Mad in America, 2024-09-21 Av: Rohini Roy. Svensk översättning: Lasse Mattila
När jag gick ut ur templet var kön av människor som väntade på att få träffa baba lång ända in på eftermiddagen. Var och en hade sina egna skäl att vara där – skäl som läkare, sjukhus och omvärlden inte riktigt hade lyckats lösa.
En liten by i en av Indiens södra delstater vaknade upp till en tragisk brand för 23 år sedan. Man visste inte att denna händelse skulle förändra landets inställning till mentalvård.
Erwadi i Tamil Nadu var ingen vanlig plats. I denna by fanns trots allt den heliga och vördade begravningsplatsen för Hazrat Sultan Syed Ibrahim Shaheed Badusha, liksom för andra helgon som är begravda på platsen.
I århundraden har platsen lockat pilgrimer från olika trosriktningar, alla lockade av tron på helgedomens mirakulösa krafter för att bota psykiska sjukdomar’ som orsakats av onda andar, djinns (övernaturliga varelser i islamisk mytologi och arabisk folktro, övers. anm.) och svart magi.
Själva dess väsen – vattnet, oljan från de heliga lamporna och till och med sanden under fötterna – ansågs ha helande krafter.
Den 6 augusti 2001 bröt en brand ut i ett provisoriskt, religiöst baserat mentalsjukhus – en typ av betalt boende som var vanligt förekommande i Erwadi. Ett boende där familjer kunde bo med sina psykiskt sjuka släktingar.
Av de 43 personer som befann sig i hemmet avled 25 av dem som var fastkedjade omedelbart efter branden. Femton som inte var fastkedjade lyckades fly, men tre av dem avled senare av brännskador, vilket innebär att den totala dödssiffran uppgick till 28.
Händelsen chockade landet och landets Högsta domstol ingrep snabbt.
Myndigheterna stängde alla olicensierade mentalsjukhus i Erwadi. Över 500 intagna fick lämna sina hem, vissa återvände till sina familjer, andra hamnade på statliga sjukhus.
Ändå hände något förbryllande.
Patienterna, som nu befann sig på moderna anläggningar, började strömma tillbaka till den heliga platsen. “Ingen ville vara på sjukhusen längre, så de kom alla tillbaka och började bo här igen”, säger Syed Ruknudeen Ibrahim, en av helgedomens förvaltare, till webbtidningen Scroll.
Jag hörde något liknande när jag tidigare i år besökte två platser för trosläkning i Indien. Människor berättade att de hade försökt med läkare, terapeuter och mediciner. När ingenting fungerade vände de sig till dessa platser.
Det var inte logiskt. Trots de påstådda “farorna”, varför flydde människor från modern psykiatrisk vård till trosläkning?
Koloniseringen av indisk psykiatri
Under de senaste decennierna har den indiska psykiatrin genomgått en betydande omvandling, till stor del präglad av införandet och tillämpningen av västerländska psykiatriska metoder.
Förändringen började med inflytandet från amerikanska psykiatriska föreningens (APA) tredje upplaga av diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual (DSM-III), som publicerades 1980. Denna manual markerade en vändpunkt i synen på psykiska problem och definierade dem som sjukdomar i hjärnan som effektivt kunde behandlas med psykofarmaka. I takt med att dessa idéer fick fäste började de omforma mentalvårdspraktiken i Indien och avlägsna sig från traditionella metoder som länge hade varit en del av landets kulturella struktur.
Historiskt sett har indiska förhållningssätt till psykisk ohälsa varit djupt kopplade till andligt och känslomässigt välbefinnande, och behandlingarna har ofta fokuserat på holistiska metoder.
Det brittiska kolonialstyret introducerade dock ett annat perspektiv. Beteenden som traditionellt setts som en del av en asketisk livsstil – till exempel vandring – omtolkades som symtom på psykisk sjukdom. Denna förändring ledde till att det första mentalsjukhuset inrättades i Mumbai på 1740-talet, och liknande institutioner spreds över hela Indien på 1800-talet.
