• PERSONLIG BERÄTTELSE •
Katarina Lundgren vittnar om år av tvång, diagnos-stapling och utebliven traumaförståelse inom psykiatrin. Hon kräver upprättelse – och ett skifte bort från en inhuman ideologi till en vård som sätter människors erfarenheter, sammanhang och rättigheter först.
Psykiatrin ger vårdskador – när ska jag och alla andra drabbade få upprättelse?
Och när ska psykiatrin överge sin inhumana ideologi och börja jobba annorlunda?
Redan 2015 beställde jag hem mina journaler från psykiatrin. Jag tar fram dem då och då, och varje gång jag gör det, så slås jag av hur människor, utan att ställa speciellt många frågor om mitt liv, tar sig rätten och ger sig själva makten att bestämma över mig, över vad jag behöver, och också över vem jag är.
Jag förbluffas över hur lite de förstod. Och över hur ovilliga de var att försöka förstå någonting som inte ingick i det psykiatriska synsättet. Hur ovilliga de var över att lära sig något nytt. Prova något nytt. Lyssna på dem som det gällde, på de så kallade ”patienterna”.
Den här gången tog jag fram journalerna för jag var nyfiken på om den schizofrenidiagnos jag fick 1989 och som fastslogs 1990 och sedan ifrågasattes senare, någonsin togs bort? Jag hittar en enda notering där en läkare säger att han nog måste revidera sin åsikt, att jag lider av en psykossjukdom, men annars ser det mest ut som om mina diagnoser bara har staplats ovanpå varandra. Vilket skulle innebära att jag vid det här laget lider av ett ganska stort antal väldigt svåra psykiska sjukdomar och störningar.
Några av de sjukdomsdiagnoser jag fått, mer eller mindre ofta nämnda i mina journaler, genom åren (och inte nämnda i någon kronologisk ordning) är anorexi (med bulimiska inslag), depression, cykloid psykos, schizofreni, multipel personlighetsstörning (nu förtiden heter det dissociativ identitetsstörning), PTSD, ångeststörning, grav personlighetsstörning, trotssyndrom, barnneuros, suicidförsök, ospecificerad psykos, paniksyndrom, ospecificerad dissociativ störning, depersonalisation, selektiv mutism, autism, adhd… Där finns fler mer eller mindre slarvigt nämnda hypoteser och ibland helt tagna ur luften. En gång på MIVA – medicinakuten, skriver en läkare att jag är en ”somatiskt tidigare frisk flicka med borderline personlighet”, men det har personen nog gissat sig till från sina egna fördomar, den diagnosen nämns inte någon annanstans i min mycket digra journal. Jag nämner det för att det kunde varit så att den sedan hade börjat upprepas som sanning. Jag har sett det hända i andras fall. Får man inskrivet BPD någonstans kan man räkna med att bli sämre behandlad inom alla vårdinstanser. Jag hade väl tur där…
Symptommässigt sägs jag lida av den ena saken värre än den andra. Medicinsk personal har skrivit in allt möjligt i mina journaler, utan någon som helst diskussioner med mig, eller information till mig.
Självmordsförsök – det ena efter det andra
1988 inkommer jag och behålls på MIVA nio gånger, för intoxer (förgiftningar). Jag fortsätter att komma dit av samma skäl, året därpå. Då är inte mina svältförsök, eller de gånger jag försökt skära mig i hals och handleder/armar, eller de gånger jag försöker dränka mig, inräknade i min ”självmordsförsöksstatistik”.
De notiser som finns om detta är ibland raljerande, cyniska eller bara torra. Ingen av dem är empatiska eller nyfikna. Utom en gång, där en läkare verkar tycka att jag är ganska rolig, för jag är rejält berusad.
Ingen enda människa ställer sig frågan om varför en kvinna i tidig tjugoårsålder varje gång hon tar sig ut från psykiatrin på nytt försöker ta livet av sig, utan de fortsätter att skicka tillbaka henne för mer ”vård”, av samma slag.
Mina självmordsförsök ses som en del av min ”sjukdom” (eller sjukdomar?) Som jag antas ha väldigt liten insikt i.
