• FORSKNING •
Två läkare som fick bedöma samma patientfall kom fram till samma psykiatriska diagnos i omkring 55 procent av fallen. Det visar en internationell studie med över tusen läkare från 19 länder, publicerad i Frontiers in Psychiatry. Forskarna konstaterar att tillförlitligheten i psykiatrisk diagnostik fortfarande är begränsad – trots decennier av standardiserade diagnoskriterier.
Hur tillförlitliga är psykiatriska diagnoser? En stor internationell studie visar att läkare som fick bedöma samma patientfall kom fram till samma diagnos i endast omkring hälften av bedömningarna. Särskilt stora var skillnaderna när fallen rörde schizofrenispektrumdiagnoser. Forskarna menar att resultaten väcker frågor om stabiliteten i psykiatrisk diagnostik och vilka konsekvenser olika bedömningar kan få för patienter.
Över tusen läkare deltog
Tillförlitliga diagnoser betraktas som en grundläggande förutsättning inom medicinen. En diagnos kan påverka såväl valet av behandling som prognosen och hur patientens problem förstås.
Problem med tillförlitligheten hos psykiatriska diagnoser har emellertid diskuterats åtminstone sedan mitten av 1900-talet. På 1970-talet visade uppmärksammade studier bland annat stora skillnader mellan amerikanska och brittiska psykiatrers diagnostik.
Införandet av mer standardiserade diagnoskriterier i DSM och ICD var delvis ett försök att komma till rätta med problemet. Forskarna bakom den nya studien ville undersöka hur tillförlitlig psykiatrisk diagnostik är i dag.
Totalt deltog 1 038 läkare från 19 länder. Av dem var 639 specialistläkare i psykiatri, 282 läkare under specialistutbildning och 117 andra läkare verksamma inom vuxenpsykiatrin.
Läkarna fick bedöma två av nio skriftliga patientfall och välja en diagnos utifrån ICD-10. Sammanlagt gjordes 1 902 diagnostiska bedömningar.
Samma fall – olika diagnoser
Resultatet visade en relativt låg överensstämmelse mellan läkarna. Studiens statistiska mått på diagnostisk samstämmighet, Krippendorffs alfa, var 0,48. Forskarna klassificerar detta som låg överensstämmelse.
Uttryckt mer konkret innebar resultatet att två läkare som bedömde samma patientfall gav samma diagnos i omkring 55 procent av fallen.
Skillnaderna kunde vara betydande.
Ett av patientfallen diagnostiserades exempelvis som tvångssyndrom, OCD, av 41 procent av läkarna, medan 37 procent bedömde samma fall som schizofreni.
I ett annat fall ansåg 45 procent att personen hade en personlighetsstörning, medan 43 procent diagnostiserade schizofreni.
Ett tredje fall bedömdes som schizofreni av 54 procent och bipolär sjukdom av 25 procent av läkarna.
Störst oenighet om schizofrenispektrum
Överensstämmelsen varierade samtidigt kraftigt mellan olika patientfall.
För de mer typiska fallen av bipolär sjukdom, depression och OCD var läkarna betydligt mer eniga. Exempelvis diagnostiserade 94 procent ett fall som bipolär sjukdom och 92 procent ett annat som OCD.
De största skillnaderna fanns i de fyra fall där forskarnas referensdiagnoser låg inom schizofrenispektrum. Där fördelades bedömningarna mellan bland annat schizofreni, OCD, personlighetsstörning, bipolär sjukdom, autism och depression.
När forskarna jämförde läkarnas diagnoser med på förhand fastställda referensdiagnoser var den sammanlagda överensstämmelsen 66 procent. För de enskilda schizofrenifallen låg den däremot på endast 37, 43 respektive 54 procent, och för schizotyp störning på 38 procent. Forskarna betonar samtidigt att referensdiagnoserna ska ses som kliniskt välgrundade jämförelsepunkter – inte som någon definitiv ”facitdiagnos”.
Erfarenhet gjorde ingen tydlig skillnad
En möjlig förklaring skulle kunna vara att mindre erfarna läkare är mer benägna att göra olika bedömningar.
Men forskarna fann ingen statistiskt säkerställd skillnad i diagnostisk samstämmighet beroende på hur många år läkarna hade arbetat kliniskt.
Inte heller fanns någon signifikant skillnad mellan specialistläkare i psykiatri, läkare under specialistutbildning och övriga läkare inom vuxenpsykiatrin. Specialisternas samstämmighet var endast marginellt högre.
