Socialstyrelsen rekommenderar: psykofarmaka och elchocker

1
198

Du finner originalartikeln här.

I december publicerade Socialstyrelsen sina nya riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom hos barn och unga [1]. Åter igen får psykofarmaka och SSRI en stor plats i myndighetens rekommendationer gällande val av behandling.

I sina riktlinjer konstaterar Socialstyrelsen att ”diagnostiken inom vården vid depression och ångestsyndrom görs utifrån en klinisk bedömning och utifrån samtal med patienten och eventuellt med en närstående när det gäller barn och ungdomar”. Min erfarenhet av den typen av ”kliniska bedömningar” som man hänvisar till är att dessa bygger på ett mycket kort samtal om ett barns eller en ungdoms upplevda symtom. Utifrån samtalet, som ibland är så kort som 10 minuter, sker sedan en förskrivning av antidepressiva (SSRI) och/eller ångestdämpande läkemedel. En förskrivning som det sällan (läs så gott som aldrig) finns någon planerad grundlig uppföljning, ännu mindre någon plan för hur de ofta mycket skadliga och beroendeframkallande läkemedlen ska trappas av.

Mycket faller mellan stolarna

Vidare konstaterar Socialstyrelsen att det ”vid vård av personer med depression eller ångestsyndrom är särskilt viktigt med kontinuitet och tillgänglighet, vilket är grundförutsättningar för en individuellt anpassad och god vård genom hela sjukdomsförloppet”. Detta är naturligtvis vackra och eftersträvansvärda ord, men tyvärr sällan med verkligheten överensstämmande. Inte alltför sällan sker förskrivningen genom allmänläkare som ofta bytt arbetsplats långt innan barnet eller den unge själv fått söka för sina läkemedelsrelaterade besvär. Mycket faller mellan stolarna, och uppföljningarna av de ofta förödande förskrivningarna är ofta under all kritik.

Verklighetsfrämmande och naivt om behandling av depression

Enligt Socialstyrelsen inleds behandlingen av depression hos barn och unga vanligtvis med psykopedagogisk behandling där även barns och ungas föräldrar och ibland övriga sociala nätverk involveras. Inte heller detta överensstämmer med mina erfarenheter. Som jag konstaterar ovan är en av de allra första insatserna just psykofarmaka och SSRI. Man säger även att för barn och unga som inte svarar på psykopedagogisk behandling inom 4-8 veckor kan behandlingen kombineras med annan ”sjukdomsspecifik behandling”. 4-8 veckor? Vilken förändring förväntar Socialstyrelsen ska ske på denna tid? Hur många kvalitativa insatser hinner vården verkställa på 4-8 veckor? Knappast någon. Att prata om psykopedagogiska insatser som omfattar våra barns och ungas familj och övriga nätverk, och tro att man åstadkommer en förändring på 4-8 veckor, är enligt min mening naivt. Skulle man verkligen vänta med psykofarmaka och faktiskt inleda insatserna med psykopedagogisk behandling, så kommer de uteblivna resultat som 4-8 veckors ”insatser” åter leda till en ”sjukdomsspecifik behandling” i form av psykofarmaka och SSRI.

Fluoxetin, Paroxetin, Sertralin och Escitalopram

Det läkemedel som Socialstyrelsen främst rekommenderar till barn och unga med medelsvår till svår depression är Fluoxetin. Efter att Fluoxetin lanserades på amerikanska marknaden 1991 blev preparatet snabbt läkemedlet med flest klagomål [2]. Redan tre år efter lanseringen toppade Fluoxetin listan över medel med skadliga biverkningar och under de första nio åren hade USA:s motsvarighet till Läkemedelsverket, FDA, fått in över 39 000 rapporter om oönskade effekter av preparatet. Det är även konstaterat att Fluoxetin ökar risken för självmord [3], och enligt själva tillverkaren Eli Lilly fördubblas antalet självmordsförsök med Fluoxetin jämfört med placebo. År 1999, alltså åtta år efter lanseringen i USA, hade FDA fått in över 2 000 rapporter om självmord med samband till Fluoxetin [4]. Enligt bipacksedeln för Fluoxetin påverkar preparatet även kraftigt normal utveckling, vilket bl.a. avspeglar sig i barn efter 19 veckors behandling blivit 1,1 cm kortare och 1,1 kg lättare än barn på placebo. Enligt somliga är Fluoxetin den värsta medicinen som någonsin uppfunnits. Enligt världshälsoorganisationen WHO tillhör Fluoxetin, tillsammans med de övriga SSRI-preparaten som Socialstyrelsen rekommenderar (däribland Paroxetin, Sertralin och Escitalopram) de 30 mest beroendeframkallande läkemedlen i världen.

