Myten om den kemiska obalansen

0
7

Internationalen, 2016-05-20

Hur ska man diagnostisera ett samhälle där antalet personer som medicineras med narkotikaklassade preparat ökat lavinartat under det senaste decenniet? Inte endast barn och unga vuxna utan också i åldersgruppen 45 till 64 år. Kan en diagnos som ger tillgång till euforiframkallande och prestationshöjande medel uppfattas som en tillflykt undan konkurrenssamhällets övermäktiga krav?

Enligt Läkemedelsverkets nya rekommendationer för behandling av ADHD bör dessa preparat sättas in som förstahandsalternativ istället för att, som hittills, övervägas som sista åtgärd.

Framträdande pillerpropagandister talar nu även om en särskild ADHD-pedagogik. Ingen kan dock förklara vad som skiljer denna från god pedagogik i allmänhet. Varför inte helt enkelt motverka stress och prestationshets bland såväl lärare som elever och skapa förutsättningar för en behovsanpassad pedagogik med särskild uppmärksamhet riktad mot lite annorlunda och känsliga barn? Det stimulerar lärandet för alla.
Fokusera på behov istället för på diagnos.

Det hela började med att man uppmärksammade okoncentrerade och rastlösa beteenden hos barn och bestämde att om ett visst antal av dessa beteenden förekommer ”ofta” i minst två miljöer så lider barnet av en funktionsnedsättning ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, vilket betyder uppmärksamhetsbrist och rastlöshet.
Egentligen är det fråga om två skilda tillstånd, AD och HD.
Riskbeteende för AD: Är ofta glömsk i det dagliga livet. Pratar ofta överdrivet mycket.  En diagnos kräver sex (för vuxna fem) av nio liknande beteenden.
Riskbeteende för HD: Är ofta lättdistraherad av yttre intryck. Har ofta svårt att vänta på sin tur. Även här krävs sex (vuxna fem) av nio liknande beteenden för en diagnos.
För kombinationsdiagnosen ADHD krävs båda diagnoserna.
Men hur mycket är egentligen ”ofta”? Det förekommer som krav när det gäller alla arton beteenden och är en väldigt godtycklig bestämning.

Sedan påstås att dessa beteenden orsakas av ADHD.
Men vänta lite nu, är det samma beteenden som definierar ADHD som även orsakar ADHD? Är inte detta exempel på ett klassiskt cirkelresonemang? Denna sammanblandning av orsak och verkan noteras av tre Göteborgsforskare, Soly Erlandsson, Linda Lundin och Elisabeth Punzi, som analyserat hur amerikanska NIMH, National Institute of Mental Health, informerar föräldrar om ADHD.
Trots att ADHD egentligen bestäms av ett antal flytande symptom har begreppet omformats och uppfattas som exakt definierat genom enbart bokstavsbeteckningen.  Men eftersom det inte finns några blodprov eller kliniska test för att diagnosticera hänger allt på beteendebeskrivningar. För att komma ur cirkelargumentationen uppfinns hypotesen om dopaminbrist i hjärnan, ett genetiskt betingat ”neuropsykiatriskt funktionshinder” som orsakar ADHD-beteendet.

Statens medicinsk-etiska råd, Smer, ställde sig nyligen i en intressant rapport tveksamt till denna betoning av biologin. Psykiatern och forskaren Tomas Ljungberg har även påvisat att det inte är vetenskapligt hållbart att kalla ADHD för ett ”neuropsykiatriskt funktionshinder”. Det som bäst kan förklara uppkomsten av ADHD tycks vara en stress/sårbarhetsmodell.
Smer varnar för medikalisering och ”diagnosglidning” som innebär att måttliga symtom diagnosticeras – med krympande normalitetsbegrepp som följd, samt noterar risken att dagens målstyrda skola inte ger utrymme för naturliga variationer som riskerar att tvingas in i diagnoser för att rymmas inom skolsystemet.
Hypotesen om den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen förmedlas som ett faktum av välvilliga men okritiska journalister som förses med lämpligt utvalda personer att intervjua Den propageras också av Socialstyrelsens och Läkemedelverkets ”experter” som har nära band till läkemedelsbolagen. Helt skamlöst kan dessa framträda som kontaktpersoner för ADHD-preparat.

Läs hela artikeln här.