Uppgifter i Indien visar att brittiska tjänstemän använde psykoanalys för att “bota” indier från deras indiskhet eftersom de “fann” att den hinduiska befolkningen “har alla de ofördelaktiga dragen hos en ’analerotisk personlighet’, såsom irritabilitet, dåligt humör, olycklighet, hypokondri, elakhet, snålhet, småaktighet, tröghet, en tendens att tråka ut, en benägenhet att tyrannisera och diktera samt envishet”.
Arvet från dessa koloniala metoder är tydligt än idag, eftersom västerländska psykiatriska modeller fortsätter att dominera fältet i Indien. Experter har dock funnit att denna dominans inte alltid leder till de bästa resultaten.
Tanya Luhrmann, Watkins University-professor i antropologi vid Stanford, har observerat i sitt arbete att människor i USA ofta är mycket medvetna om diagnostiska termer och kategorier, särskilt när det gäller mental hälsa, vilket kan ha en tung, nästan hopplös betydelse.
Under sitt arbete i Ghana och Indien fann Luhrmann däremot att människor i dessa regioner, trots att de levde i moderna stadsmiljöer, inte tänkte i diagnostiska termer om tillstånd som schizofreni. Denna avsaknad av strikta diagnostiska etiketter ger en mindre stigmatiserad och mer flytande förståelse av psykisk hälsa i dessa kulturer.
“Jag tror att dessa diagnostiska kategorier, särskilt för psykotiska upplevelser, bär på en känsla av diagnosen död. I vårt land (USA) framkallar de en känsla av att man är galen, att galenskapen är permanent och innebär en trasig hjärna, något som är centralt för vår förståelse av vårt själv och vår identitet i USA. Detta var mycket mindre framträdande utomlands”, påpekade hon i en intervju.
I två banbrytande studier som genomfördes av Världshälsoorganisationen (WHO) – en 1969 och en 1978 – undersökte forskare de långsiktiga resultaten av schizofrenibehandling i olika länder, däribland Indien.
Resultaten var slående: i utvecklingsländer som Indien, Nigeria och Colombia, där användningen av antipsykotiska läkemedel var minimal, hade patienterna betydligt bättre resultat i sin återhämtning jämfört med patienter i utvecklade länder där sådana läkemedel användes oftare.
I Agra i Indien, till exempel, fick endast cirka 3 procent av patienterna regelbundet antipsykotiska läkemedel, men deras tillfrisknande var bland de bästa på alla de platser som studerades. WHO:s utredare drog slutsatsen att patienter i utvecklingsländer upplevde ett “avsevärt bättre förlopp och resultat” när det gällde att hantera schizofreni.
De noterade också att dessa patienter hade ett “exceptionellt gott socialt resultat”, till stor del beroende på att de återintegrerades i sina samhällen och familjer, vilket spelade en avgörande roll för deras tillfrisknande.
Hur kan “psykisk sjukdom” behandlas genom samhälle och familj?
Även om det inte finns några standardiserade uråldriga läkningsmetoder i världen, förlitar sig dessa metoder ofta på kraften i samhället, familjen och andliga övertygelser för att hantera psykisk och fysisk nöd. Ursprungsbefolkningars och troendes läkningsmetoder betonar vanligtvis sambandet mellan sinne, kropp och ande, med hjälp av ritualer, berättande och gemensamt stöd för att skapa en holistisk läkningsmiljö.
Ta Sharadas är en 35-årig kvinna från Indien som regelbundet besökt ett Mahanubhav-tempel under det senaste decenniet. Hon berättade för Dr Shubha Ranganathan att hon först vände sig till templet för att få lindring för ihållande fysiska symtom som smärta, feber och kräkningar som konventionell medicinsk behandling inte kunde lösa.
Trossamfundet Mahanubhav i Indien erbjuder en unik metod för läkning. Deras tempel, som ligger utspridda över Maharashtra, är en fristad för dem som söker lindring från psykiska och andliga besvär. Samfundet betonar direkt tillbedjan av en gud, Parameshwar, och praktiserar strikt monoteism (tro på en enda Gud, övers. anm.), vegetarianism och avhållsamhet.
I templet kunde Sharada hamna i trans, och efteråt fortsatte hon att besöka templet regelbundet. Med tiden började hon tolka allt fler av sina problem som “besatthet”. De dagar då familjekonflikter kändes överväldigade för henne flydde hon till templet, eftersom hon visste att hon skulle finna en fristad där.
