Mad in America, 2024-10-01. Av: Richard Sears. Svensk översättning: Lasse Mattila.
Ny forskning belyser utmaningarna att kartlägga och analysera Post-SSRI Sexual Dysfunction (PSSD), ett tillstånd som fortsätter att drabba patienter långt efter att de slutat ta antidepressiva läkemedel.
I takt med att användningen av antidepressiva läkemedel (SSRI, selektiva serotoninåterupptagshämmare) har blivit allt vanligare har också rapporterna om en varaktig och förödande biverkning ökat – Post-SSRI Sexual Dysfunction (PSSD). Till skillnad från de välkända sexuella biverkningar som upplevs under behandlingen fortsätter PSSD att påverka patienterna långt efter att de har slutat ta medicinen, vilket gör att många har en permanent förlust av libido, domningar i könsorganen och andra former av sexuell dysfunktion. Trots dessa allvarliga och långvariga effekter är PSSD fortfarande ouppmärksammat och dåligt förstått, visar en ny studie i Epidemiology and Psychiatric Sciences.
Studien, som är författad av David Healy från Data Based Medicine och Dee Mangin från McMaster University, understryker de enorma svårigheter som finns för att korrekt antalet nya fall samt förekomsten av PSSD. Det handlar bland annat om de etiska utmaningarna med att utforma studier som kan framkalla ett sådant tillstånd, bristen på specifika mätverktyg, samt många vårdpersonals avvisande attityder till patienters sexuella hälsa.
“Det är inte känt hur många patienter, om några, som helt återfår sin ursprungliga genitala känsla, orgasmintensitet och andra domäner av sexuell funktion efter att ha använt ett serotoninåterupptagshämmande antidepressivt medel”, skriver Healy och Mangin. “Detta har aldrig undersökts eller beskrivits ordentligt, och det finns ett akut behov av att förstå antalet nya fall, förekomsten och naturhistorien för PSSD, med fokus på förebyggande information såväl som att undersöka behandlingar.”
Enligt den aktuella studien omfattar symtomen på PSSD domningar i könsorganen, lustlös/svag orgasm, förlust av libido och erektil dysfunktion (erektionsproblem) som uppstår till följd av intag av antidepressiva läkemedel och som fortsätter efter utsättning av läkemedlen.
Det är svårt att säga hur många brukare som påverkas av detta tillstånd av flera skäl: det är svårt att utforma en metod för att studera förekomsten och antalet nya fall av PSSD, brukare skäms ofta för att ta upp sexuella problem med sina läkare, vårdpersonal svarar ofta avvisande på brukares oro kring PSSD, och många brukare gör inte kopplingen mellan utsättning av SSRI och sexuell dysfunktion.
Sexuell dysfunktion är en välkänd och ofta studerad biverkning av antidepressiva SSRI-läkemedel, men det är inte uppmärksammat att den ofta kvarstår även efter utsättning av SSRI. Studien pekar på en eventuellt permanent negativ effekt av dessa vanligt förskrivna läkemedel, en effekt som vårdpersonal inte förstår och inte kan informera patienterna om. Artikeln belyser också de avvisande och negativa attityder som många brukare möter från vårdpersonalens sida. Dessa ohjälpsamma attityder kan ytterligare marginalisera och skada en grupp människor som redan regelbundet utsätts för stigmatisering och diskriminering.
Forskningen kring PSSD är sparsam och utmaningar kring studiedesign gör tillståndet svårt att kartlägga och analysera. Det finns flera hinder för att utforma en studie som på ett korrekt sätt kan undersöka PSSD. Att ha risken att utveckla PSSD som ett utfall är ett brott mot forskningsetiken, så det är inte möjligt att använda randomiserade kontrollerade studier för att studera tillståndet. Det finns inte heller några validerade mätverktyg för symtom på PSSD. Det finns validerade verktyg för att bedöma sexuell dysfunktion, men de tar inte upp symtom som är specifika för PSSD, till exempel nedsatt genital känsel.
Även om forskning om PSSD inte är vanligt förekommande finns det några studier som har undersökt tillståndet. I en studie undersöktes brukare som utvecklat sexuell dysfunktion efter att ha använt ett SSRI-preparat. 55 procent av brukarna hade fortfarande sexuell dysfunktion sex månader efter att de bytt till ett antidepressivt medel som inte är ett SSRI-medel och som inte orsakar sexuell dysfunktion. Över 50 procent av deltagarna i opublicerade SSRI-studier upplevde sexuell dysfunktion som kvarstod hos vissa efter att de slutat med läkemedlen. Författarna noterar att uppgifterna från dessa studier inte är offentligt tillgängliga. En annan studie visade att 52,6 procent av deltagarna upplevde ihållande sexuell dysfunktion efter att ha slutat med SSRI, med 26,3 procent som rapporterade ihållande genital domningar och okänslighet i bröstvårtorna.
