En auktoritär och rädd förälder, som skyddar sig själv
När individer samlas på ett ställe och som grupp agerar som en individ, med ett enda gemensamt medvetande, så kallas det för svärmintelligens. På samma sätt uppstår också svärm-ointelligens…
Har du sett en stor mängd människor tillsammans röra sig som vatten? En samling människor där alla beter sig likadant? Fastän det inte är inövat eller beror på någon slags utsagd överenskommelse? Utan där det i stället handlar om en slags spontan synkronisering. Det finns en stark skyddsfaktor i att uppträda som en svärm. Att vara en del av ett medvetande större än en själv. Att vara en del av ett system.
Det är så jag tänker på olika mänskliga samhälleliga system, som potentiella svärmintelligenser, eller svärm-ointelligenser. När en grupp agerar som en svärm och när rädsla finns närvarande kan det bli speciellt farligt och destruktivt. Det är för att få människor som en gång blivit en del av ett system kan lösgöra sig tillräckligt för att kunna se det utifrån. För att få i ett system vågar använda sitt kritiska tänkande och för att många förlorar sina egna etiska värderingar. Och för att få vågar ställa några frågor eller framföra någon kritik. Nyfikenhet blir en sällsynthet. Och att inte avvika från hur gruppen beter sig blir det viktigaste. Farligast är att stå ensam. Då blir man väldigt sårbar. Och ofta kastar systemet ganska snart ut den som tänker själv och inte håller med.
Psykiatrin har sitt eget medvetande. Och det är styrt av rädsla. Rädsla för människor. För mänskligheten. För det som lever i alla, i var och en av oss. En rädsla för det mörker vi alla bär inom oss.
Vi är alla patienter
I var och en av oss lever möjligheten att vi en dag kommer att bete oss som galna människor. För att vi alla kan bli desperata, fyllda av smärta, för att vi alla kan lida. Ibland beter sig galna människor också som onda människor. Mörka människor, som skadar andra. Men för det mesta gör de inte det. De galna. Och ifall de skadar människor, är det oftast sig själva de skadar. De självskadar och tar livet av sig. Naturligtvis skadar de andra genom att skada sig själva, men galna människor är väldigt sällan mordiska människor. Eller farliga på andra sätt. Rent faktiskt.
Galenskap är oftast bara en sista respons (eller reaktion) på ofattbar smärta, lidande, utstådd skada, maktlöshet, rädsla, ilska, ledsenhet och sorg.
Men eftersom möjligheten att drabbas av galenskap, eller mörker, lever i oss alla, måste den hållas kort, den måste undertryckas i dem som visar tecken på att ha drabbats.
De drabbade kallas de galna, de psykiskt sjuka, de rubbade och störda. För att de stör ordningen i samhället. För att de ställer frågor om vår mänsklighet. Frågor vi inte vill ska ställas. För vi vill inte höra svaren.
Någon sa, eller jag har hört det sägas många gånger nu, på olika sätt ”vi är alla psykiskt sjuka”, eller ”vi är alla patienter”.
Det betyder att om vi alla är psykiskt sjuka, om vi alla är patienter, så är ingen av oss det. Vad vi alla är – är människor. Och mänskliga. Och vad vi alla också har är förmågan att vara medmänskliga. Att ta hand om alla, om varandra, var och en av oss, är det samma som att ta hand om mänskligheten.
Men det gör vi inte. Många av oss skyddar oss själva från galenskap och mörker genom att hantera det i andra, som någon slag kohandel med våra egna inre demoner och våra egna svåra upplevelser.
Patienter och psykiatrin befinner sig i ett trauma-bondingscenario
Jag ser det konstant i mitt arbete. Jag har sett det många, många gånger när jag själv varit en så kallad psyk-patient (eller när jag varit en psykoterapi-klient). Jag har hört det så många gånger från andra som också varit psyk-patienter (och psykoterapi-klienter). Jag har läst om det, hört om det på konferenser… det tar aldrig slut. Det känns som om jag drunknar i mängden historier om den skada psykiatrin (och även psykoterapin) åstadkommer. Det känns som att leva i en roman av Kafka.
