ADHD – en neuropsykiatrisk pseudodiagnos som hänför effekter av samhällsproblem till barns genetiska förutsättningar

1
574

”Neuropsykiatriska” diagnoser som ADHD utfärdas allt oftare och har invaderat uppfostran och utbildning. Inom skolsystemet hade man tidigare uppfattat uppmärksamhetsproblem som en pedagogisk fråga mer än som ett medicinskt problem.

Tanken att man måste stöda barn som inte hänger med, barn med långsam eller annorlunda inlärning, den inställningen bleknade under 1970-talet parallellt med att insikten försvagades att barn är olika och utvecklas i olika takt och på olika sätt. Mottot ”alla har samma värde trots olikheter” ersattes med ”alla har samma värde eftersom vi är lika”.

ADHD uppfattas nu allmänt som något man ”har” trots att diagnosen enbart grundas på beteendebeskrivningar. Sammanblandningen av ADHD som både orsak och verkan noterats av Göteborgsforskare (Erlandsson m fl), som analyserat hur amerikanska NIMH (National Institute of Mental Health) informerar föräldrar om ADHD. Studien är publicerad 2016 i International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being.

För att komma ur cirkelargumentationen hävdas att ADHD orsakas av dopaminbrist i hjärnan. Dock har någon kemisk obalans inte kunnat påvisas annat än som direkt effekt av ADHD-medicinering. Inte heller har ärftligheten påvisats vara särskilt hög i jämförelse med andra personlighetsdrag. Förmodligen finns bland ADHD-diagnosticerade någon liten andel förlossningsskadade, men de är långtifrån de 15 procent som kan diagnosticeras.

Barnsdomserfarenheter och ADHD

En annan svensk undersökning av över 107 700 individer (Björkenstam m.fl), publicerad 2016 i Journal of Psychiatric Research, visar att svåra erfarenheter under barndomen – som dödsfall i familjen, föräldrars missbruk, psykiska problem, kriminalitet, skilsmässa, låg inkomst, socialstöd och bostadsproblem – kan relateras till ökad risk för att barnet senare drabbas av missbruk, psykos, depression, ångestproblem och ADHD. Forskarnas slutsats är att allt bör göras för att tidigt motverka effekterna av tyvärr vanliga svåra erfarenheter från barndomen.

Varför skenar en biologiskt obevisad ”neuropsykiatrisk” diagnos?  Vilka intressen gagnas av att orsaken förläggs till en genetiskt betingad funktionsnedsättning med narkotikaklassad psykofarmaka som främsta medicinering?  Läkemedelsindustrin som manipulerar läkare för att öka sina vinster? Politiker som undviker att ta ansvar för samhällsproblem? Föräldrars oftast dåliga samveten som önskar skuldbefrielse? Är det en kombination av dessa intressen som ligger bakom explosionen av psykiatriska diagnoser? En diagnos kan dessutom eftertraktas som orsak till att allt inte gått så bra i livet som det annars borde, eller som ett sätt för en individ att undantas från samhällets krav som upplevs övermäktiga och förmedlas av omgivningen.

Varför har för övrigt diskussionen om en allmän medborgarlön helt försvunnit? En grundersättning skulle kunna ta udden av de ungas oro för framtiden och förbättra den psykiska hälsan.

ADHD-diagnosticering ett förtryckande våld mot den diagnosticerade

Mattias Nilsson Sjöberg vid Malmö Universitet har nyligen publicerat en studie (Critical Studies in Education, 2019) om ADHD-diagnosticering uppfattad som en sorts våld mot den diagnosticerade i syfte att effektivisera samhället för att gynna vissa bestämda intressen.

I Reconstructing truth, deconstructing ADHD: Badiou, onto-epistemological violence and the diagnosis of ”ADHD” (för övrigt en guldgruva för referenser om ADHD) karakteriserar filosofen Alain Badiou diagnosticeringen som ett onto-epistemologiskt våld. Våld som grundas på en vetenskaplig trosuppfattning att man genom en föregivet neutral och objektiv teknologi kan erhålla resultat som bekräftar en bestämd världsbild, som egentligen är fragmentarisk och reduktionistisk (hänför sig till en yttersta orsak, i detta fall biologisk).

