Ord står mot ord. Klagomålen sköts av förövaren i vårdens subjektiva regi och du som patient står rättslös utan rätt till överklagan i rättsinstans. Du har heller någonstans att vända dig som alternativ om du saknar pengar.
Jag är vårdskadad. Psykiatrins internutredare förnekar det som en förövare förnekar sin del av den misslyckade, försämrande vården och skyller det istället på min diagnos. En diagnos som för övrigt tagits bort och bytts ut från emotionell personlighetsstörning till komplex traumatisering.
Jag varnar alla vårdsökande att vända sig till psykiatrin för diagnostiseringen är inte objektiv utan godtycklig, oprecis och bara ett maktmissbruk som du inte blir av med i din journal. När du sen klagar vänds alla kommentarerna mot dig baserade på kollegors godtyckliga hjärnlösa tolkningar.
Läkare får visst sin specialisering bekostad via läkemedelsbolag så de hjärntvättas och felinformeras om vilka behov en patient har av medicintillverkarnas icke oberoende forskningsresultat.
Dessutom är diagnossystemet DSM så skruvat att när forskning inom t.ex. neuropsykiatri banar väg för nya effektivare metoder så utesluts hela forskningsområden, och kvar blir de hjälpsökande i passiviserande eller verkningslösa men biverkningsstinna medicinering.
I vilket annat specialistområde som helst krävs objektiva fynd innan diagnos sätts. Inte undra på att en psykiatriker ses som en andrahandsläkare, inte jämbördig med andra specialister.
Få är de politiker som hinner uppdatera sig, ställa sig kritiska till hur patienterna missvårdas och förblir hjälpsökande. En psykiatriker ska inte ha sista ordet utan de bäst utbildade – nämligen psykologerna. Psykologerna som lyser med sin frånvaro i bl.a. slutenvården.
En tyst och pågående skandal. Patienten och samhället är förlorare med dagens så kallade vård.
Jag kommer aldrig att be psykiatrin om hjälp igen efter deras så kallade stöd jag inte återhämtar mig från. Det har gått två år sedan min anmälan men övergreppen känns som de var igår. Övergrepp för mina ord aldrig viktades lika viktiga som vårdens. De enskilda ställdes aldrig till svars och jag fick inte upprättelse. Övergrepp för vården svek när jag behövde deras stöd som mest.
60% av de som ber om ekonomisk ersättning vid vårdskada får inte det. En ynklig ersättning för de drabbade som knappast ger rättvisande kompensation för trauma och sann upprättelse. En ursäkt är långt ifrån tillräcklig utan snarare ett hån.
Kim Fransson
Tack. När behandling sätts in med så kallad klinisk observation och samtal blir behandlingen en chansning. Förutom att individen ev inte får effekt av medicinering förlorar hen månader eller år av sitt liv utan att tillfriskna. Viss är det bra att sådana insatser hjälper några men jag ställer mig mycket kritisk till om det är bästa sättet. Objektiv testning för det första som SPECT, testning nutritionsmässigt, tester på cellnivå är basen och därefter ska orsaker följas upp med diverse insatser som kost och andra livsstilsfaktorer – istället för att använda DSM utifrån symtombild. Många diagnoser överlappar varandra så även diagnoser är en chanstagning och kan bedömas olika från läkare till läkare. . En psykiatriker avslöjade för mig att hen efter fem år i arbetet insåg att få blir friska vilket stärker min övertygelse att vården är inte konstruerad för att personer – speciellt inom psykiatrin – ska tillfriskna utan att förbli beroende av läkemedelsindustrins biverkningsstinna medel. Jag blev enormt arg när jag insåg att det var just slutenvården som försämrade mig då jag trott att det var där jag skulle få stöd att tillfriskna. Slutenvården som institution lider av systemfel och oförmåga till helhetsperspektiv för rätt insats och på en sån plats kan ingen läka utan möjligenbara lämna slutenvården känslomässigt avtrubbad, fullproppad med medicinarsenal. Först blev jag arg på mig själv för att jag inte kunde skydda mig bättre som desperat hjälpsökande men insåg efter några år att jag inte hade den kognitiva förmågan att tänka klart och sedan avgöra vad jag vehövde göra. Att jag är bättre upplever jag som slump snarare än ett resultat av metodiskt arbete och inbokade uppföljningsmöten i den offentliga vården.
Jättebra skrivet! Kan känna in vad du skriver, och igen mig lite grann. Vad är det jag hört sägas: man måste vara frisk, för att orka vara sjuk.. eller iaf för att orka hävda sin rätt, gentemot den ena och andra. Tror det är avstånd( på många sätt), som gör att de makthavare inom den psykiatriska vården kan med och bete sig som dom gör. Är det inte dom själva eller deras nära och kära som drabbas, kan dom stöta ifrån sig det, eller hitta på något för skydda sig själva, typ.