Och eftersom psykiatrin beter sig som en förälder och de så kallade psyk-patienterna oupphörligen skadas av hur psykiatrin behandlar dem, så lär de sig att behandla sig själva på samma skadliga sätt. De lär sig att acceptera att de är psyk-patienter och de blir en del av systemet (utan patienter finns det ingen psykiatri). De blir ekot (ekoister) till vårt narcissistiska psykiatriska system. Ett system som kräver ovillkorlig lydnad och lojalitet. De blir partners i en medberoendedynamik och ett trauma-bondingscenario. Där de så kallade psyk-patienterna internaliserar psykiatrin.
I en absurd omvandling blir den narcissistiska psykiatrin den hälsosamma och friska, och den vanliga människan med sitt lidande förvandlas till den galna. Och ett vansinnigt medberoende har inletts, ett medberoende som sällan slutar väl. Där de som jobbar i psykiatrin bränner ut sig och där patienterna går under.
Psykiatrin som vetenskap lider alltid av mindervärdeskänslor eftersom de inte lyckas bevisa att de är en riktig medicinsk vetenskap, inte ens ett riktigt forskningsfält, men ändå längtar efter att få vara viktiga medlemmar i den medicinskt och vetenskapligt orienterade värld vi lever i. En värld där vi medikaliserar allt och tillber vetenskap och forskning som en ny religion.
Jag är inte motståndare till medicinsk vetenskap, eller forskning. Tvärt om. Men jag är emot medikalisering av det som inte kan lösas eller fixas med medicin och jag är emot en blind tilltro till enbart evidens-baserad vetenskap och emot hur vi ignorerar andra sätt att kunna och veta saker, som till exempel den kompetens och kunskap som kommer från levd och upplevd erfarenhet.
Psykiatrin kan inte göra oss friska
Människor kommer till psykiatrin med sin smärta, sitt lidande, sin desperation och sin förtvivlan. För att de fått höra att psykiatrin kan hjälpa dem. Psykiatrin framställer sig själv som den allsmäktige föräldern som alltid har lösningen, som har boten till ”sjukan”, som den som vet vad som måste göras och som vet vad som är fel på dig.
Men psykiatrin har inte något botemedel, har inte svaret eller lösningen. Människors smärta och lidande är inte något som ska botas, lösas, fixas eller behandlas.
Det är i stället något vi måste lära oss att vara med. Att leva med. De som kommer till psykiatrin kommer för att be om hjälp med vad det är att vara människa, med våra mänskliga erfarenheter. De kommer med lidande, smärta, ledsenhet, sorg – och så vidare. Och vad de behöver – är medmänsklighet.
Människor som upplever starkt smärta och stor rädsla är ofta också väldigt ensamma människor. De har inte alltid någon de kan be om hjälp, någon de kan fråga om de kan vara med dem en stund.
Så människor kommer till psykiatrin. Och psykiatrin säger själv – ”kom ihåg att du aldrig är ensam”. ”Du kan alltid komma till oss”. ”Vi kommer alltid att hjälpa dig”. ”Vi finns här för dig”.
Och när sedan människor vänder sig till psykiatrin, så blir de i stället för sedda och hörda diagnosticerade med en ”sjukdom” och oftast är medicin den enda hjälp som erbjuds. Om inte den så kallade patienten blir så desperat att hen skadar sig själv, eller vill ta livet av sig. Då kan hen också bli inlåst, fastspänd, isolerad, tvångsmedicinerad, tvångsmatad och vaktad som en fånge.
Min historia är vanlig
Jag trodde förr att jag hade haft osedvanligt stor otur, med allt det jag hade behövt uppleva som psyk-patient. Men det har visat sig att min historia är VÄLDIGT vanlig.
Och ibland vet jag inte vad jag ska göra med allt jag har lärt mig och som jag nu vet. Jag har så många bevis på att min historia är närmare normen än undantaget. Vad jag också ser är att ju mer någon lider av mänsklig smärta, ju hårdare och omänskligare behandlas de av vårt psykiatriska system. Skyddsmekanismerna i psykiatrin mot mänskligt mörker är otroligt starka. Så mycket får aldrig sägas högt och aldrig diskuteras. Så många uppenbara länkar mellan livsupplevelser och ”symptom” får aldrig nämnas. För det finns ingen som kan hantera det. I stället görs allt om till hanterbara sjukdomar och individens eget misslyckande som en ordentlig människa.
