Psykosvård utan tvång – så bedrevs vården på Nacka Soteria

REPORTAGE •

Mottot “hur förvirrad någon än är, så har man inte förlorat hela sitt jag” var en ledstjärna på Sveriges första och hittills enda Soteria-hus, som var verksamt under 90-talet. Här bedrevs psykiatrisk vård utan tvång – ett helt decennium utan varken suicid eller tvångsåtgärder. Majka Stenberg och Petra Horn berättar hur vården fungerade på Nacka Soteria.

Idén till Soteria-huset i Nacka föddes i början av 90-talet, då Majka Stenberg var föreståndare för en mindre verksamhet inom Nacka psykiatri. En dag presenterade hennes kollega en ny syn på psykosvård, efter att ha varit på ett föredrag med Loren Mosher. Som initierat Soteria House i Kalifornien. 

– Jag blev jätteinspirerad av Loren Mosher och hans bok “Community mental health” kom att bli som en bibel för mig, säger hon.

När Majka senare fick i uppdrag att starta upp en klinik för nyinsjuknade i psykos, i åldersgruppen 18–24 år. Bestämde sig hon och hennes kollegor att använda insikterna för att bygga upp något, för Sverige, unikt.

– Det var nog tänkt att det skulle vara ett traditionellt behandlingshem men jag var så övertygad om Soteria-principerna. Till exempel skulle vårdmiljön vara vacker, värdig och respektfull. Patientens eget deltagande i behandlingen var en absolut förutsättning. Jag är stolt över det vi lyckades åstadkomma, säger hon.

Empati framför formell utbildning

Soteria-huset var Petra Horns första jobb efter sjuksköterskeutbildningen. Hon fastnade direkt för jobbannonsen där hon beskriver att patientens och familjens deltagande och synsätt var centralt. Forskning visar dessutom att patienter med psykossjukdom riskerar att bli definierade utifrån sina symptom inom traditionell behandling och att det finns ett starkt stigma kring sjukdomen. 

– I vårt arbete så var det viktigt att ställa frågor utifrån nyfikenhet, snarare än för att sätta diagnos. Familjen kunde hälsa på närsomhelst och stanna kvar över natten. Det var en obyråkratisk öppenhet. Jag ser nu i efterhand att det var otroligt befriande.

Vidare förklarar Majka att den viktigaste kompetensen de sökte efter bland personalen inte var den formella utbildningen. Utan snarare personalens förmåga att möta andra med äkta empati och kunna erbjuda en trygg atmosfär där människor vågar vara sårbara.

– Även om de anställda givetvis också hade nödvändig kompetens och utbildning, var det deras personliga insikt – att verkligen känna sig själva – som gjorde skillnaden, förklarar Majka.

“En förståelig strategi i kaos”

När det kommer till behandlingen säger Majka att patienternas egen delaktighet var avgörande, och personalen arbetade utifrån teorin om problemformulering. Det patienten gav uttryck för togs på djupaste allvar. Här var personalens avsikt att upptäcka människan, snarare än att uppfostra patienten.

– Vi uppmuntrade dem att fokusera på hur de själva såg på sin situation. Vårt motto var att hur förvirrad någon än är, så har man inte förlorat hela sitt jag. Det tankesättet gjorde det lite lättare att möta någon i kris, även för personalen, säger hon.

Ursprunget till Soteria handlar bland annat om att man skulle avstå medicinering första veckorna. Men så var det inte i Sverige, förklarar Petra. Alla fick en liten dos neuroleptika, men de hade en stor lyhördhet kring biverkningarna. Vidare menar Majka att det var det relationella arbetet som var centralt.

– Äkthet och öppenhet var otroligt viktigt, både bland personalen och patienterna. Detta skapade en atmosfär av genuin mänsklighet, att alla fick vara sig själva, säger Majka.

Soteria-huset hade cirka 12 platser och erbjöd dygnet runt-vård. I akuta situationer var fokuset enkelhet och förutsägbarhet. Personalen arbetade med att normalisera de psykotiska upplevelserna med avsikt att hjälpa patienterna att se sina symptom som en förståelig strategi i ett kaos. På så sätt kunde patienten få en känsla av kontroll.

– I efterhand fick jag till mig av patienterna själva att de faktiskt kände att de, trots rådande förvirring, hade en liten möjlighet att påverka sin psykos, vilket stärkte deras självförtroende, säger Majka. 

Psykiatriskt vård utan tvång – i 10 år

Både Petra och Majka betonar att de aldrig behövde använda tvångsåtgärder. Majka beskriver även att det inte var någon som tog sitt liv och att de allra flesta slapp utveckla kronisk sjukdom under Soteria-tiden. Petra menar att verksamheten blev en gemenskap. Där patienterna och personalen lagade mat tillsammans, delade på vardagliga sysslor och hittade på aktiviteter.

– En gång var en patient väldigt orolig. Jag visste att personen blev lugn av att köra bil så vi åkte på en runda och pratade medan jag körde. Idag skulle det av “arbetsmiljöskäl” inte kunna förekomma. Rätt eller fel, det vet jag inte men vi hade aldrig några incidenter, säger Petra.

Majka berättar att människor från hela Sverige sökte sig till Nacka Soteria för att få hjälp, och Petra upplevde både patienterna och deras anhöriga som väldigt nöjda.

– Man ser anhörigas deltagande som väldigt viktigt idag också och man har goda avsikter, men det blir väldigt systematiskt. Frågan är om vi ska utbilda familjerna eller om vi faktiskt ska försöka förstå deras perspektiv, menar Petra.

Inspiration för framtida initiativ

Trots att verksamheten var framgångsrik försvann resurserna gradvis, och till slut, efter cirka tio år. Så tvingades Soteria-huset att stänga. Petra anser att systemet idag är mer stressat. Det finns mindre ekonomiskt utrymme och att ramarna för arbetet förändrats, både administrativt och byråkratiskt.

– Det jag skulle önska mer av idag är det där förutsättningslösa mötet, där man kanske inte försöker sätta diagnoser direkt, säger hon.

Soteria-husets arv lever vidare genom de insikter och erfarenheter som skapades där. Majka ser tillbaka på tiden med stolthet och en djup förståelse för vikten av att se hela människan. Något som förhoppningsvis kan inspirera framtida initiativ inom psykosvården.

– Genom att vara närvarande och genuint engagerade i varje patient kunde vi skapa en miljö där människor kände sig sedda och hörda, säger Majka.

Text: Johanna Talamo
Bild: Majka Stenberg/Privat