Forskare rekommenderar långsam nedtrappning av SSRI

1
33061

I en nyutkommen artikel i den engelska vetenskapliga tidskriften The Lancet behandlas frågan om svårigheter att sluta med antidepressiv medicin [1]. Specifikt inriktar sig artikeln på de så kallade selektiva serotoninåterupptagshämmarna (SSRI). Det finns olika preparat inom denna grupp som till exempel sertralin, citalopram och fluoxetin. Ämnet är aktuellt eftersom en stor del av den svenska befolkningen står på ett SSRI-preprat, under 2018 var det i åldersgruppen 30-50 år fem procent av männen och tio procent av kvinnorna. Författarna Horowitz och Taylor kallar abstinensbesvären, det vill säga nya negativa symptom vid nedtrappning eller utsättning av preparatet, för SSRI-utsättnings-syndrom. Abstinensbesvär uppkommer för mer än hälften av patienterna med stor individuell variation och enligt artikeln ökar risken efter långt bruk och vid hög dos men individuella faktorer som till exempel genetiska skillnader anses vara av betydelse. Abstinensbesvären varade under lång tid, från flera månader till flera år. Här finns alltså stora individuella variationer. Författarna förklarar att de nuvarande riktlinjerna i England med kort utsättningstid riskerar att leda till så svåra besvär att många patienter inte kan sluta med sin SSRI-medicinering, det vill säga de har blivit beroende i denna bemärkelse att utsättning är för plågsam. De poängterar också att själva utsättningsprocessen kan leda till psykiska problem som misstas för de ursprungliga problemen och som då riskerar att ånyo bli medicinerade. Det är alltså viktigt att skilja mellan utsättningsreaktion och återfall.

Författarna går in i detalj kring hur de anser att en fungerande utsättning bör göras. De använder en check-lista [2] med utsättningssymptom för att följa processen. Denna lista omfattar följande punkter.

  • Sinnesförninmmelser: stickningar (parestesier), okänslighet, chockupplevelser, rusande ljud, synförändringar.
  • Allmänna kroppsliga symtom: influensaliknande besvär, trötthet, avsaknad av energi, huvudvärk, skakningar, svettning, aptitlöshet, svaghet, hjärtklappning.
  • Känslomässiga besvär: irritabilitet, ångest, oro, nedstämdhet, ökad gråt, skräck.
  • Obalans: svindel, yrsel, koordinationssvårigheter, ostadig gång.
  • Sömnrubbning: svårt att somna, mardrömmar, för mycket drömmar.
  • Magbesvär: illamående, kräkningar, diarré, aptitlöshet.
  • Sexuella problem: Överkänslighet, för tidig utlösning.
  • Tankesvårigheter: förvirring, försämrad koncentrationsförmåga, minnesförlust.

Utsättning bör enligt författarna ske gradvis under lång tid med en individualiserad takt. SSRI bör sättas ut lite grann i taget, siffran tio procent i taget återkommer. För att utsättningen skall ge en jämn minskning av SSRI i hjärnan så krävs att minskningen blir mindre ju lägre dosen är. Detta på grund av ett så kallat hyperbolt-förhållande mellan dos och effekt. Hastigheten i nedtrappningen styrs av utsättningsreaktionerna som bedöms med check-listan och utsättningsreaktionerna skall vara borta innan nästa minskning görs. Ju lägre dosen är desto mindre medicin skall sättas ut per steg “stop slow as you go low”. En sådan nedtrappning kan ske genom att tio procents minskning alltid räknas på senaste dos, det vill säga från 20 till 18, från 18 till 16,2 etc. För att klara en minskning enligt denna princip krävs möjlighet att dosera exakt, så som med flytande preparat.

Författarna poängterar även betydelsen av psykosocialt stöd under utsättningsprocessen.

Avslutningsvis föreslår författarna att deras utsättningsmodell bör tillämpas i vården samtidigt som det behövs mer forskning om bästa sättet att genomföra utsättning av SSRI.

Göran Högberg

Originalartikeln i The Lancet finner du här.

1. Horowitz & Taylor. Tapering of SSRI treatment to mitigate withdrawal symptoms. Lancet Psychiatry 2019. dx.doi.org/10.1016/S2215-0366(19)30032-X

2. Rosenbaum et al. Selective serotonin reuptake inhibitor discontinuation syndrome: a randomized clinical trial. Biological Psychiatry 1998;44:77-87.

1 COMMENT

  1. Ja, bättre att göra något långsamt och (i någon mån) lyckas, än att göra det för fort och misslyckas, tänker jag. Sedan kan säkert symptom eller ohälsa försämras i takt med att medicin sätts ut, men då kanske man har andra sätt att leva med det, hantera det, eller förhålla sig till det. Givet att förutsättningarna omkring finns.
    Det är bra att det kommer forskning på området utsättning av psykofarmaka.