• DEBATT •
Debattören Gunn Helen Kristiansen riktar skarp kritik mot psykiatrins syn på psykiskt lidande som hjärnsjukdom. I denna personligt färgade text, ursprungligen publicerad i webbmagasinet Mad in Norway, ifrågasätter hon diagnoser, medicinering och slutenpsykiatrins målbild för återhämtning – och efterlyser en mänskligare och mer individanpassad förståelse.
Målet med återhämtning inom den slutna psykiatrin är inte att återställa människors psykiska hälsa. Målet med tillfrisknandet är frånvaro av symtom på sjukdomar som ingen vet existerar. Tänk om symtomen i själva verket handlar om vår personlighet?
När läkare av en slump fick ansvar för att följa upp människor med psykiska reaktioner på svåra livsomständigheter åsidosattes naturlig återhämtning som metod. Fokus flyttades gradvis till att experimentera med läkemedel och fysiska ingrepp som verkar direkt på hjärnan.
Förr i tiden var det kvinnorna som ansvarade för behandlingen av den psykiska hälsan. Lugna samtal, närvaro, regelbundna måltider och sömn hjälpte förmodligen till. När läkarna tog över kvinnornas domäner kom psykiska reaktioner att benämnas och behandlas som sjukdom. Forskare tror sig nu ha hittat den genetiska nyckeln till bipolär sjukdom. Forskare vid Oslo universitet säger att de har hittat 36 gener som är kopplade till sjukdomen.
Behandla bort personligheten
Baserat på sund logik och min egen erfarenhet tror jag att de gener som forskarna har hittat inte är sjukdomsgener, utan att det är kombinationen av gener som utgör grunden för människors personligheter. Det är personligheten som kommer att klara av (eller inte klara av) mentala utmaningar. De 36 gener som forskarna hittat kommer naturligtvis att dyka upp lite här och var på släktträdet, men om generna inte är sjukdomsanlag kan det vara så att de är egenskaper och talanger som gör att vissa människor har en personlighet som är lite mer benägen att kunna reagera psykiskt på stressande förhållanden. Precis som när vissa människor lätt blir rörda till tårar.
Detta ger upphov till ett allvarligt etiskt dilemma. Ska egenskaper som potentiellt innebär en risk för att reagera psykiskt leda till att alla patienter med en misstänkt måttlig reaktion får en personlighetsstörande behandling, vilket är fallet i dag? Om jag skulle uppskatta vilka egenskaper det kan röra sig om skulle jag peka på värdefulla förmågor som känslighet, empati, omsorg, reflektion, kärleksförmåga, samvete, skuldkänslor, ansvar, glädje, intelligens med flera. Det är egenskaper som samhället kan ha nytta av att människor får behålla.
Är de besvärliga straffade?
Dopamin är hjärnans belöningssystem. Parkinsons sjukdom är ett utmärkt exempel på en hjärnsjukdom som orsakas av att nervceller som producerar dopamin bryts ned. Antipsykotisk medicinering har samma effekt. Inom psykiatrin injiceras kemiska substanser i patientens hjärna som har effekten att blockera dopaminöverföringen.
Patienter kan se lugnare ut på utsidan, men inuti kan de vara i full kris. Antipsykotiska läkemedel botar inte, utan gör hjärnan slö och hindrar en naturlig återhämtning.
En välkänd effekt bland patienterna är att så kallad antipsykotisk medicinering initialt kan få symtomen att eskalera, så att det utifrån kan se ut som om en sjukdom håller på att utvecklas. Ingen håller reda på vem som reagerar negativt på läkemedlen, varför eller hur många.
Hur kan läkemedel som har effekten att de imiterar en allvarlig biologisk hjärnsjukdom vara till hjälp för någon? Det kan tyckas att psykiatrisk behandling inte är organiserad för patienternas bästa, utan snarare för att skydda samhället från besvärliga individer.
Behandlingsmålet måste ändras
Målet med återhämtning inom den slutna psykiatrin är inte att återställa människors psykiska hälsa. Målet med tillfrisknandet är frånvaro av symtom på sjukdomar som ingen vet existerar. Vid akut behandling används läkemedel med mycket allvarliga biverkningar för att uppnå ett kortsiktigt återhämtningsmål som varken patienterna eller deras anhöriga är med och bestämmer. Samma läkemedel används över tid som underhållsmedicinering i hopp om att undvika nya episoder. I mitt fall förstärker antipsykotisk medicinering de svängningar som jag tidigare klarade av att hantera.