Jag går parallellt med psykiatrins övriga insatser under vissa perioder hos en psykolog, som aldrig gör något försök att hjälpa mig att koppla ihop det jag varit med om i livet, med hur jag mår eller hur jag försöker hantera mina svårigheter. Däremot skickar han mig också till psykiatrin så fort han tycker att jag är för svårhanterbar.
Det jag förstår, sakta men säkert, genom åren, är att jag är helt på egen hand. Och att jag nu också ”gjort” psykiatrin till något jag måste hantera och överleva. Att jag måste en gång för alla ta mig ut därifrån, för att inte dö.
Jag är genom alla mina självmordsförsök mycket ambivalent till mina handlingar. Delar av mig är övertygad om att det är en den enda lösningen, andra delar av mig vill definitivt leva, bara inte så här. Ytterligare andra delar av mig har svårt att stå ut med den överväldigande mängd av påminnelser om övergrepp och våld som jag lever med i form av mardrömmar, flasbhacks, kraftig dissociation, människoskräck, spänningar och värk, våldsberedskap, eller det som senare kommer att kallas för ”relationell fobi”. Och psykiatrin gör det hela tiden värre. Jag övervägde att dö som lösning innan jag kom i kontakt med psykiatrin, väl där blev jag övertygad om att det var lösningen, sedan bestämde jag mig för att i alla fall inte dö därinne.
Ingen tittar på den kontext jag levt eller fortfarande lever i
Vården gör ingenting för att försöka förstå mig. I alla fall inte på ett sätt som fungerar för mig. Däremot är mina journaler fulla med tvärsäkra uttalanden om vad det är för fel på mig och hur jag ska bli ”friskare och mer fungerande”. Där ska en ”hård regim” med ett ”fast och konsekvent bemötande”, otroliga mängder neuroleptika och annan medicinering, och ECT vara det som gör människa av mig. För att få mig att acceptera deras vård håller de ibland fast mig, spänner fast mig, tvångsinjicerar mig, sederar mig, tvångsmatar mig, låser in mig (också bland dömda våldsbrottslingar), hotar mig, vaktar mig dygnet runt, förvägrar mig att gå ut, bestämmer när, hur, vad och var jag ska äta, sova, duscha, vara, sysselsätta mig med, vem jag får träffa, osv.
Jag kallas för ett ”stort vårdtekniskt problem”.
Ingen bryr sig om att gå till djupet med vad jag har varit med om, trots att jag faktiskt så småningom försöker prata om det, och hela tiden skriver dikter om det och ritar och målar teckningar för att försöka fånga minnesbilder av det som jag visar för personalen. Jag är rädd för att glömma, då all deras behandling gör mig otroligt slö i huvudet och stundtals väldigt förvirrad.
Jag ”pratar” dessutom med resten av mig. Det jag gör mot min kropp i form av självskador är det heller ingen som intresserar sig för. Trots att dessa självskador eskalerar hela tiden när jag är ”patient” (för jag lär mig hela tiden nya sätt, både att självskada mig och att använda för att ta livet av mig med, av med-”patienter” och läkare, framför allt).
De drar slutsatser som att jag har en ”problematisk kvinnlig självbild”, ”distinkt vanupplevande kring kroppen och ett intensivt ångestupplevande ifråga om elementära kroppsliga funktioner”. Jag berättar också för dem att jag i perioder självskadar i underlivet (det har jag gjort sedan jag var mycket liten), men de är förvånade över att jag vägrar läkaren som sitter mitt emot mig att undersöka det där och då. De ser kort sagt inga kopplingar mellan hur jag ser på min kvinnlighet, min kropp, och det jag utsätter den för – och det våld den från mycket tidig ålder varit med om.
Det här var kontexten
Under min uppväxt är jag med om svåra sexuella övergrepp och vad som skulle kunna kallas för ”in-group trafficking” i brist på bättre terminologi. Jag växer också upp utan egentlig anknytning till någon enda trygg person. Jag upplever emotionell och medicinsk försummelse och emotionell och fysisk misshandel. Vi flyttar dessutom oavbrutet, så jag får heller inte möjlighet att utveckla någon anknytning till någon utanför familjen, eller till en plats.
Det jag klarar mig på är att vi har hund och senare andra smådjur, att jag tycker om att läsa och skriva, att jag bara ibland blir mobbad i skolan, och att jag har en välfungerande fantasi och att jag tycker om att vara i naturen (dvs i stadens parker och de skogsdungar och andra mer naturliga platser jag kan hitta). Jag är också historieintresserad och tycker om att röra på mig. Och jag knyter an till människor, de korta stunder jag får på mig. Jag är inte asocial, om möjligt något blyg och tystlåten.