Mot bakgrund av ovan känns inte bara beklämmande utan även anmärkningsvärt att Socialstyrelsen rekommenderar Fluoxetin och de övriga SSRI-preparaten vid medelsvår till svår depression hos barn och unga.

ECT – elchocker som orsakar allvarliga och permanenta skador

En annan enligt min mening anmärkningsvärd rekommendation från Socialstyrelsen är den så kallade elbehandlingen ECT (elektroconvulsive therapy). Enligt Socialstyrelsen bör hälso- och sjukvården erbjuda ECT till ungdomar efter pubertetsdebut med svår egentlig depression och psykotiska symtom eller behandlingsresistens. Med tanke på de skadeverkningar som ECT har är även denna rekommendation förknippad med direkt livsfara för våra barn och unga. Att sedan kalla barn och unga för behandlingsresistenta när vårdens insatser inte visar sig vara effektiva är också intressant. Att lägga ansvaret och orsakerna för vårdens uteblivna resultat på barnen och ungdomarna för att sedan motivera ytterligare bevisligen skadliga behandlingsalternativ, så som ECT, är att brista i respekt i utövandet av den offentliga makten och att äventyra våra barns och ungas liv och säkerhet.

Enligt en del psykiatriker kan ECT rädda liv i vissa fall. Dock finns ingen data från studier som stödjer detta. Däremot visar studier att ECT kan vara direkt livsfarligt och att patienterna inte heller delar psykiatrikernas bild om ECT:s effekter, särskilt inte gällande långsiktiga effekter/skador. ECT tycks inte ha några positiva effekter – medan de orsakar allvarliga och permanenta skador [4].

Psykofarmaka vanligast även vid behandling av ångestsyndrom hos barn och unga

I likhet med behandling av depression nämner Socialstyrelsen familjebaserad psykopedagogisk behandling som en vanlig behandling även vid ångestsyndrom hos barn och ungdomar. Man nämner även föräldrarna som ett viktigt stöd i behandlingsarbetet vid ångestsyndrom. Min erfarenhet även här är dock att just den form av insatser som psykopedagogisk behandling, så som Socialstyrelsen beskriver det och rekommenderar, lyser med sin frånvaro i behandling av våra barn och unga. Även vid ångestsyndrom hos barn och unga rekommenderar Socialstyrelsen antingen kombinationsbehandling med t.ex. KBT (kognitiv beteendeterapi) och SSRI som Sertralin eller enbart psykofarmaka/SSRI, vilket också gör just psykofarmakabehandlingen som den enligt mina erfarenheter allra vanligaste behandlingen av ångestsyndrom hos barn och unga. Samtidigt konstaterar man att det ”dock finns speciella svårigheter och risker med att behandla barn och ungdomar med antidepressiva läkemedel, då det bl.a. finns en risk för aktivering (dvs. allmän ökning av alla typer av beteenden), ökad ångest och självmordstankar”. Detta hindrar dock inte Socialstyrelsen att rekommendera kombinationsbehandling eller behandlingar av psykofarmaka och SSRI.