Badiou synliggör en biopolitisk kontroll av en minoritets hjärnor i syfte att bevara en samhällsordning som gynnar en härskande grupp som definierar begreppet normalitet. Det är av central betydelse att identifiera och ifrågasätta denna ”sanning” som bevarar ett hierarkiskt och ojämlikt samhälle. Sjöberg påpekar att barns hjärnor som arena för social kontroll inleds med elektroencefalografiska undersökningar (EEG).

Badiou föreslår matematiskt-set-teori som det enda för närvarande tillgängliga språket som gör det möjligt att tala om det som existerar utan denna ”våldsamma” reduktionism. Jag blir något undrande efter att ha läst i Ulf Danielssons nya bok ”Världen själv”:

”Enligt den lindrigaste formen av platonism styrs materien av matematiska lagar som har sin källa i den utomvärldsliga matematiken, i idévärlden ” (s 48).

Danielsson anser att matematiken påtvingas verkligheten. Sjöberg påpekar att Badiou konstaterar att ‘mathematics = ontology’ (det vill säga att den existerar i verkligheten). Han uppfattar sig även som materialist. Hur går detta ihop? Är det helt enkelt fråga om olika filosofiska uppfattningar?

I sin artikel argumenterar Sjöberg för att det finns behov av mindre våldsamma modeller för utbildning än den som kräver ständigt alltfler diagnosticerade individer. Jag delar i hög grad syftet, men förstår inte på vilket sätt Badious matematik bidrar till detta. Är det inte tillräckligt med det av Erlandsson konstaterade cirkelresonemanget? Är det samhällsperspektivet Badiou tillför?

Neurogenetisk propaganda

En stark propagandist för det neurogenetiska perspektivet är Christopher Gillberg som på senare tid innefattar ADHD under diagnosen ESSENCE (Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations), vilket förknippar ADHD med ett stort antal andra neuropsykiatriska diagnoser.  Det kan inte uteslutas att vissa av dessa kan vara biverkningar av psykofarmaka.

Gillberg ser ADHD som ”ett av vår tids största allmänna hälsoproblem”, och försvarar diagnosen som instrument för tidigt val av ofta farmakologiska åtgärder. I avsaknad av biologiska markörer grundas diagnosen huvudsakligen på beteendeskattningar och intervjuer med föräldrar och lärare. Gillberg noterar att människor som har ADHD inte sällan ser sig som normala medan diagnosen identifieras av andra.

För att legitimera diagnosen åberopar Gillberg humanistiska ideal. En neuropsykiatrisk diagnos tros förhindra stigmatisering och medföra att individen kan uppleva tillhörighet till samhället, det vill säga att den bidrar till integrering snarare än segregering. Diagnosen försvaras med att den ger namn åt något som saknar fastställd orsak och att ha ett namn för svårigheter menar Gillberg kan aldrig vara värre än att famla i mörker. Han påstår att diagnosen i sig själv kan vara terapeutisk.

I avsaknad av empiriska bevis citerar Gillberg filosofen Ludwig Wittgenstein och konstaterar: ‘Det som man inte kan tala om måste man tiga om’. Men varför kan man inte tala om att ADHD är en pseudodiagnos som skyller samhällsproblem på barn?

Gillberg använder Wittgenstein för att försvara diagnosens nödvändighet eftersom vi annars inte kan tala om ADHD som företeelse, och en del åtgärder därmed skulle sakna berättigande. Sjöberg sammanfattar att det står klart att diagnosen inte framgår ur medicinskt-psykiatriska och tekniskt-vetenskapliga framsteg. Istället tillämpas en omvänd logik där diagnosen som teoretisk konstruktion i efterhand söker medicinsk-psykiatrisk och teknisk-vetenskaplig bekräftelse (validering), samtidigt som diagnosen tjänar funktioner för individen och samhället som formuleras av dominerande ideologiska intressen.