För Sharada var templet en fristad, en plats som gjorde det möjligt för henne att navigera i skärningspunkterna mellan fysiskt, emotionellt och andligt välbefinnande.
På en annan plats för trosläkning i Indien, Balaji-templet i Rajasthan, berövar besökarna sig själva sömn, äter smaklös eller bitter mat, kedjar fast sig, slår kroppen mot väggen eller rör huvudet i upprepade cirkelrörelser under långa perioder för att läka.
Oroliga människor som upplever peshi, ett transliknande tillstånd, på vägen som leder upp till Balaji-templet.
I Nya Zeeland använder Diana Kopua sin roll som chef för psykiatrin i Gisborne för att införliva ursprungsbefolkningens perspektiv i den psykiatriska vården. Hon har utvecklat Mahi a Atua, en unik metod som använder maoriernas skapelseberättelser för att förstå och behandla psykisk ohälsa bland maorierna.
På samma sätt erbjuder dang-ki-healing i Singapore en annan kraftfull form av inhemsk mentalvård. Dang-ki-healers, eller andemedier, går in i transtillstånd för att kommunicera med gudar och andar. De hjälper sedan andra med deras problem.
Då olika center och utövare av trosläkning verkar utanför den konventionella medicinska ramen, så det finns ingen traditionell “evidensbas” för att validera deras resultat.
Under mina besök på de kvarvarande centren för trosläkning i Indien stötte jag dock på en annan typ av evidens: den stadiga ström av människor som fortsätter att söka sig till dessa center och de många berättelser om tillfrisknande som de delar med sig av.
Inuti Indiens Balaji-tempel
“Det var som om något drog i mig och tvingade mitt huvud mot väggen och jag kunde inte stoppa det”, säger Sunita Saini med lätt darrande röst.
“Det fanns inget annat jag kunde göra än att dunka huvudet i väggen om och om igen, tills allt blev mörkt”, tillägger Saini.
I flera år levde 40-åringen från Panipat i Indien i skräck – hon var övertygad om att en ande hade tagit kontroll över henne.
Den uppmanade henne att avsluta sitt liv och tvingade henne att skada sig själv.
Jag träffade Sunita en varm eftermiddag i mars när jag gick längs vägen som ledde till Balaji-templet i byn Mehandipur i Rajasthan, en delstat i västra Indien. Denna tusen år gamla plats för trosläkning, som är tillägnad den hinduiska guden Hanuman, är känd över hela Indien för sin förmåga att bota dem som drabbats av andar och övernaturliga krafter.
“Efter att ha kommit till Balaji försvann anden så småningom”, berättade hon för mig.
Hur blev Sunita bättre?
När Sunita först kom till templet deltog hon i en ritual som kallas peshi – en praxis där personer som tros vara besatta av andar går in i ett transliknande tillstånd i templets stora sal (durbar). De som genomgår denna process, som Sunita, kallas sankatwalas – människor som upplever djup nöd.
Templets tillvägagångssätt innebär en serie intensiva ritualer som syftar till att driva ut dessa andar. Det handlar ofta om sömnbrist, att äta bitter mat, hårt fysiskt arbete och ibland till och med fysisk fasthållning.
I Sunitas fall fick hon instruktioner om att sitta i ett litet rum avsett för dem som var besatta av “svåra andar” och slå sig själv mot väggarna.
När jag frågade om detta orsakade henne smärta förklarade hon lugnt: “Jag minns inte att jag kände någon smärta. Under hela besittningen kände jag mig som en utomstående i min egen kropp. Så nej, jag kände ingenting förrän jag insåg att anden var borta. Jag visste att jag var tvungen att göra det här för att bli bättre. Efter några dagar hade den lämnat mig”, säger hon.
Innan Sunita kom till Balaji hade hon konsulterat läkare och provat mediciner.
“Jag tyckte inte om när läkarna sa att det var något fel på mitt sinne”, säger hon med en antydan till frustration i rösten.
“Medicinerna de skrev ut fick mig att känna mig som när jag var besatt – även om de inte orsakade våldsamt beteende kände jag mig ändå frånkopplad från mig själv. Det var som om jag alltid var… frånvarande”, tillade hon.
