Under senare delen av 1970-talet, när jag växte upp i en av Stockholms södra förorter var jag mobbad i skolan. Jag hade även en del andra problem, var bland annat rädd för homosexuella män som försökte ragga på oss ungdomar. Dessa farhågor var reella. Det förekom nämligen att män sökte kontakt med unga killar på Stockholms central med fler platser.
1980 kom jag att få träffa legendariske barnpsykiatrikern, framlidne Sven Mossige-Norheim och hans team. Tillsammans med en mycket duktig kvinnlig psykolog fick de mig att på kort tid må mycket bättre, bli både säkrare och tryggare. Någon medicinering med psykofarmaka var det aldrig tal om och den synnerligen överskattade terapiformen KBT var nästan inte alls i bruk vid detta tidevarv. Barnpsykiatrikern och psykologen tog sig verkligen tid att lyssna. Det var således inte fråga om något ”hafsverk”, terapi som skulle skyndas på. Man tog den tid som erfordrades och jag gick regelbundet på samtal under ett års tid. Det var av mycket stort värde att få tala ut om hur jag upplevde min egen familjesituation, mobbing i skolan och en rad andra bekymmer jag bar på. Även om alla problem inte löste sig med en gång så fick jag upp ögonen för min verkliga situation som ung i samhället.
Jag är än idag mycket tacksam för att jag fick denna ”psykologiska start” i livet, två vuxna och högst kompetenta personer som verkligen lyssnade på mig. Psykiatrikern och psykologen hjälpte mig att reda ut flera fenomen som jag var rädd för. Dessutom gav de mig värdefulla perspektiv på mitt sätt att uppföra mig och hantera olika situationer.
Jag tror att många människor idag skulle kunna må mycket bättre om man i större utsträckning använde psykodynamiskt inriktad terapi och minskade användandet av KBT. Kanske är klassisk psykoanalys där man ligger på en divan och går till sin terapeut under många år något nattstånden, men det finns kortidsterapi med psykodynamisk inriktning där man sitter med sin klient i varsin fåtölj och samtalar. Denna terapiform är väl anpassad till dagens samhälle.
Jag vill inte helt döma ut alla former av KBT – kognitiv beteendeterapi. Faktum är att de allra första namnkunniga inom detta område var psykodynamiskt skolade, Aaron T. Beck och Albert Ellis. Jag har däremot hört många klagovisor om modern KBT, både i privatlivet och bland mina klienter. Flera menar att de upplevt KBT som både menings- och verkningslös mot deras dåliga mående. Några har vittnat om att den KBT-form som de har blivit erbjudna gått ut på att fylla i olika elektroniska skattningsformulär på datorn. De har endast träffat sin terapeut vid ett eller några fåtal tillfällen. I vissa fall inte alls.
Jag tror att en av orsakerna till att många mår dåligt beror på att det är lätt att drabbas av inre stress. Det finns för lite tid för eftertanke, sömn och vila. Allt ska gå snabbt och ens personliga uppmärksamhet tas i anspråk av ett alltför krävande samhälle samt media och elektronik. Allt färre människor har någon förankring i sin egen historia och vårt kulturarv. Det är nuet och framtiden som räknas.
Visst finns det ett och annat hos Sigmund Freud och bland psykoanalytiska teorier som även jag ifrågasätter. Dock vill jag ändå hävda att människosynen i grunden är av godo och positiv. Inom psykodynamisk psykologi utgår vi nämligen från att varje individ som söker hjälp har en personlig historia bakom sig. Den kan man inte bara bortse från, under någon slags modern föreställning om att man bara ska leva i nuet och tänka framåt.
För egen del upplever jag idag andlighet – trots jobbiga hågkomster – när jag ser höghus i dokumentärfilmer om förortslivet under 1970-talet. Jag har mitt fundament i den miljön.
Vi som är skeptiska till KBT och den omfattande förskrivningen av antidepressiv medicin vurmar knappast för positivt tänkande i vått och torrt, leva i nuet, elitistiska bedrifter inom idrott och bergsbestigningar. Lösningarna som det psykodynamiska förhållningssättet kan förmedla handlar desto mer om att även få blicka bakåt, bejaka eftertanke och drömmar samt värna om god sömn. Men även att våga bekänna längtan, Sehnsucht på tyska.
Jonas Thornell
… kanske bara kan uppfattas av klienten/patienten själv… skulle det stå. Vårt behov av mätbarhet och kontroll, står emot något med mänskans omätbarhet och behov av att inte behöva mätas. Tänker jag.
Bra skrivet! Intressant. Skönt att det finns fler som tycker KBT är enormt överskattat. Verkar ju nästan vara en religion bland vissa. För att inte tala om medicin, som ju ofta(oftast) kan ställa till med mer problem än hjälp.
Håller med om det om psykodynamisk terapi, men tror inte psykoanalys är något att ha, tyvärr. Mest viktigt är förtroende och att känna sig trygg med att ha en tillgänglig kontakt där personkemin funkar, och att hjälpen inte behövs väntas på orimligt länge. Är vad jag tror.
Utbildning och legitimationer i all ära, i ett samhälle behövs det någon form av kontroll av personer som får sin lön genom att hjälpa andra. Men det är lätt att glömma bort personlig lämplighet och sådant som enbart kan läras genom livet och kanske uppfattas av klienten/patienten själv.