Och det är inte bara psykiatrin, andra statliga institutioner som arbetar tillsammans med psykiatrin, ser till att det narcissistiska systemet hålls i gång och frodas. Det inkluderar andra delar av vårt hälso-och sjukvårdssystem, vårt sociala välfärdssystem, polisära och juridiska system och även vårt utbildningssystem. De samarbetar alla för att skilja ur de svarta fåren, de människor som i vårt sociala välfärdssystem ska bära vårt gemensamma mänskliga mörker (det som lever i oss alla, inte in några få människor).
Det känns som om jag står här – och ser de här mönstren upprepa sig gång på gång. Jag ser att kejsaren (psykiatrin) är naken. Och jag vet att andra ser det också. Jag är inte ensam med att se det jag ser. Jag är inte ensam med att känna den här maktlösheten. Inte ensam med att undra vad jag kan göra. Men ganska så ensam med att gång på gång påpeka det, mitt i vardagen. Mitt i den psykiatriska vardagen. Och jag vet inte hur många ”lektioner” jag fått som alla går ut på att jag ska lära mig att hålla tyst…
Vi behöver ett nytt system
Min slutsats är att det inte är möjligt att ändra det system vi har. Utan vi behöver bygga ett nytt system. Som inte utgår från rädsla, kontroll, och att peka ut ”den andre” som defekt. Men som I stället är byggt på medmänsklighet, respekt, nyfikenhet, hjärta, och öppenhet.
Vi behöver bygga ett samhälle och ett psykiatriskt system (och kanske kalla det något annat) där vi alla har värde. Där alla tar ansvar. Där vi alla har möjligheten att lära oss om vårt eget ljus, men också vårt eget mörker. Ett samhälle och en psykiatri där det finns riktigt stöd till dem som behöver det. Där vi inte patologiserar och medikaliserar normala reaktioner på onormala händelser och situationer i livet. Ett samhälle och en psykiatri där vi lyssnar på allas olika röster. Ett samhälle och en psykiatri där när vi inte är livrädda för vårt egen inre mörker, och där vi kan möta och hantera mänskligt mörker utanför oss själva, utan att bli galet provocerade och rädda.
Ett samhälle där det finns plats för alla, där vi inkluderar alla, där vi bjuder in alla.
Jag är en idealist. Jag vet. Att jag är en drömmare.
Men jag behöver den här drömmen. Jag behöver arbeta mot att realisera den. För att alternativet är att ge upp och acceptera ett psykiatriskt system som bara lägger trauma på trauma. En psykiatri som pratar om ”sådana som dem”, ”de sjuka” och som skyddar sig själv från världens smärta och lidande genom att helt och hållet placera (projicera) allt mörker på ett de lidande människor som söker dess hjälp och sedan beskyller dem för deras egna missöden och svåra liv. Och för att de inte ska protestera, så hålls de lydiga genom medicinering och lögner. Tills de antingen tynar bort eller tar livet av sig själva.
Jag kan inte stöjda ett sådant system. Det måste förändra sig. Eller överges.
Psykiatrin är precis som en narcissistisk förälder
Jag växte upp med narcissistiska föräldrar. Och vad jag gick igenom inom psykiatrin (och delvis i psykoterapi) liknar väldigt mycket det som jag upplevde som barn: maktmissbruk, ständiga lögner, försvar av oetiska val och handlingar, gaslighting, lägga skuld och skam på offret, kasta om rollerna, vägra ta ansvar, att droga ner, dominera, att vara auktoritär eller rent av diktatorisk, vara kallhjärtad, visa brist på empati, sprida rädsla, hota, förlöjliga, visa förakt, försumma – jag kan fortsätta och fortsätta… Det tar verkligen inte slut och likheterna mellan mina upplevelser som barn och som psyk-patient är slående.