Tro och läkekonst & psykiatri
De “symtom” som får människor att söka sig till platser för trosläkning som Balaji-templet liknar ofta olika psykiatriska tillstånd, konstaterar forskaren Anubha Sood i sin artikel.
De sankatwalas – de som söker hjälp hos Balaji – uppvisar symtomkomplex som i psykiatriska termer kan kategoriseras som psykosomatiska, dissociativa, affektiva eller ibland till och med psykotiska störningar, förklarar Sood.
Sankatwalas upplever peshi på vägen som leder upp till templet.
Det är dock viktigt att notera att dessa medicinska etiketter inte stämmer överens med hur en utövare av trosläkning ser på dessa tillstånd.
Denna skillnad i perspektiv ligger till grund för varför många som Sunita vänder sig till den andliga läkekonsten. Medan psykologi och psykiatri tenderar att lokalisera problem i en individs sinne, har utövarna av trosläkning ett annat förhållningssätt.
Enligt forskaren Sabah Siddiqui, som också arbetar som psykoterapeut, tolkar utövarna av trosläkning dessa frågor inte som psykologiska problem, utan som andliga störningar som existerar utanför personen.
“Trosläkning ser det som något externt – en störning i den miljö som omger personen”, förklarar Siddiqui.
Exempelvis kan symtom som en psykiater eller en terapeut tillskriver en specifik sjukdom ses av en helbrägdagörare (en person som botar sjukdomar eller helar människor, övers. anm.) som ett resultat av buri nazar, eller det onda ögat.
Helarens fokus ligger alltså inte på att behandla kroppen eller sinnet direkt, utan på att ta bort det negativa andliga inflytande som man tror påverkar personen.
Det är intressant att notera att eftersom problemet ses som en yttre störning, flyttas ofta sjukdomen mellan olika personer, särskilt inom familjer eller samhällen. Siddiqui kallar detta fenomen för “shuffling symptom”.
När jag talade med Uma Shankar Mishra, en 62-årig jordbrukare från Madhya Pradesh, berättade han något liknande.
Anden skulle göra narr av oss
En ande, förklarade Mishra, hade tagit hela hans familj i besittning – hans två söner, hans fru och honom själv.
Medan hans söner så småningom återhämtade sig, förblev han och hans fru under andens kontroll. Anden, sa han, talade genom dem och berättade att den hade skickats av någon som använde jadu tona (svart magi) för att förgöra deras familj.
“Anden pratar med oss, driver med oss. Den berättar för oss varför den är här – för att förstöra vår familj”, säger Mishra.
Han beskrev den plåga de uthärdade: obeveklig värk i hela kroppen, sår som kändes som om salt gnuggades på dem, förlamande ångest och en demonisk röst som hånade deras desperata försök att finna frid.
I över 30 år sökte Mishra hjälp hos olika läkare och gick från den ena till den andra. Men trots åratal av behandling förblev lindringen svårfångad.
Sedan fick han höra talas om Mehandipur Balaji-templet av en läkare vars son hade blivit “galen” av en liknande åkomma. Läkaren hade tagit med sin son till templet, och efter att ha utfört ritualerna blev pojken botad.
“Det kommer och går … men det försvinner aldrig helt”, sa Mishra till mig. “När jag kommer hit till Balaji blir allt bättre. Jag stannar i månader, och Balaji (gud) låter mig veta när det är dags att åka.”
Inuti ett annat tempel för trosläkning i Västbengalen
På samma sätt som Balaji-templet i Rajasthan drar till sig tusentals människor som söker lindring för sina plågor, erbjuder Nischintapur Kabibabar Mandir (som betyder ungefär “den bekymmersfria poetens tempel”) i Pujali, en liten stad i delstaten Västbengalen i östra Indien, sitt eget unika helande till dem som lider nöd.
Det var här jag träffade Shakuntala Devi när hon låg på en matta vid ingången till templet en fuktig eftermiddag i juli. Ibland klagade hon till sin dotter, som satt bredvid henne, över smärta. Andra gånger stirrade hon mot himlen och mumlade mjukt.
“Hon frågar Gud varför hon måste stå ut med så mycket smärta. Hon blir så här en eller två gånger om året – hon tappar viljan att stiga upp ur sängen, har mycket ont i kroppen, känner sig svag och yr och pratar mycket med sig själv”, säger dottern Shampa.