De övergrepp jag utsätts för pågår fortfarande när jag gör mitt första allvarliga självmordsförsök, vid 21-års ålder, en del av dem pågår genom hela min vistelse i psykiatrin. När jag mår som sämst rent fysiskt men ändå får lov att lämna avdelningen, får jag bara göra det tillsammans med mina föräldrar, det vill säga med mannen som förgripit sig på mig under hela min uppväxt och kvinnan som visste om det.
Jag har nästan dött många fler gånger inom psykiatrin än utanför den. Jag har fått bestående skador av behandlingar och deras brist på vård i egentlig mening. Jag upplevde i princip samma sak inom psykiatrin som jag upplevt hela min barndom, bortsett från våldtäkterna (fast blev utsatt för sexuella närmanden, framför allt på barnpsyk, och kränkande intima handlingar).
Men det var ju länge sedan! Nu är det väl bättre?
Det här hände ju för 30-40 år sedan. Man skulle kunna tänka sig att det har blivit mycket bättre nu. Att man nu förstår kopplingen med vad barn och unga varit med om och hur de senare mår.
Jag har precis avslutat en anställning som peer supporter inom vuxenpsykiatrin. Och jag kan konstatera att ja, det finns en och annan som vet lite grand om trauma nu som jobbar inom psykiatrin. Men i stort sett, så har det mesta blivit värre.
Hur är det ens möjligt??
Så här två veckor efter avslutat anställning där jag försöker återhämta mig från mina senaste upplevelser inom psykiatrin, nu som åskådare och peer supporter, så vet jag inte vad jag ska göra med de här upplevelserna. Tungt medicinerade unga kvinnor och äldre kvinnor, några som får ECT eller fått det tidigare, blir och har blivit fastspända, eller hotas med det. De som tvångsmedicineras, tvångsvårdas, eller vägras vård, misstro, diagnos-stapling, polishämtningar, raljerande och nedlåtande kommentarer. De som får höra hur mycket de kostar samhället, andra som får tips av läkare på hur de mest effektivt kan ta livet av sig (det fick jag också). Och så mycket mer.
Jag känner ett starkt behov av att dela alla dessa historier och erfarenheter. Att få lov att lägga fram min kritik till någon som faktiskt lyssnar och vill hjälpa till att förändra psykiatrin. Jag vill prata med forskare. Med de som utbildar och bestämmer om utbildningar till yrken inom psykiatrin. Jag vill prata med beslutsfattare och ”policy-makers”. Jag vill prata med pressen. Regeringen. Hela världen.
För helvete. Det här kan inte få fortsätta.
Barn och kvinnor som växt upp med övergrepp och försummelse ska inte hamna i ”psykiatri-fängelset” och nästan drivas både till vansinne och självmord.
Ibland undrar jag nästan om det är en del av en djävulsk plan (jag förstår att jag kanske låter just så psykotisk som jag framträder i mina gamla journaler när jag säger det, men lyssna). Om barn och kvinnor som utsätts för våld och förnedring kan galen-förklaras, drogas ner och låses in, så slipper man ju hantera dem i rättsväsendet – förutom då det ska beslutas om tvångsvård och omhändertagande av deras barn då. På så sätt kan samhället fortsätta att fungera som det gör. Med de maktobalanser vi har mellan könen, och den rädsla för att ta del i samhället och vistas i olika miljöer som så många kvinnor lever med hela livet,. Är det en utopi att vi alla barn och kvinnor ska kunna leva utan att utsättas för sexuellt våld och annat maktmissbruk?
Tro mig, jag försökte prata med alla jag träffade när jag var anställd inom psykiatrin. Men inte många som jobbade där ville lyssna. Och de som lyssnade, de slog oftast ut med armarna och sa, ”det finns inget jag kan göra”.
Så nu är jag här, med min nyligen avslutade anställning. Utbränd, men väldigt frusterad, och undrar – hur ska jag göra? Vad ska jag göra? Var ska jag börja? Och vem vill hjälpa mig?
Katarina Felicia Lundgren
