Varför följer Socialstyrelsen inte sin värdegrund?

0
540

Det finns olika synsätt att förstå och förklara den alltmer vanliga diagnosen AD/HD.  I Sverige är för närvarande den neuropsykiatriska förklaringsmodellen den enda som myndigheterna accepterar. Den förenas oftast med en föregiven kemisk obalans som kräver farmakologisk behandling.

Mot detta synsätt står en stress-sårbarhetsmodell som anger att det finns många risk- och orsaksfaktorer som kan påverka AD/HD symtom hos den enskilde individen. En sådan förståelse kräver noggrann individuell utredning för att avgöra vad som är bästa behandling.

Under senhösten 2000 blev Tomas Ljungberg tillfrågad om han skulle kunna tänka sig att för Socialstyrelsens räkning mot ersättning göra en genomgång DAMP/ADHD-litteraturen för att lämna en så kallad second opinion i frågan om det var biologiska eller psykosociala omständigheter som orsakade DAMP/ADHD. Ljungberg lämnade sin rapport i början av maj 2001: ADHD hos barn och ungdomar – diagnostik, orsaker och farmakologisk behandling.

Bakgrunden till denna förfrågan var att en del forskare försökte förklara alla dessa barns problem med att de hade organiska förändringar i hjärnan (det som kallades för hjärnskador eller organiska hjärnfunktionsförändringar) som den primära orsaken till deras funktionshinder.

Framträdande företrädare för att lansera detta neuropsykiatriska perspektiv var Christopher Gillberg som av Socialstyrelsen fått uppdraget att skriva en kunskapsöversikt om ADHD. Ett arbetsmaterial lästes av sociolog Eva Kärfve som i sin tur skrev en kritisk debattbok: Hjärnspöken. DAMP och hotet mot folkhälsan.

Ljungberg kom i sin utredning fram till att det inte var vetenskapligt hållbart att hävda att alla barn med AD/HD hade organiska hjärnskador eller biologiskt bestämda hjärnfunktionsförändringar. Mycket stark forskning fanns som visade att även psykosociala orsaker var utomordentligt viktiga, både för uppkomsten av AD/HD och för dess svårighetsgrad. Till exempel fanns det starkt stöd för att störningar i omhändertagandet av det lilla barnet och för att störningar i anknytningsprocessen var viktiga psykosociala orsaksfaktorer bakom uppkomsten och svårighetsgraden av AD/HD.

Rapporten till Socialstyrelsen uppdaterade Ljungberg och gav ut i bokform 2008 under titeln AD/HD i nytt ljus. Nyligen har han utkommit med AD/HD i nytt ljus. 13 år senare – var står vi idag? Här gör Ljungberg en noggrann genomgång av vad det vetenskapliga arbetet har tillfört sedan den förra boken kom ut.

Modern forskning ger nu ett allt starkare stöd för att det inte är hållbart att förklara AD/HD på det sätt som görs inom den neuropsykiatriska förklaringsmodellen. Samtidigt har AD/HD diagnostiken förändrats för att kunna omfatta allt fler. Detta är något som även gäller andra former för psykisk ohälsa. Diagnoserna har nu blivit så breda och så många att snart sagt nästan vem som helst kan erhålla en psykiatrisk diagnos. Frågan är vem som blir kvar och kan sägas vara ”normal”. Det är frågan som Allen Francis ställer i sin bok ”Saving normal”.

Men hur kommer det sig att Socialstyrelsen bestämde sig för att helt gå på Gillbergs linje? Ett möte var bestämt till den 22 maj 2001, då Ljungberg skulle presentera sina slutsatser för de andra inblandade. Han fick ett brev daterat den 11 maj undertecknat av Lars Hellgren som meddelade att mötet var inställt. Ljungberg i nya boken: ”Efter det hörde jag inget mer från Socialstyrelsen.”

Hellgren var tillsammans med Gillberg ansvarig för den lärobok i barn- och ungdomspsykiatri som publicerades 2000 och beskrev den neuropsykiatriska förklaringen till AD/HD som kom att ligga till grund för neuropsykiatrins etablering i Sverige

Småningom framkom att Socialstyrelsen inte längre skickade ut Ljungbergs rapport vilket man på begäran är skyldiga att göra

Svenska barnläkarföreningen, sektionen för barn- och ungdomsneurologi med habilitering skrev ett upprört brev i anledning av att Ljungberg föreläser för personal inom barn- och ungdomspsykiatrin. Brevet undertecknas av ordförande och kassör som oroas ”av framför allt vad gäller de påstående som görs om att ADHD skulle kunna orsakas av psykosociala faktorer.”

Det var där skon klämde. Ljungbergs farliga uppfattning skulle inte nå ut och Socialstyrelse var tänkt att se till att så inte skedde.

Till och med brevet om det inställda mötet saknas i det digitala diariet på Socialstyrelsen. Det går helt enkelt inte att via den vägen visa att Ljungberg har fått ett uppdrag av Socialstyrelsen och lämnat in en rapport.

En doktorand, som arbetade på en avhandling som handlade om offentlig förvaltning och myndigheters arbete, reagerade starkt på att dokument bevisligen inte diarieförts. Hen uppsökte Socialstyrelsen och fann inte ens i det fysiska diariet, där alla originalhandlingar förvaras, några spår av Ljungbergs arbete.

Med diarieföring avses den registrering som regleras i 5 kap. 1–2 §§ OSL. Rutinen att löpande registrera handlingar i takt med att de kommer in eller upprättas ger inte bara överblick, utan ska också minska risken för mörkläggning.

Tillsammans med ansvarig arkivarie letade de i anslutande utrymmen och hittade till slut i en avsides liggande mindre lokal en omärkt pappkartong med alla handlingar relaterade till Ljungbergs uppdrag snyggt undanplockade tillsammans med hans rapport.

Socialstyrelsen beskriver sin värdegrund så här:

  • Vårt arbete är rättssäkert och bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.
  • Vi förmedlar enhetliga budskap och redovisar öppet grunderna för våra ställningstaganden och beslut.
  • Vi står fria från särintressen och personliga åsikter när vi utför våra uppdrag.

Den effektiva mörkläggningen i detta fall talar ett annat språk.

Lars Lundström

***

Du kan läsa mer om Tomas Ljungbergs bok ”ADHD i nytt ljus: 13 år senare – var står vi idag” här (red. anm.)