Ett trettiotal personer stod i kö till templet, som är tillägnat den hinduiska gudinnan Kali – en våldsam och kraftfull gudom som ofta förknippas med förstörelse, förvandling och besegrandet av onda krafter. De kom med sina problem – värk och smärta, mardrömmar, oförmåga att föda barn – problem som de konstaterar att läkarna inte har kunnat lösa.
Även Shakuntala hade besökt flera läkare och genomgått en rad tester för att ta reda på vad som var fel.
“Vi gjorde tester på hennes lever, njurar och för diabetes”, förklarar dottern. “Vi spenderade 7000 rupier (cirka 900 kronor) på tester och gick till tre olika läkare, men de kunde inte hitta något fel”, tillade hon.
När en av deras grannar till slut föreslog att de skulle besöka templet bestämde de sig för att ge det ett försök.
“När hon kommer hit och gör som baba (helaren) säger blir hon bättre. Så varje gång hon blir sjuk tar jag hit henne”, säger Shampa.
Ett tempel som inte liknar något annat
Detta tempel är olikt alla andra hinduiska platser för tillbedjan.
Det första man lägger märke till när man kommer in är baban som ligger utsträckt på en charpai (brits) av trä – han röker en cigarett, dricker chai och läser. Bredvid honom vilar en svart katt lugnt och stilla – en överraskande syn i en kultur där svarta katter ofta anses vara olycksbådande.
Dödskallar är ständigt närvarande – från skulpturer till små gipsskallar i ett akvarium fyllt med fiskar. De flesta hinduiska tempel är rena och välordnade, men det här är inte det. Blommor ligger utspridda på golvet, vatten sipprar från sprickor och det finns duvspillning på väggarna.
En anslagstavla informerar besökarna om att alla behandlingar kostar 5 rupies (cirka 0,64 kronor).
Templet är en tvåvåningsbyggnad, och det som gör det unikt är att det finns djur – hundar, kalkoner, katter och duvor – som strövar fritt i byggnaden.
“Från det ögonblick jag klev in i templet var det något inom mig som bara… satte sig. Innan dess kändes mitt liv som en ändlös mardröm”, berättade Mohsin Ismail, en 35-årig muslimsk man, för mig.
För ungefär ett år sedan började han uppleva skrämmande episoder som slet sönder hans liv.
“Det började alltid på natten”, minns han. “Jag skakade våldsamt, grät okontrollerat och kände en överväldigande lust att ge mig på alla i min omgivning. Jag kunde inte förstå det – det var som om jag höll på att förlora förståndet”, säger Ismail.
Sömnen blev svårfångad. Och när han väl lyckades somna kom mardrömmarna – levande, skrämmande visioner fyllda av blod. “Allt jag kunde se var blod”, viskade han.
“En natt skadade jag nästan mitt eget barn. Det var då jag förstod att jag behövde hjälp”, säger han.
Liksom de flesta andra besökare hade även han sökt hjälp hos en psykiater. Han hade fått mediciner utskrivna men inget verkade fungera.
Desperat bestämde han sig för att komma hit.
“Baba placerade en glasbägare fylld med vatten och en trädrot på min mage”, berättar Ismail. “Sedan gav han mig belblommor (tropisk växt som är vanlig i Indien, övers. anm.) och blad som jag skulle gnugga i handen med cirkelrörelser. Det var konstigt, men jag gjorde som han sa.”
Till hans förvåning fungerade ritualerna. “Skakningarna bara… upphörde. Mardrömmarna försvann. Och för första gången på mycket länge kunde jag faktiskt sova”, säger han.
“Jag vet inte hur det gick till, men något inom mig förändrades. Nu kommer jag hit varje år, bara för att säga tack”, tillade han.
Mohsins berättelse är unik, inte bara på grund av hans läkning utan också för att han är muslim och besöker ett hinduiskt tempel.
En plats för alla
“Det här templet är till för alla – jag tror att Kali (gudinnan som templet är tillägnat) är dalit (medlem av de lägst stående kasten i det indiska kastsystemet, övers. anm.), så hon stänger aldrig sina dörrar för någon – oavsett religion eller kast”, sa baban när jag till slut fick chansen att prata med honom.
