• AKTUELLT •
Explosionen av NPF-diagnoser bland barn riskerar att dölja sociala problem snarare än förklara dem, menar barndomssociologen Nils Eriksson i Dagens ETC. Han efterlyser reformer som ger stöd utifrån behov – inte diagnos.
Sverige ser en fortsatt kraftig ökning av barn med neuropsykiatriska diagnoser som adhd och autism. Men enligt barndomssociologen Nils Eriksson döljer diagnosfokuset ofta de verkliga orsakerna till barns svårigheter – såsom stress, otrygghet och pedagogiska brister. I en debattartikel i Dagens ETC menar han att diagnoser i många fall blivit en förutsättning för att få stöd – något som skapar ojämlikhet och riskerar att cementera bilden av barnet som ”defekt”.
Diagnosen som port till hjälp
I dag krävs det ofta en adhd- eller autismdiagnos för att barn ska få rätt till särskilt stöd i skolan. Eriksson ställer sig kritisk till detta system och frågar varför stödåtgärder inte kan erbjudas baserat på behov, snarare än en medicinsk etikett. Han menar att vi riskerar att patologisera barns normalvariationer eller psykosociala påfrestningar som hör till livet – och därmed tappar bort det sociala sammanhang där svårigheterna uppstår.
Brist på biologiska belägg
Trots årtionden av forskning har man ännu inte kunnat identifiera tydliga neurobiologiska markörer för adhd eller autism. Diagnoskriterierna förändras ständigt, vilket gör det svårt att avgöra vad diagnoserna egentligen representerar. I stället används begreppet ”NPF” (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) för att hantera en bred och heterogen grupp barn med olika typer av svårigheter.
Ett system som gynnar utredningar – men inte barnen
När en diagnos blir en förutsättning för insats riskerar andra förklaringsmodeller att förbises. Barn i svåra livssituationer – som utsatthet, mobbning eller otrygga hemförhållanden – kan hamna i långa utredningsköer, medan det som verkligen behövs är konkreta förbättringar i deras vardag. Eriksson varnar för att vi bygger ett system där ansvaret för anpassning flyttas från skola och samhälle till barnets ”hjärna”.
Tre reformförslag
Eriksson föreslår tre åtgärder för att vända utvecklingen:
-
Ta bort kravet på diagnos för skolstöd. Insatser bör ges utifrån behov, inte utifrån diagnoskod.
-
Satsa på klassrumsanpassningar. Mindre grupper och fler vuxna i skolan kan hjälpa barn utan att stigmatisera dem.
-
Omdirigera resurser. Flytta fokus från biologiska orsaker till sociala och pedagogiska insatser som verkligen hjälper barnen.
Ett systemfel – inte en epidemi
Eriksson avslutar med att kalla diagnosexplosionen för ett uttryck för ett systemfel – inte ett ökande sjukdomstillstånd. Barn bör inte behöva få en ”hjärnavvikelsetikett” för att bli sedda och få stöd. I stället behövs ett skolsystem och ett samhälle som förmår anpassa sig till barns olika behov – utan att kräva en diagnos som biljett till hjälp.
🔗 Läs hela artikeln i Dagens ETC: Barnen behöver verkliga lösningar – inte fler diagnoser (20 april 2025)
