• PERSONLIG BERÄTTELSE •
Undersköterskan Malin Granat berättar hur hon under flera år tvångsmedicinerades med starka antipsykotiska läkemedel – trots dokumenterad borreliainfektion och utan att någonsin ha varit psykotisk. Hennes historia väcker frågor om rättssäkerhet och patienters samtycke i psykiatrin.
En infektion – inte en psykos
Det låter som en mardröm, men för mig är det verklighet. Jag är 35 år och har under tre års tid tvångsmedicinerats med starka antipsykotiska läkemedel – trots att jag aldrig har varit psykotisk. Trots att jag gång på gång sagt nej. Och trots att mina symtom pekade på något helt annat: en allvarlig infektion.
Redan 2022 fick jag min borreliainfektion dokumenterad av en specialistläkare i Turkiet. Symtomen var tydliga: stelhet, ansiktsförlamning, febertoppar, balansproblem, kognitiv dimma och extrem trötthet. Klassiska tecken på neuroborrelios – en infektion som angriper nervsystemet och kräver antibiotikabehandling, inte antipsykotika.
Tunga mediciner utan samtycke
Men i Sverige möttes jag inte av vård, utan av misstro. När jag försökte förklara vad jag gick igenom kallades min oro för ”vanföreställningar i somatisk form”. Istället för en infektionsutredning injicerades jag med 400 mg Abilify varje månad. När jag inte tålde behandlingen byttes den till 200 mg Cisordinol – fortfarande utan mitt samtycke.
Konsekvenserna har varit förödande.
Jag har förlorat min mimik, blivit stel, avtrubbad och lever i en ständig hjärndimma. Jag känner mig som om jag har demens.
Ingen har lyssnat
Det värsta är inte bara behandlingen – utan tystnaden. Jag har vädjat om hjälp via 1177, skickat läkarutlåtanden och delat min historia. Men ingen har lyssnat. Patientnämnden har beskrivit mitt ärende som en ”kommunikationsbrist”, trots att det handlar om att jag har felbehandlats under tvång.
Den 7 maj var nästa injektion planerad, trots att en vårdskadeanmälan redan hade skickats in. Trots att jag sagt nej. Trots att ingen har utrett varför jag blivit sämre. Och trots att det aldrig har funnits någon psykos att behandla.
Hur kan detta ske i ett land som säger sig värna patientens rättigheter och samtycke?
Vad säger det om psykiatrin, att man hellre injicerar än undersöker infektioner?
Och vad säger det om tillsynsmyndigheter, när de skyddar vårdgivare istället för patienter?
Från solstråle till ”zombie”
Min historia är inte bara min egen. Den är ett symptom på en vård som brister – ett system som sviker de mest utsatta.
Jag har förlorat mycket. Jag har mycket svårt att klara vardagliga saker som att städa och laga mat. Jag var en glad och positiv människa som tyckte om att sjunga, måla, dansa och skämta. Jag var en solstråle – ordningsam, företagsam och framåt som person.
Jag hade det tufft i skolan, svårt att sitta still och lära mig saker på det traditionella sättet. Men jag var praktiskt intelligent och duktig på att lösa problem i vardagen. Mitt största misstag var att söka mig till psykiatrin.
Ett system som sviker
Jag upplever att psykiatrin sällan är på patienternas sida. De tror att ett piller ska lösa problemet. Varför kopplar inte sjukvården ihop psykiska problem med en dålig tarmflora, när det finns forskning som visar att fel bakterier i tarmen kan påverka hur man mår psykiskt? För mig är det uppenbart att det ofta handlar om en kombination av arv, miljö och infektioner.
Medicinerna höll på att ta livet av mig. Läkarna skyllde bara på ”sjukdomen” – aldrig på biverkningarna. Många tar till slut sina liv på antipsykotiska läkemedel. När hjärnan blockeras från dopamin – en signalsubstans som är avgörande för att kunna känna glädje – försvinner livslusten. Jag kände mig som en zombie, låg mest i sängen och blev bara mer orolig.
Det är ett stort övergrepp.
En uppmaning till andra drabbade
Om någon som läser detta befinner sig i en liknande situation vill jag ge ett råd: undersök dina journaler och ta hjälp av någon du litar på – en anhörig, ett ombud eller någon med erfarenhet. Och anmäl till IVO.
Malin Granat
