En dåres bekännelser

0
203

Eftersom vi inte är ensamma i världen, eller i varje fall inte så ensamma som vi önskar vara, har vi skyldighet att hålla våra explosioner under kontroll.

”Hur mår du?” Jag läser meddelandet två gånger. De små orden skriver han ganska obehindrat nu. Han är tio år och han har sett djävulen. Han har krupit upp i min famn och lagt huvudet mot mitt bröst. Han har backat undan ifrån mig, långsamt och med skräckens blanka ansikte som klär människor som tvingas välja mellan skräck och kärlek. Nu sitter jag på slutenvården igen. Skolan, Socialtjänsten och hans mamma står redo att fånga upp mina barn när de faller. Det har de gjort varje gång jag insjuknat. Men den här gången undrar de hur jag mår.

Jag skriver tillbaka att de är snälla på sjukhuset och att de hjälper mig. Sanningen är att de ger mig medicin och håller sig undan, men det behöver min son inte veta. Han svarar snabbt: ”Bra att du får hjälp.” Och ett hjärta. Ett knivblad gräver sig in i mitt bröst. Det är bara ett par dagar sedan jag gjorde brännved av vardagsrumsbordet i ett våldsamt raseriutbrott. Djävulen var på väg mot barnen men jag hindrade honom. Jag lämnade dem hos deras mamma samma dag. Exakt ett dygn senare satt jag hos terapeuten. Jag hade packat för att inte komma hem igen. Det enda jag kunde tänka var att aldrig mera låta barnen se mig sådan.

Sedan kommer inga fler meddelanden. Jag lägger mig på britsen och stirrar i taket. Noam Chomskys Att förstå makten ligger uppslagen över mitt bröst. Under några underbara månader hade jag barnen varannan vecka. Som en vanlig förälder. För första gången sedan separationen 2019. Nu: tillbaka på noll. Jag ska snart få ett meddelande från öppenvården om att tiderna med terapeuten har avskrivits. Jag förstår honom.

Det är därför läkaren på slutenvården tittar så misstänksamt på mig. Journalen säger att min autism har stegrat och grandiositeten och våldsbenägenheten med den. Den halvbakade läkaren som skriver in mig på avdelningen sväljer mitt i en mening, precis som jag brukade göra ögonblicken innan styvfar slog till. Men nästa läkare är annorlunda. Han ser ut som en fighter från Mellanöstern. Han tänker inte släppa ut mig. Så nu sitter jag på britsen i rum tolv och läser Chomsky och skummar i en bok om klassisk liberalism. Sorgen kletar i bröstet: besökspappa igen. Ångestens tusen skri.

Jag lyckas till slut övertyga läkaren om att någon explosion inte kommer att äga rum. Det är en lögn. En förändring i vardagen tänder spänningarna i kroppen: det räcker med en högtid, en dålig nyhet eller en oförmodad förändring i rutinen och sen äter jag fyrdubbla doser Lergigan flera gånger om dagen för att inte orka explodera. Men explosioner är ofrånkomliga. Mediciner har aldrig hjälpt mig i längden. Men eftersom befrielse från yttre påfrestningar är som att be om kapitalismens avskaffande så har jag tvingats hålla emot dem med vad kraft jag haft. Det vill säga familjen har fått hantera dem. Jag orkar ju hålla ut ibland. Jag är mycket väl medveten om allas ansvar att hålla sina explosioner under kontroll. Men det har aldrig fungerat för mig. Mina kommer alltid ut. Man skulle kunna kalla det naturligt. Som bajs.

Han kräver att jag ska hälsa på när jag skrivs ut. När jag kommer innanför dörren hos barnens mamma ger han ifrån sig ett slags pustande läte mellan djup sorg och och glittrande glädje och kastar armarna om min midja. Han kramar mig hårt. Han har blivit så stark. På skolan är han en av de starkaste i årskullen. Han är separerad från både klass och särklass därför att han är farlig för de andra barnen om de försöker utmana honom på minsta vis. Men det är ingen hårding som kastar sig om min midja. Jag stryker honom över håret. Skulden bränner i mitt bröst. Jag sätter mig i soffan och hans lillebror kryper upp i mitt knä. Snart sitter de där båda två. Lillebror vill visa mig en hög med teckningar. Storebror vill diskutera ett nytt spel på telefonen. Barnens mamma sitter vid divanens ände och ser på med ett leende. De senaste tio åren har jag förtjänat det leendet exakt sex månader.