“Någon som jag (också en dalit) har hittat en plats här”, tillade han.
Indiens kastsystem avskaffades officiellt 1950, men denna 2 000 år gamla sociala hierarki fortsätter att påverka många aspekter av livet. Kastsystemet tilldelar människor en plats i samhället från födseln, vilket avgör deras sociala status, vilka typer av jobb de kan ta och till och med vem de kan gifta sig med.
De som faller utanför de fyra huvudkategorierna – brahminer (präster och lärare), kshatriyas (krigare och härskare), vaishyas (handlare och köpmän) och shudras (arbetare) – kallas daliter (historiskt kallade “oberörbara”) och har utsatts för allvarlig diskriminering och utestängning.
Även om daliter enligt konstitutionen har rätt till tillträde till offentliga platser, inklusive tempel, har det förekommit flera incidenter där de har utsatts för våld och till och med dödsfall för att ha utövat denna rättighet. “Många som kommer hit har ingen plats i samhället, de vet att de inte är jämlikar”, fortsätter baban att förklara.
Enligt honom beror en stor del av deras problem på socioekonomiska faktorer.
“Inget är oberoende av det andra – sinnet är inte oberoende av kroppen, och båda är inte oberoende av miljön och människorna runt omkring oss”, säger han.
“Här vet de att de kommer att få gehör för sina problem och att de kommer att behandlas med respekt. Det utgör 90 procent av mitt jobb. Och det här är min hemlighet”, skrattade han.
Förståelse för den drabbade
Puja Bagchi, en 28-årig kvinna, hade försökt få barn i två år utan resultat.
“Vi försökte med allt”, säger hon.
Hennes man, som arbetar som elektriker, stöttade henne genom många läkarbesök och gick till och med med på att försöka med IVF, en kostsam behandling som tog slut på deras besparingar.
“Vi spenderade 3,5 miljoner rupier (cirka 450 000 kronor) på sjukvården”, förklarar hon.
Men efter en rad behandlingar, tester och besvikelser började Pooja tappa hoppet. “Jag kände mig som ett misslyckande”, erkände hon. “Varje månad som gick utan ett positivt resultat var som ett slag mot mitt hjärta.”
En granne, som också hade kämpat med infertilitet, hade besökt templet och strax därefter fött ett friskt barn. Med förnyat hopp bestämde sig Pooja för att göra ett besök.
“Hur kan man förklara att kvinnor kan föda barn efter att ha besökt det här templet? Att andra problem – mardrömmar, sammanbrott – löses är logiskt. Men hur kan den här platsen hjälpa till med detta?” frågade jag baban.
“Det är tron – de tror helhjärtat på den här platsen och därför gör de vad jag ber dem om”, sa han.
Han förklarade att många kvinnor som besöker templet är involverade i hårt fysiskt arbete och har dålig kosthållning på grund av fattigdom och patriarkat, vilket ofta innebär att de får de minst näringsrika måltiderna. När de kommer till honom råder han deras familjer att låta dem vila och äta bättre mat.
“Oftast hjälper det dem att föda barn. Det är verkligen så enkelt”, säger han.
Med andra ord tror baban att genom att ge dessa kvinnor den omvårdnad och näring som de har berövats, så får deras kroppar bättre förutsättningar att läka och i många fall bli gravida.
“Saken är den att jag lyssnar och förstår – det är viktigt att förstå varifrån den drabbade personen kommer”, tillade han.
När jag gick ut från templet var kön av människor som väntade på att få träffa baba lång ända in på eftermiddagen. Alla hade sina egna skäl till att vara där – skäl som läkare, sjukhus och omvärlden inte riktigt hade lyckats lösa.
För dem var templet den plats där de hoppades finna lindring, hur okonventionella metoderna än kunde vara.
De sju stadierna av tro
Efter att ha tillbringat tid på dessa platser för trosläkning befann jag mig på en djupt personlig resa genom vad jag nu kallar “De sju stadierna av tro”.
Innan jag går in på det bör du veta att jag inte tror på särskilt mycket. Men när jag gör det, är det först efter att det har levererats. Kärlek, för att jag är tillsammans med någon som får livet att verka lite mindre absurt.
