började jag repa mig, efter ytterligare år av intensiv personlig utveckling i kombination med meditation så kunde jag umgås med andra människor utan att triggas så mycket, utan att vara rädd. Jag kunde möta mina känslor utan att svepas iväg i rädslor. Det tog tid att programmera om mina tankar från den grava skuldkänslan och rädslan att aldrig vara nog, och den automatiska negativa tron att något dåligt skulle hända, att alla skulle klaga på mig, men det gick. Mitt självvärde ökade och min förmåga att se vad som låg på mig och vad andra lade över på mig förbättrades. Jag började arbeta igen och det gick bra (började betala tillbaka på mina skulder och rensade rent hos kronofogden).

Inre trygghet

Jag lade offerrollen på hyllan, slutade anklaga alla andra och våldet och började ta ansvar för hur jag upplevde mitt liv nu. Började ta ansvar för hur jag upplevde olika situationer och människor, tog ansvar för mitt eget beteende och till sist valde jag att även ta ansvar för mina känslor och mina tankar. Arbetet med att få uppleva inre trygghet var den biten som skulle ta längst tid, men efter många möten med en duktig psykoterapeut ihop med människor som älskade mig och stått kvar under mitt liv så fick jag till slut känna vad trygghet var. Genom det, så kunde jag bygga upp min egen inre trygghet, den är numer stark och jag vågar släppa andra människor rätt in i hjärtat.

Tacksamheten för livet

Men med mitt liv och min historia så är det faktiskt svårt att passa in i normen, jag är annorlunda. Min spännvidd mellan mitt djupaste mörker och lidande till motsatt pol av glädje, tacksamhet, lycka och ljus är enorm. Jag befinner mig till 95 procent på den nöjda och lyckliga sidan (varje dag). Jag kan möta människor som befinner sig inom min spännvidd enbart för att min ljusa sida kasta ett väldigt starkt sken på min mörka sida, så starkt att jag såg mitt mörker, ett mörker som var svårt att möta men blev mött och förstått. Praktiserar medveten närvaro större delen av mina dagar, jag tror sällan något om andra människor, det visar sig hur ting ligger till. Om inte någon säger rakt ut att något är fel så går jag och tror att allt är bra. Tacksam för att få njuta en stund till av det vi kallar livet, att verkligen leva. Mot alla odds så överlevde jag, det är ett mirakel, jag överlevde våldet, neutraliserade det och kämpade mig tillbaka till en form av balans som jag njuter av. För evigt tacksam.

Diana Boman

Previous articleMöten i livet av Stefan Bergström
Next articleDela med dig av din erfarenhet från barn och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård
Studerar idag tilläggsutbildningar (resurspedagog, handledare och stresscoach) till min befintliga socialpedagogiska behandlingsassistents utbildning och mindfulness/KBT/ACT coach. Vill föra vidare min kunskap om hur våld påverkar människor, så vi kan se våldsutsatta barn på ett mer korrekt sätt. Med över 20 års våld och lika många år av läkning så lärde jag mig mycket, framförallt glädjen till livet. Stress är bara ett annat ord för rädsla.