• FORSKNING •
Adhd- och autismdiagnoser som ställts under barndomen kan få negativa konsekvenser långt senare i livet – samtidigt som de kan vara svåra att bli av med. Det visar en svensk intervjustudie där unga vuxna berättar hur tidigare diagnoser begränsat deras möjligheter till utbildning, arbete och vård. Forskarna uppmärksammar hur diagnoser kan fortsätta påverka människors liv även när de inte längre upplevs som relevanta.
En adhd- eller autismdiagnos som ställts under barndomen kan fortsätta påverka en människas liv långt efter att de ursprungliga svårigheterna har förändrats. Diagnosen kan begränsa möjligheter till utbildning och arbete, påverka bemötandet inom vården och bidra till en självbild som personen inte längre känner igen sig i.
Det framkommer i en svensk studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Social Science & Medicine.
Forskarna har intervjuat 14 personer mellan 17 och 30 år som själva sökt omprövning av adhd- och/eller autismdiagnoser som de fått under barndomen. Studien genomfördes inom ramen för ett pilotprojekt i Skåne, i samarbete mellan bland andra Lunds universitet, Göteborgs universitet och Region Skåne.
Syftet var att undersöka varför människor vill få sina tidigare diagnoser omprövade och hur de upplever att diagnoserna påverkat deras liv.
Diagnoserna blev hinder i vuxenlivet
Flera deltagare berättade att deras adhd- eller autismdiagnoser hade fortsatt att påverka deras möjligheter långt efter att de slutat ha kontakt med psykiatrin eller upplevt behov av behandling och stöd.
Det handlade bland annat om möjligheterna att söka vissa utbildningar och yrken, genomföra militärtjänstgöring och få tillgång till vård för andra problem.
En deltagare beskrev hur drömmen om att bli polis påverkats av en tidigare adhd-diagnos. En annan berättade om svårigheter att få hjälp för sömnproblem och ångest eftersom vården fokuserade på personens adhd-diagnos i stället för de aktuella besvären.
Forskarna beskriver hur diagnoserna på detta sätt kunde få konsekvenser långt utanför den vårdsituation där de ursprungligen ställdes.
Samtidigt framhåller de att de formella reglerna för bland annat polisutbildning och militärtjänstgöring har förändrats i Sverige, så att individuella bedömningar numera ska göras. Deltagarnas erfarenheter visar dock hur tidigare diagnoser ändå kan upplevas som praktiska hinder eller skapa osäkerhet inför framtida möjligheter.
Svårt att bli av med en tidigare diagnos
Ett centralt tema i studien är det forskarna kallar diagnostic stickiness – att diagnoser tenderar att bli bestående och följa människor genom livet.
Flera deltagare beskrev hur de under lång tid hade velat få sina diagnoser omprövade, men haft svårt att hitta någonstans att vända sig.
En deltagare sammanfattade sin erfarenhet:
”Det är så mycket lättare att få en diagnos än att bli av med en.”
Några hade ifrågasatt sina diagnoser redan som barn, men upplevt att de saknat möjlighet att påverka situationen. Först som vuxna hade de kunnat ta egna initiativ till en ny bedömning.
Andra berättade att de med tiden utvecklat förmågor, hittat fungerande strategier och inte längre upplevde behov av särskilt stöd.
Trots detta fortsatte diagnoserna att finnas kvar och påverka hur de blev betraktade och vilka möjligheter de upplevde sig ha.
Forskarna menar att detta väcker frågor om varför en diagnos som ställts under barndomen kan fortsätta att ha betydelse långt senare, utan att dess aktuella relevans nödvändigtvis omprövas.
Ifrågasatte hur diagnoserna hade ställts
Flera deltagare berättade också om negativa erfarenheter av de ursprungliga utredningarna.
De beskrev hur föräldrar, lärare och andra vuxna ofta hade varit drivande i processen, medan de själva haft begränsat inflytande.
En del ifrågasatte i efterhand om deras svårigheter verkligen hade orsakats av adhd eller autism.
De berättade om mobbning, våld i hemmet, föräldrars missbruk och andra svåra livsomständigheter som de menade hade påverkat deras beteenden och skolgång.
Några upplevde att deras reaktioner på dessa förhållanden hade tolkats som symtom på neuropsykiatriska tillstånd, i stället för att förstås i sitt sammanhang.
Forskarna lyfter därmed risken att sociala och relationella problem individualiseras genom psykiatriska diagnoser.
Stöd under barndomen – begränsningar senare
Deltagarnas erfarenheter av adhd- och autismdiagnoserna var inte enbart negativa.
Flera berättade att diagnoserna hade gjort det möjligt att få stöd och anpassningar i skolan. För vissa hade detta varit avgörande för att klara skolgången och må bättre.
Andra beskrev däremot hur diagnoserna hade lett till insatser som de inte upplevde som hjälpsamma.
Det kunde handla om läkemedelsbehandling som inte förbättrat deras situation eller om att placeras i särskilda undervisningsgrupper och därmed skiljas från sina klasskamrater.
Flera berättade också att diagnoserna påverkat deras självbild. De hade känt sig annorlunda, begränsade eller definierade av en diagnos som de inte längre identifierade sig med.
Forskarna framhåller att en diagnos som ursprungligen varit hjälpsam senare kan få andra konsekvenser. Nyttan av diagnosen behöver därför förstås i relation till hur människors liv och förutsättningar förändras över tid.
Tolv av fjorton uppfyllde inte längre diagnoskriterierna
Studien genomfördes inom ett större pilotprojekt där sammanlagt 72 personer som själva önskat omprövning av tidigare adhd- eller autismdiagnoser deltog.
Av de 14 personer som intervjuades bedömdes tolv inte längre uppfylla kriterierna för sina ursprungliga diagnoser, som därför togs bort. Ytterligare en deltagare fick först sin adhd-diagnos och senare sin autismdiagnos borttagen.
En deltagare bedömdes fortfarande ha betydande svårigheter och behov av fortsatt stöd.
Forskarna identifierade fyra återkommande motiv till att deltagarna sökte omprövning: att de upplevde sig ha utvecklat förmågor att hantera vardagen, att de inte längre identifierade sig med diagnoserna, att de ville få en upplevt orättvis bedömning korrigerad och att de ville undanröja hinder för framtida möjligheter.
Forskarna betonar samtidigt att deltagarna utgör en särskild grupp som själva aktivt sökt omprövning. Resultaten kan därför inte generaliseras till alla personer med adhd eller autism och visar inte hur vanligt det är att tidigare diagnoser inte längre uppfylls.
Forskarna vill uppmärksamma diagnosernas långsiktiga konsekvenser
Forskarna menar att diskussionen om överdiagnostik inte enbart bör handla om huruvida en diagnos var korrekt när den ursprungligen ställdes.
Det är också viktigt att undersöka vilka konsekvenser diagnosen får över tid.
En adhd- eller autismdiagnos som under barndomen gav tillgång till stöd kan senare begränsa möjligheterna till utbildning, arbete och självbestämmande.
Studien aktualiserar därför frågor om möjligheten att ompröva tidigare diagnoser och om vem som har makten att avgöra när en diagnos inte längre är relevant.
Forskarna framhåller att diagnoser inte bara är medicinska bedömningar, utan också kategoriseringar som kan påverka människors identitet och möjligheter att forma sina egna liv.
Länk till studien:
🔗 Lindkvist, R.-M. med flera (2026). Diagnostic stickiness and shifting relevance: Reassessing autism spectrum disorder (ASD) and/or attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) diagnoses. A qualitative interview study. Social Science & Medicine, 405, 119549.