Forskarna menar därför att variationen inte enkelt kan förklaras med skillnader i erfarenhet.
Oenigheten tycks inte vara slumpmässig
Ett viktigt fynd är att läkarna inte verkade fördela diagnoser slumpmässigt.
I stället såg forskarna återkommande mönster i vilka diagnoser som förväxlades. Läkarna tycktes lägga olika stor vikt vid olika symtom och egenskaper i patientfallen.
En läkare kunde exempelvis fästa stor vikt vid tvångsmässiga symtom och diagnostisera OCD, medan en annan lade större vikt vid psykotiska symtom och diagnostiserade schizofreni.
Forskarna tolkar därför resultaten som att läkare kan använda olika kliniska tolkningsramar när de möter samma information, särskilt när patientbilden är komplex och innehåller symtom från flera diagnostiska områden.
Kan få konsekvenser för behandlingen
Forskarna framhåller att frågan inte bara är statistisk.
Om två läkare kan ge olika diagnoser utifrån samma patientinformation kan det också påverka vilken behandling en person erbjuds, hur prognosen bedöms och hur information kommuniceras mellan olika delar av vården.
Psykiatriska diagnoskategorier behandlas ofta som om de vore stabila och tydligt avgränsade, skriver forskarna, medan resultaten pekar på att deras tillämpning i klinisk praktik kan vara betydligt mer varierande.
Problemet kan även påverka forskningen. Om samma diagnostiska kategori omfattar människor som olika kliniker skulle diagnostisera på olika sätt blir forskningsgrupperna mindre enhetliga än man kanske antar. Det kan enligt forskarna försvåra möjligheten att identifiera mekanismer som är specifika för en viss diagnos, reproducera forskningsresultat och utveckla effektiva behandlingar.
Standardiserade förhållanden
Forskarna betonar samtidigt flera viktiga begränsningar.
Studien byggde på skriftliga patientfall och inte på verkliga patientmöten. Läkarna kunde därför inte ställa följdfrågor eller uppfatta sådant som kroppsspråk, känslouttryck och hur symtomen utvecklats över tid.
Samtidigt innebar upplägget att samtliga läkare fick exakt samma information. Skillnader i intervjuteknik, vilka frågor läkaren ställer och vad patienten väljer att berätta kunde därmed inte påverka resultatet. Forskarna beskriver därför de standardiserade fallen som på vissa sätt gynnsamma för diagnostisk samstämmighet och resonerar kring möjligheten att överensstämmelsen i vanlig klinisk verksamhet kan vara ännu lägre.
Även andra delar av upplägget kan ha gynnat överensstämmelsen. Forskarna slog samman vissa närliggande ICD-10-diagnoser i bredare grupper och begränsade alternativen till 30 vanligt förekommande diagnoser. Med hela ICD-10:s mer än 200 diagnoser och underkategorier tillgängliga skulle samstämmigheten enligt forskarna sannolikt ha blivit lägre.
Problem kvarstår trots decennier av utveckling
Resultaten går tillbaka till en fråga som psykiatrin försökt lösa under mer än ett halvt sekel.
När stora skillnader mellan psykiatrers bedömningar uppmärksammades under 1960- och 70-talen infördes tydligare och mer standardiserade diagnoskriterier. Tanken var bland annat att olika kliniker skulle kunna komma fram till samma diagnos när de mötte samma symtombild.
Den nya studien tyder enligt forskarna på att problemet fortfarande inte är löst.
Trots årtionden av metodutveckling, standardiserade kriterier och regelbaserade klassifikationssystem är tillförlitligheten hos psykiatriska diagnoser fortfarande begränsad. Forskarna menar därför att ytterligare förfining av själva diagnoskriterierna kanske inte är tillräckligt för att uppnå en hög diagnostisk samstämmighet.
Länk till studien:
🔗 Reliability of psychiatric diagnoses in the 21st century (Frontiers in Psychiatry, 2026-07-29)
Läkare har väl knappt tid att noga och med förtroende undersöka. En stor del underlaget kommer nog ofta från någon eller några i ett team, som kanske ofta inte alls har kompetens nog eller mest har självförtroendet för det.
Intressant text ändå. Man undrar, om fler hade ork + råd, hur det skulle se ut om alla som sökte eller kom i kontakt med vården, fick träffa flera olika läkare under tillräcklig tid.
Vågar knappt tänka på hur många som blivit sabbade av fel diagnos eller som inte borde haft diagnos. Och sedan hur okritiskt och auktoritettroende många av dom lydiga i omgivningen/samhället är.