När hjärntröttheten och utmattningsdepressionen slår till

BERÄTTELSE •

Min berättelse handlar om en lång och komplex resa genom livet, där jag har kämpat med psykisk ohälsa, utmattning och depression under många år. Det hela började i en tid när jag kände mig energisk och välfungerande, vilket skapade en illusion av att jag var osårbar.

Jag befann mig i en miljö som präglades av hälsa, välbefinnande och personlig utveckling, där jag kunde utöva mitt yrke med stor passion och entusiasm. Jag trodde att jag kunde göra allt och vara allt för alla.

Men med tiden, och utan att inse det, föll jag ner i en djup spiral av stress och psykisk ohälsa. Det har tagit mig hela 56 år att nå dit jag är idag, och min väg tillbaka till en mer stabil och balanserad tillvaro har varit allt annat än enkel.

Jag har genomgått över 50 behandlingar inom den psykodynamiska terapimetoden, där jag har kämpat för att förstå mina inre strider och bearbeta de trauman som har präglat mitt liv.

Från passion till utmattning

En viktig vändpunkt i min resa kom sommaren 2020, då jag blev inlagd på psykakuten i Malmö. Denna händelse visade sig vara en kris inom en kris, och en kritisk tid då jag insåg att jag verkligen behövde hjälp. Jag var på botten och insikten om mitt tillstånd slog mig som en blixt. Jag ville inte erkänna för mig själv hur illa det var, men jag kunde inte längre blunda för verkligheten.

Min utmattning har sina rötter i flera år av påfrestningar, där särskilt min karriär har spelat en central roll. Jag började arbeta som yrkeslärare hösten 2007. Det var en betydande förändring i mitt liv, som kom med högre krav och en stor känsla av press. Samtidigt som jag kämpade för att bli behörig gymnasielärare och för att hålla balans i familjelivet, blev det allt svårare att hålla allt flytande.

Jag kände en stark impuls att utvecklas och bevisa min kompetens i denna nya roll. Det fanns en brinnande vilja att lyckas och göra skillnad för mina elever. Samtidigt började jag studera vidare, vilket innebar en ständigt ökande arbetsbelastning. Till slut blev det ohållbart, och den balans mellan arbete, studier och familjeliv blev svår att upprätthålla.

En livsomvälvande kris

Den 20 april 2020 nådde jag min bristningsgräns. Flera års långvarig stress och press resulterade i en total psykisk kollaps. Jag kraschade på en nivå jag aldrig tidigare upplevt, en nivå där jag inte kunde se någon väg framåt.

Insikten om att jag behövde hjälp slog ned över mig, och jag visste att jag var tvungen att söka professionell vård. Min inläggning på psykakuten kändes som mitt sista hopp – men också som en källa till oro.

Under min tid på psykakuten kunde jag ibland känna mig mer förvarad än omhändertagen. Jag fick olika läkemedel som skulle lindra mina symptom, men istället för att förbättra min situation, förvärrade medicinerna min depression.

Jag kände mig mer och mer isolerad och ensam i min kamp. Det var som om jag snurrade ner i en bubbla av förtvivlan och uppgivenhet. Det var min familj, och framförallt min fru, som hjälpte mig att hålla mig vid liv genom de mörkaste stunderna.

Vården som inte hjälpte

Min erfarenhet av psykiatrin har lärt mig en oerhörd läxa om vikten av att erbjuda individanpassad behandling. Jag har insett hur viktigt det är att se på behandling med ett helhetsperspektiv, där både kroppens och själens behov tas i beaktande.

Jag har också förstått att medicinering inte alltid är lösningen. För mig skulle en mer holistisk och personcentrerad behandling kunna ha gjort skillnad.

Jag känner en stark frustration över att psykiatrin inte har lyckats erbjuda mig den hjälp jag behövde. Jag borde ha fått en mer omfattande bedömning och behandlingsplan, liknande den man får när man söker hjälp för fysiska problem som en skada eller sjukdom.

Hade jag blivit bemött med en sådan helhetssyn, där behandlingarna var skräddarsydda för min specifika situation, hade jag kanske inte behövt gå igenom denna smärtsamma resa.

Evidensbaserad behandling: Vad som borde ha gjorts

Det finns idag mycket forskning som visar att fysisk aktivitet, anpassad för varje individs behov, kan ha en lindrande effekt på utmattningsdepression. Fysisk träning ökar utsöndringen av kroppens egna “lyckohormoner”, såsom dopamin och serotonin, vilket kan ha en betydande positiv inverkan på psykiskt välbefinnande.

Det är detta jag hade behövt – inte mer medicinering. Varför erbjöds inte denna typ av behandling? Jag önskar att psykiatrin hade anpassat behandlingen till mig som individ, istället för att enbart fokusera på symptomhantering.

En vädjan om förändring inom psykiatrin

Det är dags att förändra psykiatrin. Det måste ske en omställning från den nuvarande symptomorienterade behandlingen till en mer holistisk och individanpassad behandling, där man ser varje patient som en unik person med sina egna behov och erfarenheter. Det är inte tillräckligt att bara trycka in patienter i ett system som inte beaktar deras individuella livssituationer.

Genom att skapa en mer stödjande och empatisk miljö kan vi förändra liv för dem som idag lider av psykisk ohälsa. Ingen borde behöva gå igenom det jag har, och jag hoppas att min berättelse kan inspirera andra som befinner sig i liknande situationer att söka hjälp och våga förändra sin livsstil innan det är för sent.

En gemensam kamp för psykisk hälsa

Det finns en akut behov av att vi som samhälle börjar ta psykisk hälsa på allvar. Vi måste arbeta för att förebygga psykisk ohälsa genom att belysa bakomliggande orsaker och skapa en mer inkluderande och stödjande miljö för alla människor.

Psykisk hälsa är en fråga som berör oss alla, och vi måste aktivt arbeta för att skapa ett samhälle där de drabbade får det stöd och den hjälp de behöver.

Jag hoppas verkligen att vi tillsammans kan skapa en framtid där ingen behöver känna att de kämpar ensam, och där människor som lider av psykisk ohälsa får den hjälp och behandling de behöver – med respekt och empati för deras unika behov.

– Zeb