Du nya sköna psykiatri 1)

1
407

Stort tack till de som tog initiativ till detta nätverk (Mad in Sweden, red. anm.)! Min egen bakgrund är att jag är socionom och familjeterapeut. 1985 började jag arbeta på en psykiatrisk mottagning. Det är nu mer än 15 år sedan jag slutade inom psykiatrin, den sista tiden var jag anställd på BUP.

Här är några reflektioner utifrån mina erfarenheter och intryck från den nya, tunga kritiken mot psykiatrins utveckling:

Något började hända när diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) importerades från USA till Sverige på 1980-talet. Psykiskt lidande började beskrivas som symtomskattningar, vilka blev frikopplades från människors livshistoria och sammanhang. Med DSM, som kom i olika upplagor, följde också en stark ökning av antalet diagnoser. Kan det vara rimligt att en stor av befolkningen blir sjukförklarad som en följd av detta? I USA anses enligt dessa kriterier en femtedel av befolkningen lida av någon psykisk sjukdom vid en given tidpunkt. Normala, men utdragna sorgereaktioner kan bli diagnostiserade som psykisk sjukdom enligt DSMs diagnoskriterier.

De nya antidepressiva medicinerna började sitt segertåg på 1990-talet och idag äter hundratusentals svenskar regelbundet dessa preparat, många över lång tid. Flera forskare har dock visat att den faktiska behandlingseffekten av preparaten är kraftigt överdriven om alla studier granskas, inte endast de som läkemedelsbolagen finansierat och marknadsfört, För vissa depressioner är effekten försumbar.  Därtill kommer alla biverkningar och utsättningsbesvär som patienter kan drabbas av! Robert Whitaker lyfter i sin bok ”Pillerparadoxen” fram det motsägelsefulla i att samtidigt som fler i västvärlden äter psykofarmaka blir fler och fler arbetsoförmögna av psykiska skäl! Sedan 2014 är psykiatriska diagnoser den vanligaste sjukskrivningsdiagnosen i Sverige! Whitaker visar i boken att teorin om den ”kemiska obalansen i hjärnan” var en viktig del i marknadsföringen av de nya preparaten. En teori som senare inte visat sig hålla måttet vid en närmare, vetenskaplig granskning.

Alternativa behandlingar till medicinering såsom kvalificerad psykoterapi och psykosociala insatser som nätverksterapi eller familjeterapi lyser ofta med sin frånvaro inom psykiatrin. Min erfarenhet är att psykoterapi med tiden blev mer och mer underordnat det medicinska paradigmet inom systemet. Till exempel leds för närvarande psykiatriska mottagningar i regel av läkare. Skulle man på allvar erkänna psykologiska och psykosociala insatsers värde (som ju forskningen ger stöd för!) skulle det rimligtvis få konsekvenser för hur vårdorganisationerna är uppbyggda liksom även status och lönesättning för olika yrkesgrupper inom psykiatrin.

När jag arbetade som kurator inom dåvarande vuxenpsykiatrin på 1980 och -90-talet var det en obestridlig ”sanning” att patienter med diagnosen schizofreni skulle ha livslång medicinering. Och troligen är det så också för närvarande inom svensk psykiatri. Därför var det både uppfriskande och chockerande att läsa Whitakers bok. I boken refererar han till två stora, internationella WHO-studier som jämförde det långsiktiga utfallet för patienter i olika länder med denna diagnos. Patienter i fattiga länder hade klart bättre prognos främst pga att man inte hade råd med medicinering över längre tid! Dessa två studier stöds även av psykologen Martin Harrows oberoende långtidsuppföljning av samma målgrupp i USA samt Jakko Seikkulas arbete i norra Finland. Men vilket genomslag får denna viktiga kunskap på vården av psykos- och schizofrenipatienter idag i Sverige?

En annan, angelägen fråga: Många barn i Sverige med diagnosen ADHD sätts nu på långvarig medicinering. Hur många föräldrar till dessa barn blir upplysta om riskerna med långvarig medicinering vid ADHD? En omfattande amerikansk studie visade att efter 3 respektive 6 år blev symtomen värre hos barn/tonåringar som stod på kontinuerlig medicinering jämfört med de som inte medicinerades

Med jämna mellanrum lyfts frågan om den psykiska ohälsan i den offentliga debatten. Då borde självklart också frågan om psykofarmakas ställning i Sverige lyftas och problemet med diagnosmanualen DSM!

Ett litet tips: se gärna filmerna från DISPUKs (ett danskt psykoterapiinstitut) konferens om psykiatri från mars i år på Youtube!

Martin Wettmark

1) Rubriken syftar på Aldous Huxley dystopiska framtidsroman Du nya sköna värld.

Previous articleManipulationer och traumatiserade patienter
Next articleFeldiagnosen stal tio år – Emma nekas skadestånd
Martin Wettmark, socionom och leg psykoterapeut (inriktning familjeterapi). Har lång, varierad erfarenhet av socialt arbete inom olika sammanhang. Tog initiativ till och har skrivit om grön rehabilitering för människor med psykisk ohälsa i form av lantbrukskurser i Bohuslän i början av 90-talet. Varit enhetschef på BUP. Föreläst om familjearbete. De senaste åren arbetat inom socialtjänsten med barn och unga.

1 COMMENT

  1. läsvärd och intressant historia/text! Min uppfattning är att väldigt lite, om något alls, av det som händer utanför Sverige, påverkar riktlinjer, diskussioner och socialstyrelsen, sbu, osv, i Sverige. Här( i sverige) förklaras väl t.ex. fortfarande schizofreni som starkt genetiskt betingat + hela det där löjliga sambandet mellan förstorade ventriklar och schizofreni som fortfarande lärs ut på universiteten.