Om ökad medikalisering och återhämtningens betydelse

1
89

Just nu stärks min skräck till psykiatrin i vilken jag vårdskadades under en slutenvårdsvistelse i november 2017 och som tog en stor del av min uppmärksamhet i två år 24-7. Därefter har jag varit mycket kritisk till psykiatrins bidrag till återhämtning.

På grund av debattinlägg om ökad fokus på medicinering och om vissa läkares ambition att lyfta sin profession till de bästa att leda vården, ställer jag mig frågande till om det är bra eller inte för att ta psykiatrin till 2000-talet för effektivare behandling och resultat (Alla behövs och det är inte bara läkarutbildningen som bidrar till bra ledare med öga för bra lösningar). Om psykiatrikers makt och dagens fokus på medicinering ökar i en än mer toppstyrd organisation som den offentliga vården kommer ingen att bli bättre, få tillräckligt bra återhämtning för att tillfriskna, bli fri från sjukdomen och få bättre livskvalité än tidigare.

Som psykologen Åke Törnqvists har riktat hård kritik mot ökad medikalisering och ökad makt till psykiatriker som uppmärksammats i Tidningen Psykolog ställer jag mig frågande till om psykiatrin är på väg åt rätt håll. Precis som Åke tycker jag att psykologer ska kunna ställa diagnos och skriva remisser för de har längre träning i fältet psykologi än psykiatriker och har bredare förankring i alternativa teorier och metoder som exempelvis “Power Threat Meaning Framework”. I den metoden anses diagnoser överflödiga för att det är varje enskilds individs historia som är viktigast för tillfrisknande och att diagnoser är subjektiva liksom osäkra för diagnoserna överlappar varandra.

Diagnoser är problematiska på många sätt. Ett problem är att diagnoser delar upp människor i grupper av de som har och inte har dem istället för att acceptera tanken att tänka på psykisk ohälsa som ett tillstånd alla drabbas av någon gång i livet med olika uttryck och att det inte sällan är ett resultat av hur dynamiken i en grupp ser ut som i familjen, på arbetsplatsen, slutenvårdsavdelningen eller i skolan etc. Som före detta patient hörde jag hur viss personal talade om patienter kollegor emellan när jag inte skulle ha hört dem. Jag läste också anteckningar ur min journal och jag fick skriftliga svar från utredande läkare om min anmälan om vårdskada. Synen på patienter och diagnoser bland professionella i vården uttrycks fortfarande som om personalen vet mer om individen än individen själv trots att personalen inte har helhetsbilden vare sig med fullständig objektiv testning eller scanning via formulär av t ex trauma. Med erfarenhet av min egen återhämtning noterade jag att ingen i vården hade helheten om varför jag upplevde stress, förvirring, rädsla och betedde mig till synes annorlunda eller avvikande. Först när jag hittade en funktionsmedicinsk läkare förstod jag vad den offentliga vården missade.

Denna mekaniska gruppföreställning av individer utifrån diagnoskriterier märkte jag också i ett kompendium, framtagen av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH), om återhämtning riktad till en grupp individer med en specifik diagnos som jag inte tycker är hjälpsam utan snarare stigmatiserande. Att forma ett kompendium om återhämtning för personer med diagnoser i allmänhet och i detta fall en diagnos i synnerhet är onödig och begränsande när begreppet kan användas i breda ordalag egentligen till alla människor som söker stöd i att finna motivation till återhämtning vid utmanande faser i livet.

I kompendiets inledning beskrivs bakgrunden till varför begreppet återhämtning används och i den lyfts tre personers definitioner av begreppet. William Anthony, Larry Davidssons och Patricia Deegan har alla trampat i klaveret när de talar om återhämtning “inom ramen för de begränsningar som sjukdomen skapar”, om att inte “sammankoppla (sin identitet) med de psykiska svårigheter man upplever” och att “återhämtning inte är samma sak som att bli botad”. Att diskutera återhämtning med en person som har diagnos eller enbart psykisk ohälsa bör se likadan ut för samtliga grupper för det är inte diagnosen som är avhängig om tillfrisknande eller återhämtning kan ske.

Med min egen sjukdomshistoria som erfarenhet påstår jag att min definition av återhämtning inte är sämre än dessa professionellas tyckande även fast de har kvalificerat tyckande. Definitionerna behöver breddas från avsaknad av symtom med bibehållen diagnos till bättre eller optimal hälsa. I bästa fall är en bra återhämtning ett större välbefinnande eller bättre hälsa än före den psykiska ohälsan uppstod på grund av ändrad livsstil och med nytt förhållningssätt till livet. Min definition av återhämtning ska kunna användas vid alla av livets utmaningar som lett till psykisk ohälsa och då även orsakad av dålig tarmflora som upphov till ångest, depression mm. Återhämtning kan beröra alla utmaningar i en människas liv i allt från fysisk smärta och separation (som annans död, skilsmässa, avsked, uppsägning mm) till påfrestande mentala utmaningar och är;

“en process en individ genomgår under stress som hen lär sig något av och leder till välbefinnande, fri från utmanande besvär i avseendet att utmaningarna kan hanteras bättre med ökad LIVSKVALITÉ som följd.”

Som det framgår i kompendiet bör även återhämtningen i bästa fall kunna mätas, vara utifrån individens motivationsnivå, kompetens och förmåga att själv driva återhämtningsprocessen och i grupp med andra som jag ser det varsomhelst i samhället av en person med objektivt förhållningssätt (psykolog, funktionsmedicinsk läkare, nutritionsspecialist, arbetsplatsens företagshälsovård, kurator, socionom, andlig guidning i t ex buddhistiskt levnadssätt, bästa kompisen, en släkting, i en förening eller i självhjälpsgrupper via internet m.fl.).