Lars Lundström

1 COMMENT

  1. Intressant text med viktiga åsikter, tankar och referenser! Kan instämma i det mesta.

    För knyta an lite till Gillberg:
    “Man”/”han” kanske inte kan tala om det (Wittgenstein förenklat:” vad man inte kan prata om, därom bör man hålla tyst”)
    därför att det, kanske, inte går att presentera kortfattat, enkelt, så att det t.ex. går att skriva tentafrågor på det, eller för att det hotar vissa avlönade yrkesgrupper(psykofarmaka-“forskarna”) och deras prestige, eller för att mycket i samhället bygger på lydnad, och premisser som knappast kan säga tjäna mänskligheten, annat än om man fastnat i en dikotomi mellan sovjetkommunism och totalt avreglerad marknad, typ, och andra påhittade grundpremisser.

    Dom som kan prata om DET, kanske inte orkar med yrkesprestigen hos “dom lärda” eller bruksmentaliteten hos dom styrande och dom väljande, eller tankedikotomierna hos “dom tänkande”. Eller så lämnas frågorna över till “dom verkligen vet”/dom utbildade och/eller avlönade experterna, eller “facebook”, där enbart den med mycket tålamod(eller alltför stort hjärta) klarar av att vistas en längre tid. Resten kommer förlöjligas(härskarteknik) som om det finns en grundläggande universiell premiss som säger att alla bör bli vänner på slutet.
    Dom (eller den) som inte kan prata eller orkar prata om det, kanske i så fall, som GIllberg, i så fall borde avsäga sig expertrollen, för någon verklig förändringsvilja verkar ju ändå inte finnas där, om den alls någonsin funnits där.
    Varför Gillberg lyckats göra karriär och bli en sådan gestalt, går ju säkert att analysera och hitta flera svar på.

    Tror många föräldrar antingen inte kan eller vill sätta sig in eller förstå problem på annat sätt än så som “experterna”/”dom sak-kunniga” presenterar det. Alltså att dom(föräldrarna) har för fullt upp, är uppbundna, eller inte känner sig starka nog att ifrågasätta biopsykiatrisk förklaringsmodell, adhd-ramverket. I en del fall kan det kanske också bli ett hot mot dom(föräldrarna, den ansvarige vuxne) själva, deras egen självbild och perspektiv på samhället/världen. Deras sätt att hålla samman sig själva, får inte skilja sig för mycket från andra “i bruket”/”samhället”. Kanske borde fler personer krisa än dom som gör det, och kriserna borde inte fångas upp av ett biopsykiatriskt (och absolut inte freudianskt, eller kbt) ramverk.

    Det är bra att studier kring orsaker från barndomen refereras till och att sådana studier görs, men såklart kan allt som händer eller inte händer i livet få en betydelse för sådant som betraktas som symptom, diagnos eller hinder.

    En annan grej som knyter an till det som handlar om Gillberg är att man ofta lyfter fram “positiva” grejer med dom olika diagnoserna. Liksom för att övertyga de inblandade och den med symptomen, hindren, dyfunktionen/erna, om de sammanhängande fördelarna(kreativitet, expertområden, osv). Ofta presenteras kända personer som tros haft eller har diagnosen.

    Egentligen är hela “identifiera sig med” en slags obehaglig rest som, jag tror, hänger ihop med mänskor som har stark tro på freud, psykoanalys, och olika heliga skrifter, anti-existentialistiska “premisser”. Det motsatta för dessa verkar nämligen betyda att en slags längre icke-reducerbar sanning om sig själv också direkt implicerar antingen härskarmentalitet eller “anti”-demokratisk avvikar-roll. I dessa motsats-“tänkande” personer finns det troligen en ganska stor dos av bruksmentalitet. Mänskor som varken vill vara fria eller vill att andra ska vara fria, eller där frihet är något som är reducerat till marknadsvalfrihet och obegränsad rätt att skapa förmögenhet. Den enda rättvisan som kan finnas måste garanteras av “den starke ledaren”/”förebilden”/”polisstaten” och annat som fungerar som motpol i deras dikotoma värld, där allt måste reduceras för att passa in i en felaktig förståelse av Wittgensteins “vad man inte kan prata om, därom måste man också hålla tyst. men jo, kan man inte prata, eller om och när man gör det, tvingas prata mot sina egna implicita övertygelser, blir det ju svårt att prata, på ett (för andra än ingruppen) övertygande sätt. Dvs. det är inte koherent när “det humanistiska” går ner i botten. Inte för att jag tror att 100% av läsare av denna kommentar uppfattar den som koherent, ur deras bruksmentalitet, diktomi-perspektiv.