I en studie som undersökte förskrivningen av läkemedel mot erektil dysfunktion (erektionsproblem) efter utsättning av SSRI uppskattades risken för bestående sexuell dysfunktion till följd av SSRI-användning till 0,46 procent. Författarna till den studien menade att den faktiska risken sannolikt var högre än vad som rapporterades i deras forskning då deras fokus enbart var på erektil dysfunktion och manliga vårdtagare samt att de utgick ifrån vårdtagare som sökte medicinsk hjälp för sexuell dysfunktion.
Vårdpersonal har liten kunskap om PSSD, och trots att sexuell dysfunktion är en allmänt känd negativ effekt av SSRI-preparat visade en studie att endast 12 procent av vårdtagarna informerades om denna risk när de tog dessa läkemedel. Det är inte heller vanligt att vårdpersonal frågar om sexuell dysfunktion. Detta innebär att brukarna i första hand känner igen PSSD. När brukare känner igen PSSD och uppmärksammar vårdpersonalen på det, blir de ofta dåligt bemötta.
I litteraturen har vårdpersonalens reaktioner på vårdtagarnas oro för PSSD beskrivits som ohjälpsamma, avvisande och fientliga. Brukare har rapporterat att de blivit förlöjligade, fått rådet att hitta en ny sexpartner och att deras PSSD felaktigt tillskrivits deras ’psykiska ohälsa’. Vårdpersonal ignorerade också vetenskapliga artiklar om PSSD när de fick sådana av oroliga brukare. En brukare blev till och med ofrivilligt intagen på en psykiatrisk avdelning när denne rapporterade symtom på PSSD.
Reaktionerna från vårdpersonalen leder till att fall av PSSD inte registreras i journalerna. De hindrar också vårdtagare från att söka medicinsk hjälp för PSSD-symtom i framtiden. Personer med PSSD-symtom som inte har sökt medicinsk hjälp avstår ofta från att göra det när de läser och ser hur människor behandlas av sjukvården när de tar upp liknande problem. Allt detta innebär att många fall av PSSD aldrig bekrivs i journalerna.
De förnekande attityder från vårdpersonalens sida bygger ofta på tanken att när ett läkemedel inte längre finns kvar i kroppen kan det inte vara orsaken till de problem som användarna rapporterar. Dessa problem avfärdas därefter som psykologiska. Denna ogrundade och felaktiga uppfattning lever kvar hos många vårdgivare trots att det finns överväldigande bevis för att tillstånd som tardiv dyskinesi (ofrivilliga och repetitiva rörelser, övers. anm.) kvarstår långt efter att de läkemedel som orsakade dem har satts ut. Författarna noterar också att även om det för närvarande inte finns några ’psykiska störningar’ som orsakar domningar i könsorganen, är det en erkänd effekt av SSRI-preparat.
Svårighetsgraden och effekterna av PSSD varierar mycket från person till person. En av författarna till det aktuella arbetet känner till minst 20 självmord som kan kopplas till PSSD, samtidigt som vissa personer med detta tillstånd förlorar sin libido och besväras därför inte av de andra symtomen. En del brukare kan lida av PSSD utan att vara medvetna om det. En del brukare kan uppleva en förbättring av, men inte fullständig återhämtning från, sexuell dysfunktion efter att ha slutat med SSRI-preparat. Eftersom SSRI-läkemedel vanligen tas under långa perioder kan brukarna tillskriva skillnaden i sexuell funktion före och efter SSRI-behandling andra faktorer, till exempel åldrande. Detaljer om domningar i könsorganen och orgasmintensitet efterfrågas sällan av vårdpersonal eller beskrivs av patienterna. Brukarna kan också känna sig generade över att diskutera sexuell dysfunktion med vårdpersonal. Allt detta bidrar till att dölja den verkliga frekvensen av PSSD. Författarna drar slutsatsen:
“Även om många fall av PSSD kan vara relativt enkla att diagnostisera i klinisk praxis där fullständiga uppgifter om sjukdomshistoria och klinisk presentation finns tillgängliga, finns det flera faktorer som döljer synligheten av PSSD i en bredare befolkning”. “Detta innebär en stor utmaning för epidemiologer och en informationslucka som är av stor betydelse för både patienter och läkare.”
I en forskningsrapport som refereras till i denna artikel gjordes en försiktig uppskattning att män som tar SSRI-preparat löper tre gånger så stor risk att uppleva sexuell dysfunktion som kvarstår efter att de slutat ta läkemedlet jämfört med män som aldrig tagit SSRI-preparat. Vissa forskare har undersökt neurobiologin för PSSD och noterar att den för närvarande inte har någon konsekvent behandling.
Vissa läkemedel kan behandla PSSD under kortare perioder, men deras verkningsmekanismer gör dem så småningom ineffektiva och leder till ökad sexuell dysfunktion. Vissa forskare har krävt att SSRI-preparat ska förses med varningstexter om sexuell dysfunktion även efter att läkemedlen har trappats ner och satts ut.
****
Healy D, Mangin D (2024) Post-SSRI sexual dysfunction: barriers to quantifying incidence and prevalence. Epidemiology and Psychiatric Sciences 33, e40, 1–5. https://doi.org/10.1017/ S2045796024000441 [Länk]