Det viktigaste att veta om den hjälpsökande är att finna vilken motivationsnivå hen har och utgå från den men inte ta upp sådana samtal förrän det finns utrymme att också följa upp för feedback och ny planering inför nästa steg. Det krävs helhetsperspektiv och så mycket tid som den enskilde behöver och är långt mer än att bara föreslå en tidsbegränsad talterapi och medicinering.

Många är de försök jag mött av personal som kastat ut förslag jag aldrig anammade och redan visste om men inte orkade ta tag i av energibrist, hopplöshet och tron att döden var bästa alternativet till allt. De allmänna råd jag fått av läkare exempelvis som att börja konditionsträna har bara väckt irritation hos mig då jag antagligen vet långt mer än dem om träning som f.d. triatlet i ett decennium och råden var felaktiga pga. min andra sjukdom ME/CFS som t ex fysioterapeuter avråder från med alltför pulshöjande aktiviteter För övrigt missade läkare ME/CFS som jag haft i tretton år men diagnosticerades för först på det tolvte året. Vården missade helhetsperspektivet och att skaffa sig en överblick av vilka livsstilsfaktorer som behövde stärkas i första hand. Jag var för deprimerad, energilös och hopplös för att komma vidare på egen hand. Utan arv, funktionsmedicinskt stöd och mitt osedvanligt tjocka pannben och EN psykiatriker som tänkte utanför boxen hade jag varit död idag.

RSMH:s kompendium är i grunden viktig för utbildning. Återhämtning borde vara central i alla kontakter med hjälpsökande för att finna den enskildes motivation och bidra till effektiv återhämtning. De professionella bör också utbildas i bl.a. den “fabulösa” metoden Motiverande intervju och tränas i att se sig själva, innan de försöker hjälpa någon annan. MI utgår inte från en särskild metod utan det centrala är att just finna den hjälpsökandes egna drivkrafter. Det den professionella personen behöver är objektivitet, vilja att finna den enskilde individens drivkrafter och stärka dem och inte minst närvaro och engagemang. Att ha besserwisserattityd, låga förväntningar, vara fördomsfull och fostrande stjälper och hindrar nämligen den hjälpsökande att finna sina egna lösningar. Kompendiet kan bli ännu bättre med en psykobiologisk aspekt för att med objektiva mått avgöra stressnivåer och ger individen adekvat feedback för att avgöra om vilka insatser till återhämtning som fungerar bäst. Jag har lärt mig enormt mycket med HRV (heart rate variability) som exempel då jag insåg att det bara är att ligga på rygg i vissa miljöer med fokus på andningen som ger snabbast återhämtning – utan samtidig mobilanvändning…

Ulrika Westerberg

Ps. Visst kan medicinering vara till hjälp för vissa och det ska en individ kunna avgöra med sin läkare men övertron till medicineringen är stor, det bidrar inte jämt till tillfrisknande utan är till och med försämrande i vissa fall eller har ingen effekt alls. Mina kritiska texter om medicinering handlar om att tilltron är för stor samtidigt som vårdvalet bör innebära val mellan medicin och övriga alternativ. Alltid. Att inte resonera med patienten och låta hen ha ett uns av egenkontroll passiviserar, är kränkande och grogrund till vårdskada.

Länkar

Previous articleHur påverkas du psykiskt av coronakrisen?
Next articleUtsattheten är inte satt i karantän
Ett halvsekel har passerat av våld under uppväxten i hemmet och sexuella övergrepp. Utan emotionell kontakt till händelserna större delen av livet utvecklades CPTSD och ME/CFS. Tillfrisknandeprocessen startade efter jag slutade söka hjälp i den psykiatriska slutenvården, började med autoimmun diet, terapeutisk yoga, och fick stöd i den okonventionella läkarkontakten med Peder Björling, stöd i funktionsmedicin och började dela mina berättelser.

1 COMMENT

  1. Intressant och välskrivet! Jag känner också skräck inför psykiatrin, och tänker att dom flesta nog borde göra det. Ser inte att något som helst positivt kan komma ur ett möte med psykiatrin. Psykofarmaka har enbart negativa konsekvenser, bortsett från t.ex. om lugnande används i akuta sammanhang på sjukhus.

    Mekaniskt synsätt på individer tror jag är väldigt farligt och dåligt. Och som man själv vill bli behandlad bör man behandla andra, på ett ungefär. Power Threat Meaning Framework låter förhoppningsfullt och som ett steg i rätt riktning, bort från biopsykiatri och mekaniska tumregler. Psykologers inflytande bör ges mycket större tyngd mot den makt som psykiatriker har. Känner mig lite kluven i om yrkeserfarenhet alltid är så betydelsefullt. Kan tänka mig att mer nyutexaminerade kan ha en större ork och mer mod att gå emot mainstream/status quo, även om någon med 10-20 års erfarenhet kan ha bättre omdöme/klokhet. Dock tänker jag att det kan finnas en resignation hos personer som arbetat länge inom psykiatrin och som mest ser det som “ett jobb att gå till”.

    Återhämtning är en del, men tror också det behöver accepteras att alla inte kan återhämta sig till en punkt där dom börjar arbeta. Att stångas för länge kan också motverka någon slags återhämtning till ett självständigt liv, tänker jag.