Dagens Arena, 2020-09-01
Fem procent av alla tonårspojkar får numera diagnosen autism. Ulrika Kärnborg, med egen erfarenhet, undrar om detta verkligen är en lösning.
Jag frågade om något hade hänt. Din röst i telefonen lät stel och främmande. Kan du komma hit? frågade du.
Det var förra hösten. Du hade precis flyttat hemifrån för att plugga i Linköping och vi trodde att allt var bra. Vi ville tro det. I min mobil fanns din röst som berättade att du funderade på att ta livet av dig. Du hade ringt till en hjälplinje som hotade med polisen om du inte snabbt tog kontakt med dina föräldrar.
I början, efter att du kommit hem, låg du bara i sängen. Blickstilla. Alla livsfunktioner hade reducerats till ett minimum, det fanns inga känslor. Din kropp var så liten, helt utmärglad. Håret tovigt. Du skrattade åt psykiatern som ville utreda dig. Om jag överlever? sa du till honom. Varför skulle jag vilja göra det?
Ett år senare. Jag läser två uppmärksammade böcker som utifrån helt skilda utgångspunkter diskuterar psykisk ohälsa. Det är psykiatern Christian Rücks Olyckliga i paradiset och sociologen Roland Paulsens Tänk om. Båda formar sig till anklagelseakter mot ett samhälle som i allt högre utsträckningar medikaliserar vanliga mänskliga känslor som nedstämdhet, sorg, ensamhet och oro.
Läs hela artikeln här.
Läste artikeln. Intressant, och viktiga frågeställningar, som går och borde diskuteras. Inte bara av professionen utan alla. Att inte vara inblandad är ju relativt och alltid sådant som kan komma att ändras.
Mina spontana tankar om att så hög andel som diagnostiseras med “autismspektrum” är, att det kan vara ett slags uttryck/symptom för avstängdhet, total misstro till auktoriteter så som biopsykiatrin, och ett skydd mot den stress och sårbarhet som framkallas av miljön, och där de så kallade “skyddande faktorer” eller motvikter ofta är åt det snuttifierat gulliga(för bruksfolket lättbegripliga), i vart fall inom ett bestämt ramverk, byggt på vissa premisser, och ändå ligger långt ifrån att vara verkliga skyddsfaktorer mot sårbarhet och stress.
Roland Paulsen har skrivit en del träffande och intressant, och man kan väl säga att “vi bara lyder” är ett väldigt tydligt uttryck för auktoritärianism, eller annorlunda uttryckt, ett samhälle/värld där att ifrågasätta auktoriteter eller vissa bestämda ramverk snabbt kan förflyttas ut i ett brännmärkt “extremt” eller som “nära scientologi” osv. Som tur är skulle någon ingen av alla mesiga och välavlönade “kulturpersonligheter” och “professionella” våga att säga något sådant till Roland.