Vetenskap, för att den får världen att snurra, får oss att andas. Religion? Nej, den har aldrig gjort mycket för mig. Jag är inte en sån som tror blint. Jag har alltid föredragit den typ av tro som kommer med ett kvitto.
“Varför” är min bästa vän – det finns alltid där och uppmanar mig att undersöka, att söka efter skälen bakom varje tro eller övertygelse.
Så du kan föreställa dig min förvåning när jag vandrade genom dessa platser. De här platserna var så långt från min trygghetszon som jag kunde komma.
Men det var inte förrän jag befann mig på Nischintapur Kabibabar Mandir som jag verkligen började ifrågasätta vad tro är – vad jag trodde på, hur jag trodde på det och varför.
De bad mig att utföra ritualerna, precis som alla andra. Ställa mig i kö, be till gudinnan Kali, berätta för baban vad som plågade mig och sedan följa hans instruktioner. Detta fick mina tankar att snurra – tänk om det här skadar mig? Tänk om det bara är nonsens? Mitt huvud snurrade av “tänk om”, och i det ögonblicket kände jag mig mer som en outsider än någonsin, omgiven av människor med orubblig tro.
Det är konstigt, för tro hade aldrig varit något jag ifrågasatte tidigare – åtminstone inte på samma sätt. Det tog tid för mig att förstå att min misstro (mot trosläkning) också bara var en annan form av tro.
Jag trodde på psykisk hälsa, på de prydliga kategorierna av diagnoser, på de små vita piller som lovade att allt skulle bli bra. Jag frågade aldrig varför. Jag tänkte aldrig på att ifrågasätta det system som höll ihop allt, det system som sa att det här var det enda sättet att må bättre. Allt var bara en del av världen som jag förstod den, utan att ifrågasättas, utan att granskas.
Jag minns när jag började på college – det var nästan modernt att ha en diagnos. Depression och ångest var bevis på att du hade ett sinne som var tillräckligt djupt och mörkt för att behöva läkemedel för att hålla demonerna i schack.
Öppenhetens paradox
Det var inte förrän långt senare som jag insåg att även denna tro hade sina egna paradoxer. Vi bar våra diagnoser öppet, men det fanns fortfarande en outtalad regel: om du verkligen hade det svårt höll du tyst. Vi pratade om psykisk ohälsa hela tiden, vi delade memes och reels. Men så fort det blev på riktigt höll vi käften.
Det var det som slog mig mest när jag besökte dessa platser för trosläkning – öppenheten. Människorna här talade om sina symtom, sina svårigheter, med en lätthet som jag inte hade stött på tidigare. Det fanns ingen skam, ingen stigmatisering. De var inte intresserade av diagnoser eller etiketter; de ville bara bli bättre. De brydde sig inte om huruvida deras helare bar en vit rock eller en trasig mantel, så länge de kunde sova om natten utan att hemsökas av demoner, verkliga eller inbillade.
Överlevnad framför skepticism
Sunita Sainis berättelse stannade kvar hos mig långt efter att jag lämnat Mehandipur Balaji-templet. Hon trodde att en ande hade tagit kontroll över hennes liv och att det enda sättet att få ut den var att dunka huvudet i väggen. Jag lyssnade på henne med samma skepticism som jag har för spökhistorier, men det var något i hennes ögon som fick mig att stanna upp. Det här var överlevnad.
Det fanns en tid då jag kanske skulle ha avfärdat allt detta som ren och skär vidskepelse. Men efter att ha pratat med människorna där insåg jag att de inte valde trosläkning framför vetenskap – de valde det för att vetenskapen inte hade något kvar att erbjuda dem. De hade provat piller, terapi och oändliga läkarbesök. Och när det inte fungerade vände de sig till något som var rotat i en annan typ av logik.
I det avseendet var de före mig. De stannade inte vid det som de trodde skulle fungera, utan gick vidare och gjorde det som behövde göras.
Och det var då det slog mig: Jag var inte bara där för att dokumentera dessa platser – jag befann mig på min egen skruvade resa genom de sju stadierna av tro. Det skiljer sig inte så mycket från sorgens stadier, egentligen.