SSRI vid tvångssyndrom hos barn och ungdomar

När det gäller tvångssyndrom hos barn och unga nämner Socialstyrelsen KBT som en vanlig behandlingsmetod. Som ett alternativ till KBT-behandlingen rekommenderar man även här en behandling med antidepressiva läkemedel/SSRI. Det verkar som SSRI är Socialstyrelsens medicin mot alla psykiska symtom som vården inte förstår eller lyckas hjälpa våra barn och unga med. Att göra SSRI till den typ av ”allmänmedicin” som Socialstyrelsen med sina rekommendationer ger uttryck för är i mina ögon ansvarslöst med tanke på de dokumenterade allvarliga biverkningar som läkemedlen har. Till dessa kan bl.a. räknas flerfaldig ökning av självmordsrisk, våldsamt beteende, aggressivitet, oro, ångest, panikattacker, kronisk depression och hjärnskador.

PTSD inget undantag – SSRI vanligt trots konstaterade risker och ineffektivitet

Till skillnad från depression och ångestsyndrom (och andra psykiska symtom) konstaterar Socialstyrelsen uttryckligen att det inte finns något vetenskapligt stöd för att behandling med SSRI skulle ha någon positiv effekt vid posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Trots detta rekommenderar Socialstyrelsen att hälso- och sjukvården bör ”endast inom ramen för forskning och utveckling erbjuda behandling med SSRI-preparat vid PTSD”. Inom ramen för forskning och utveckling? Ser man till den oberoende forskning som finns gällande just effekterna av SSRI borde dessa preparat förbjudas helt. Trots detta verkar man från Socialstyrelsens sida och inom vården kunna motivera förskrivningen av preparaten till barn och unga.

Sällsynt med läkemedelsfria behandlingar

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att oavsett om vi pratar om behandling av depression, ångestsyndrom, tvångssyndrom eller posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD) består behandlingen allt som oftast av psykofarmaka. Även om Socialstyrelsens övriga rekommendationer också omfattar en del läkemedelsfria insatser såsom ovan nämnda psykopedagogiska insatser, KBT (kognitiv beteendeterai), IPT (interpersonell psykoterapi), mindfulnessbaserad stressreduktion, korttids-PDT (psykodynamisk terapi), systemisk familjeterapi, anknytningsbaserad familjeterapi, är dessa insatser enligt mina erfarenheter sällsynta (alt. sker i ”kombinationsbehandling” med psykofarmaka/SSRI som ofta försvårar behandlingen och våra barns och ungas möjlighet att tillgodogöra sig denna). Att förskriva SSRI, vilket oavsett symtom hos barn och unga är mycket vanligt förekommande i Socialstyrelsens rekommendationer, är att utsätta våra redan utsatta barn och ungdomar för ofattbara risker. Risker som inte enbart handlar om allvarliga biverkningar och bestående skador, utan även direkt livsfara sett utifrån den oberoende forskning som finns om just effekterna av SSRI.

För att vi ska kunna hjälpa våra barn och unga som lider av depression och ångest behöver vi utveckla behandlingsformer där nyttoeffekterna överstiger skadeeffekterna. Något som inte är fallet vid dagens behandling med psykofarmaka/SSRI. Att skapa en hållbar positiv förändring bygger på förtroende och tillit mellan behandlaren och den enskilde, oavsett om vi pratar om barn, unga eller vuxna. Det är i relationen vi skapar förändringen, det kan vi aldrig göra genom medicinering mot våra känslomässiga och mentala symtom som livets påfrestningar resulterat i. Detta behöver även Socialstyrelsen utifrån sitt uppdrag förstå för att kunna bidra till ökad psykisk hälsa i samhället.

Lasse Mattila

1. Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer. Vård vid depression och ångestsyndrom – stöd för styrning och ledning. Socialstyrelsen, december 2017.

2. Whitaker R. Pillerparadoxen. Övers. Mikael Fant. Stockholm: Karneval Förlag 2014.

3. Bass A. Side Effects – a prosecutor, a whistleblower, and a bestselling antidepressant on trial. Chapel Hill: Algonquin Books 2008.

4. Götzsche, PC. Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Karneval förlag, 2016.

Du finner originalartikeln här.

1 COMMENT