Att självständigt stå
Vi får aldrig glömma det ansvar
vi bär för diagnosen som vi inte är.
Att bli vår sjukdom är en bitter fälla
där alla lagar om logik slutar gälla.
Vi kan alla mer än så, fast det känns
jobbigt ändå. Att inse dess verkliga
existens. tar bort offerollens sura
essens, mina tankar behöver inte va
sanna men det fungerar för mig så
varför stanna ?
Vi är personer som diagnoser får.
Separera dessa så blir det lättare
att förstå. Glöm inte bort den egna
förmågan att självständigt stå.
Stefan Bergström
Han inte skriva klar det blev nått fel…
Att komma vidare ur en ofta nedåtgående spiral….
Kan hålla med till viss del men inom psykiatrin så har jag sett allt för många som fastnat i offerrollen. Diagnosen i säg talar om vad som är problemet men att fastna i den. Då kan det bli svårt att komma vidare. Allt fokus hamnar för många just på diagnosen,som en ursäkt för att vara på ett speciellt och ofta destruktivt sätt då kan det vara svårt att komma vidare ur ett
Nja. Kan tycka att många är snabba med att utgå från att det finns en offerroll eller inlärd hjälplöshet.
Visst, självständighet låter bra, men om vi inte vill ha något slags alltför dirigerande av varandra, eller där en viss kategori/kultur förutsätter ett visst bestämt handlingsmönster, så handlar ganska mycket om att kunna och vilja kommunicera, liksom att förstå sådant som ganska ofta inte ger några “konkurrensfördelar” på marknaden eller i systemet. Som om begrepp som konkurrens validerar mot något naturligt eller allmängiltigt.. Eller som går att argumentera för moraliskt…
Beroende på vad, så kan det likaväl som att separera en diagnos från sig själv, finnas viss mening med att se hur symptom/syndrom överlappar med det som är en själv. Dom här grejerna är nog egentligen svårare än vad man vill göra dom till. Tror jag spontant iaf.