Jag skriver inte det här för att jag tror att tro eller sorg följer en prydlig, linjär väg. Det gör det inte. Jag skriver detta i hopp om att tillhandahålla någon form av ramverk. Så, här är mina sju stadier av tro;
De sju stadierna av tro:
- Skepticism var min utgångspunkt, den rustning jag bar när jag gick in i tempel där människor sökte det mirakulösa efter att det vanliga hade svikit dem. Det var lätt, nästan reflexmässigt, att tvivla.
- Därefter kom misstro. Misstro är vad som händer när de berättelser du hör börjar strida mot den prydligt organiserade världen i ditt huvud. Jag förväntade mig inte att bli rörd av Sunitas desperation eller att känna empati för Uma Shankar Mishra, som hade tillbringat 30 år med att kämpa mot andar utan att få någon lindring av modern medicin. Det är när man inte tror som man börjar se sprickorna i sin egen säkerhet, när det man trodde var omöjligt börjar kräva ens uppmärksamhet.
- Nyfikenheten följde. Det är i det skedet man slutar lyssna och börjar ställa frågor. Tänk om…? Tänk om de här människorna, som har gått igenom så mycket, har hittat något verkligt i sina ritualer och böner? Jag kom på mig själv med att undra över Shakuntala Devi, som efter att ha uttömt alla tänkbara medicinska alternativ befann sig här och sökte tröst i ritualer som inte hade någon plats i min logiska värld. Nyfikenhet är farligt eftersom det innebär att man öppnar upp för möjligheten att det kanske, bara kanske, finns mer i världen än vad vi kan mäta eller kvantifiera.
- Motstånd var oundvikligt. Den rationella delen av mig slog tillbaka hårt. Hur kunde jag, som är stolt över logik och förnuft, tänka tanken att en ande skulle kunna drivas ut genom att man slår sig själv i väggen? Motstånd är den sista försvarslinjen, det stadium där du klamrar dig fast vid det du vet eftersom alternativet är alltför utmanande.
- Engagemanget var vändpunkten. Det är då man slutar vara en distanserad observatör och börjar engagera sig i människorna och deras berättelser. Det var då jag satt med Shakuntala Devi och lyssnade på hennes dotters berättelse om hur läkarna inte hade hittat något fel, och ändå var hon här. Det är när man engagerar sig som övertygelsen blir mindre abstrakt och mer konkret.
- Uppgörelse var det svåraste steget, det där jag var tvungen att konfrontera det faktum att min prydligt ordnade värld inte hade alla svar. Uppgörelse är att inse att för någon som Uma Shankar Mishra spelar det ingen roll om vetenskapen kan förklara hans lidande – det viktiga är att han har hittat något som lindrar det. Uppgörelse är när du ställs ansikte mot ansikte med gränserna för din egen förståelse, när du måste erkänna att din skepticism inte är så vattentät som du trodde.
- Integration är där jag befinner mig nu. Integration handlar inte om att bli troende. Snarare handlar det om att ge plats för det man inte kan förklara, att acceptera att tro och förnuft inte alltid står i motsatsförhållande till varandra.
När jag frågade Sabah Siddiqui, en psykoterapeut som också har gjort omfattande efterforskningar på platser för trosläkning i Indien, vad hon skulle säga till människor som jag – de som håller fast vid vetenskapen och avfärdar trosläkning som vidskepelse – tvekade hon inte:
“Jag skulle kalla det för ett mycket ovetenskapligt förhållningssätt”, sa hon. “För vetenskapen lär oss att utforska världens mysterier … att testa olika idéer och ta fram det som kan användas för att skapa något som fungerar för vår värld.”
Och så står jag här, i slutet av dessa sju stadier av tro, fortfarande skeptisk, fortfarande motsträvig på vissa sätt, men med en ny förståelse.
Tron, har jag lärt mig, handlar inte bara om vad man tror är sant. Det handlar om vad du behöver för att överleva. Och kanske, bara kanske, ligger det mer vetenskap i det än vi vill erkänna.
Rohini Roy
***
Denna MIA-rapport var ett samarbete mellan Mad in America och Mad in South Asia. MIA-rapporterna finansieras genom ett bidrag från Open Excellence och genom donationer från MIA:s läsare. Just denna MIA-rapport finansierades genom en särskild fond hos Mad in America, Lucas James Finnegan-fonden. För att donera, besök: https://www.madinamerica.com/donate/