Vi separerade 2019. Sommaren 2024 blev jag en ny människa. Jag började med en ny medicin och inom ett par veckor kunde jag för första gången börja ha barnen varannan vecka. Det var ett mirakel. Plötsligt kände jag mig som en riktig pappa. Barnen blev tryggare. Deras mamma gladare. Hösten passerade. Vintern började. Allt verkade fungera. Det blev juletider. Jag anade ju inte några oråd på en gång. De kom krypande. De två sista barnveckorna missbrukade jag Lergigan för att inte explodera. Jag insåg att det snart var över, men kunde inte tro det. Ville inte tro det. Allt hade ju gått så bra! När jag till slut exploderade framför barnens bleka ansikten så tömdes mitt liv på innehåll. Vreden skiftade färg och karaktär. Ur förtvivlan växte en desperation: mina barn har sett mina explosioner för sista gången. Jag måste börja leta offer i den vuxna världen.

Man brukar säga att ångesten är ful. Den har ett fult och tomt ansikte, ett nattsvart väsen som bara stirrar på en från en ännu svartare tomhet. Min ångest är, i brist på bättre uttryck, mycket mera aktiv. Den är inte ett stirrande ansikte utan en skrikande skärseld. Ett brinnande hav befolkat av tusentals människor som kämpar med att hålla huvudet ovanför ytan. De skriker efter hjälp, ber om nåd och förlåtelse, spottar och kväljs och spyr. Ljudet smälter samman ibland till ett gällt skri, som tinnitus, det låter i precis hela huvudet och jag vet inte varför det är så. När denna ångest har pågått en tid så tar den sig uttryck i någonting elakt. Jag kan hålla stånd genom att tänka eller skriva fyndigheter  eller inhalera mängder av mat men förr eller senare måste ångesten ventileras. Den kan inte ligga kvar i ändtarmen. Då spricker kroppen. Min ångest är ond.

En timme efter att jag kommit hem från barnens mamma skickar han ett meddelande igen: ”Kan du komma imorgon?” En kamp mot gråten får mitt kranium att svälla. Jag skriver att jag ska försöka. Det är så känsligt nu. Deras mamma lider av att behöva bli ensamstående igen. Jag lider för att min hittills bästa tid som pappa är över. Barnen lider därför att tryggheten av att ha både en mamma och en pappa närvarande plötsligt försvann igen. Hon ser förvisso min förbättring sen 2010-talet, men jag ser på henne att hon vill skrika. Hon vill sova i flera veckor. Jag vill vagga och natta henne, kyssa mina barn godnatt och starta en våldsam revolution mot åtstramningspolitiken. Det enda jag vet är att min onda ångest ska aldrig mer gå ut över den här familjen.

Jag står ensam i min lägenhet i Nyköping och tittar ut genom fönstret. Ett gäng ungdomar går genom parken. En äldre man med en liten hund. En kvinna i barnvagn. En man på cykel. Snön ligger vit på gräsmattorna, den upptrampade slasken har blivit till is. Min terapeut frågade mig varför jag inte misshandlade honom som jag hade tänkt. ”Du är bara en plikttrogen tjänare,” sa min ångest, ”du är lojal till ett trasigt system för att det betalar ditt hus och din bil. Du är lojal fast du vet mycket väl att det är trasigt. Du är som ett barn som följer en imbecills pappas order. Du är inte ens värd att misshandla. Du är för liten.”

Det mina barn och deras mamma har fått uppleva i paroxysmer genom åren försökte jag samla ihop till en enda slutgiltig handling: jag tänkte släppa alla fördämningar och göra en vuxen människa väldigt illa. Men min kropp vägrade låta mig genomföra den. Min ångest tänkte förstås inte lämna honom oskadd för det. I flera år trodde psykiatrin att jag var personlighetsstörd. Trettioåtta år gammal konstaterade en psykolog efter sin utredning att jag lider av spänningarna från kombinationen autism och ADHD och därför lätt framstår som personlighetsstörd när jag blir pressad och arg. Jag har ett instinktivt motstånd mot att låta ångesten visa sig fullständigt. Den är ond och bör vara instängd för gott. Men om jag inte kan kontrollera mina explosioner, tänkte jag, då återstår bara att välja var jag släpper den lös. Och det var berusande. Terapeuten måste ha varit skräckslagen.

I skrivande stund har det gått nästan två veckor. Jag reste till min mor och hennes nya (mycket bättre) gubbe efter att slutenvården motvilligt skrivit ut mig. Så snart jag stängt ytterdörren sjönk jag mot golvet och min mor fångade upp mig i famnen. Jag grät och skakade i kroppen som ett barn och berättade att jag håller på att bli galen. Jag gråter än, när jag skriver det här, när jag tänker på barnen som försöker så hårt att vara mig till lags fast jag säger att de inte behöver det; jag kommer inte att försvinna, försäkrar jag, jag är inte arg på dem, det är inte deras fel. Men vems fel är det då? frågar lillebror, 5 år, och jag tittar på deras mamma. Hon rycker på axlarna. Det kan vara mitt fel. Men det kan också vara skådespelssamhällets, mammas, pappas, arbetslinjens och åtstramningspolitikens. Kanske alla på en gång. När jag började formulera ett svar hade en leksaksbil med dinosauriekaross redan avlett hans intresse. Saved by the bell.

Christopher Andersson