Det finns en stor skillnad. Mina föräldrar hävdade att de gjorde vad de gjorde för mitt eget bästa. Jag vet att de också gjorde vad de gjorde för att de ville det och för att det gav dem njutning och en känsla av makt på olika sätt. Men jag tror att det flesta inom psykiatrin och inom andra auktoritära system har genuint goda intentioner – åtminstone de flesta som jobbar där, precis som de som söker hjälp från psykiatrin har (och ibland är det samma personer – ingen besparas smärta och lidande i livet och vem som helst kan bli psyk-patient när som helst).
Det är inte min mening att skuldbelägga enskilda individer inom psykiatrin, eller någon annanstans. Jag skriver det här för att peka på ett system som är trasigt. På ett system som aldrig har fungerat. Ett system som är baserat på felaktiga antaganden om människor och deras lidande. Ett system som aldrig har vågat se några sanningar och som ofta har gått i maktens ledband. Psykiatrins historia är sannerligen inte vacker… och som ett hierarkiskt system har det ett inbyggt maktutövande som genom tiderna satts i bruk mot en strävan för ett jämlikare och mer inkluderande samhälle. Mot dem med minst möjlighet att göra sig hörda.
Men vi har alla en röst. Och när min nu äntligen blivit stadigare är det så här jag nu använder min. Till att säga som det är. Jag har sett alldeles för mycket lidande och alldeles för många som vänder sig bort från lidandet – i psykiatrin och i andra liknande system – för att kunna hålla tyst. Även om min frispråkighet flera gånger redan lett till trubbel för mig.
Som liten fann jag en otrolig tröst i Astrid Lindgrens böcker. Det här citatet kommer från Bröderna Lejonhjärta, där Jonatan förklarar för Skorpan varför de måste kämpa emot Tengil och hans män:
”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ‘Varför då’, undrade jag. ‘Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”
Och jag gillar att kunna se mig själv i spegeln. Jag gillar att kunna respektera mig själv. Så jag fortsätter att rapportera från psykiatrins verklighet. Jag fortsätter att analysera det jag har sett och det jag ser och hör nu.
Finn det genuint galna människor? Ja, jag tror jag. Jag tror att människor kan bli så skadade och känna så mycket smärta att de inte kan hitta vägen ut ur sig själva och sitt eget lidande. Men jag tror också på att aldrig ge upp på människor. Jag tror att alla människor kan hitta en väg till ett bättre liv. Men i vår moderna psykiatri håller vi aktivt kvar människor i smärta, lidande och förtvivlan – i åratal, i decennier. För att det är lättare att hantera mörkret i andra, än att lära känna och handskas med mörkret i oss själva.
Och det måste vi ändra på.
Vi måste alla bli modigare. Och inte vara små lortar. För att vi är rädda och känner oss små. För att mörkret ibland är så mörkt. För att de upplevelser människor som kommer till psykiatrin bär på ofta är så mörka att vi inte orkar se och höra. Men det är ”bara” mänskliga upplevelser”, ofta sådant som vi människor gör mot varandra, eller sådant som bara händer. Och det svåraste av allt – mörkret finns i oss alla. Vi kan alla råka ut för det – och vi agerar alla efter det, ju räddare vi är för det, ju mer har det oss i sitt våld. Ibland är det vi som är mörkret. Och då måste vi vara som modigast.
Psykiatrin kan inte hjälpa människor om den uppför sig som en straffande och auktoritär förälder som räds dem den ska hjälpa och som är lika rädd för sin egen skugga. Som jag ser det måste psykiatrin våga titta på sig själv. Och det är väldigt svårt att göra när man är rädd… och man mest vill skydda sig själv. Men om den inte kan och vågar göra det – hur ska vi då komma vidare?
Katarina Lundgren
—-
Det här är en något utökad och reviderad översättning av en av mina texter som tidigare publicerats på engelska, på plattformen Medium. ”Psychiatry as a Narcissistic Parent. An authoritarian and scared parent, protecting itself”: https://medium.com/fourth-wave/psychiatry-as-a-narcissistic-parent-e2b95f9c7fa7