Allt fler terapeuter inser att fenomen som förvirring, vanföreställningar och hallucinationer kan innehålla information som kan vara till nytta i behandling och terapi. När patientens omdöme är nedsatt blir han eller hon ofta distanserad och kan tala om förträngda och skamfyllda upplevelser. Det är just därför som behandlingsmålet inom akutpsykiatrin inte är särskilt lämpligt. Det är inte heller rätt att patienterna behöver medicin för att kunna tillgodogöra sig andra behandlingsprogram.
“Varför pratade de inte ut mig ur min psykos?” sa en kvinna. Jag hade kunnat säga samma sak själv. Läkemedelsuppföljning i kommunen hjälper inte heller. Det uppfattas som kontroll, fryser problemen och leder ofta till en ond cirkel där allmänläkare och andra terapeuter också blir frustrerade eftersom patienter dör av självmord på grund av dem. Det är inte “sjukdomen” som dödar dem, det är behandlingen.
En alternativ förståelse
Stress och oro byggs upp, lager för lager, över tid, precis som snö som till slut kan bli för tung för taket på en byggnad. I andra fall kan en livskris leda till ett plötsligt psykiskt sammanbrott. Det är när hjärnan blir överbelastad som sammanbrottet sker.
Det finns sprickor i strukturen och sinnet bryts sönder. Hallucinationer, vanföreställningar och försämrat omdöme smyger sig in. Vid mani och psykos försämras omdömet, vilket kan eskalera från mild förvirring till noll kontroll. Men den negativa utvecklingen kan också vändas med rätt hjälp och stöd utifrån. Fenomenet bör tolkas som ett rop på hjälp. Det är definitivt en fördel att få rätt behandling i ett tidigt skede.
Min erfarenhet är att enkel dialog och varsam aktivitet vädjar till förnuftet och lockar tillbaka det. En sak som jag är helt säker på är att behandlingen måste vara individanpassad och inte baseras på medicinering som bygger på grupptänkande.
Vid sidan av ångest, depression och mani finns det ofta en konstnärlig ådra i släkten. Många människor med ett brett känslospektrum är kända för att ha en poetisk och litterär begåvning. Jag insåg det inte, men när jag började skriva upplevde jag gradvis en stor grad av behärskning, trygghet och självförtroende. Idag ger skrivandet mig en meningsfull vardag. Att aktivt delta i samhällsarbetet har också varit en viktig del av min copingprocess, men det som har haft störst effekt är att jag har kunnat sluta med underhållsmedicinering mot schizofreni. Mina anhöriga säger att de upplever förändringen som natt och dag.
Psykiskt lidande är inte en sjukdom
Så länge psykiska problem har status som sjukdomskategorier kommer det inte att ske någon meningsfull kunskapsutveckling inom området. Så länge teorin om belastning och personlighet försummas kan tron på en hjärnsjukdom leva vidare ostört.
Jag anser att den norska psykiatrin har hamnat i en återvändsgränd där den vetenskap som den förlitar sig på är mycket osäker. Som ett resultat av detta berövas majoriteten av patienterna sina utsikter till förbättring.
Till skillnad från Parkinson, som verkligen är en hjärnsjukdom, har forskarna inte hittat någon specifik gen för psykisk sjukdom. De norska genetikerna beskrivs som enastående och forskningen har pågått i årtionden med miljontals tester. Men att inte hitta genen för den “sjukdom” man letar efter är också en viktig upptäckt.
Slutsatsen bör vara att det inte finns några belägg för att psykiskt lidande ska benämnas som en sjukdom. Forskare måste ta konsekvenserna av sin egen forskning och undersöka andra hypoteser.
Jag är inte ute efter att ta ifrån patienterna de läkemedel som de anser vara till nytta för dem. Vad jag däremot vill säga är att samma läkemedel inte är till nytta för alla. Sist men inte minst måste läkemedelsindustrin, forskare, terapeuter, anhöriga och beslutsfattande myndigheter utreda varför så många patienter gör motstånd eller tar skada av läkemedlen.
av Gun Helen Kristiansen
Gunn Helen Kristiansen är civilingenjör med 12 års erfarenhet av lastteori från byggbranschen och med praktisk pedagogisk utbildning som lärare. Kristiansen är också skribent och erfarenhetskommunikatör med bipolär diagnos.
Denna artikel är tidigare publicerad i webbmagasinet Mad in Norway.
🔗 Läs originalartikeln i webbmagasinet Mad in Norway: Det er ikke «sykdommen» som tar liv – det er behandlingen (6 mars 2025)
