Katarina Wilk: “En diagnosexplosion utan evidens”

DEBATT •

Katarina Wilk är författare och föreläsare. I denna debattartikel ifrågasätter hon den explosionsartade ökningen av adhd-diagnoser bland kvinnor i klimakteriet. Vad bygger egentligen dessa diagnoser på? Och vad händer när symtom som påverkas av hormoner, tolkas som livslånga neuropsykiatriska tillstånd? 

Mitt grävande i ADHD-land och kvinnor i klimakteriet fortsätter.

Jag läser en artikel i tidningen Attention som kom ut i mars 2024. En kvinna beskriver hur hon började fundera på om hon hade en adhd-diagnos när hennes dotter blev diagnosticerad. Första gången hon gjorde en utredning var i 40-årsåldern, hon hade symtom men uppfyllde inte kriterierna och fick därför ingen diagnos.

I 50-års åldern kraschade hon, ”jag tänkte att jag hade fått en hjärntumör” – något som många kvinnor vittnar om i den åldern. Hon gjorde då ytterligare en utredning och fick till sist sin diagnos.

Symptomen för adhd kan vara förvillande lika de symptom som yttrar sig i förklimakteriet och klimakteriet.

Det handlar om exempelvis nedsatt minnesfunktion, nedsatt kognitiva funktion, nedsatt exekutiva funktion, sömnsvårigheter, trötthet, minskade energinivåer och svårigheter med känsloreglering.

Klimakteriet eller adhd?

Överläkaren Lotta Borg Skoglund skriver: “Alla är en del av adhd och alla är symtom som kvinnor i klimakteriet beskriver”.

Hon fortsätter:

“Går det verkligen att överföra kunskapen om de här små pojkarna till medelålders kvinnor? Det är inte alls säkert och då står vi plötsligt på noll” 

Ja, vi står verkligen på noll – det har inte hänt något nämnvärt inom forskningen sedan publiceringen av artikeln ovan.

Men vad innebär det för de tusentals kvinnorna som redan fått sin diagnos och går på centralstimulerande läkemedel? Att de har fått det enbart utifrån en hypotes som vi egentligen inte har någon evidens för? Att de privata aktörerna har blivit multimiljonärer på något som kanske egentligen inte existerar?

Vi har också utgått ifrån hypotesen att adhd-diagnosen är en livslång statisk funktionsnedsättning. Men under en längre tid har studier visat att så är inte alls fallet. Symtomen fluktuerar och kan försvinna under flera år.

Det börjar bli allt tydligare. Om kvinnor hade väntat med att göra sin adhd-utredning tills efter menopaus – när hormonerna har slutat svänga – så hade de inte fått sin diagnos.

En diagnosexplosion utan evidens

Kvinnor står idag för den största delen av diagnosexplosionen i Sverige. Trots att forskningen som har gjorts mestadels baseras på pojkar före puberteten.

Samtidigt har en hel värld ”köpt” en diagnos som saknar evidens – tydligast är det i Sverige som sticker ut internationellt vad gäller diagnoser för kvinnor.

Det påminner mig om en annan diagnos som är obeforskad. Nämligen diagnosen hysteria, som togs bort ur diagnosmanualerna så sent som 1980.

Det påminner mig också om utmattningssyndrom. En diagnos som bara finns i svenska diagnosmanualer. En diagnos som egentligen bara är ett antagande (Socialstyrelsens egna ord).

De interventioner man har experimenterat med lyckades inte få tillbaka kvinnorna i arbete. År 2020 betalade Region Stockholm till exempel ut 330 miljoner till privata rehabinstitut. Som förordade bland annat qigong och mindfulness. Det gjorde inte kvinnorna friskare och fick inte tillbaka dem i arbete.

Rehabinstitut efter rehabinstitut läggs ner.

Över 400 000 kvinnor i 40-50 års åldern äter idag antidepressiva. Men av någon anledning kan dessa kvinnor, inte ens genom medicinering, ta sig ur sin utmattning. Den håller i sig.

Något som stressforskaren Giorgi Grossi skrivit en hel bok om som han diskuterar i en artikel i SvD. Att utmattningen håller i sig. Enligt honom beror det på en ”svag adhd”. Han beskriver framförallt att det gäller “kvinnor med akademisk utbildning som har gjort karriär.”

“Den rätta förklarningen”

Det får mig att tänka på Riksföreningen Attentions mantra – “Diagnosen drabbar samhällets mest utsatta.” Jag upplever att experterna själva börjar snurra till det och inte vet hur de ska ta sig ur det – kvinnor i karriären med akademisk utbildning tillhör knappast samhällets utsatta.

Eftersom SvD artikeln med Grossi når hundratusentals personer kommer de utmattade kvinnorna känna igen sig och påbörja en utredning – för att byta diagnos och läkemedel. Utmattningsyndrom till adhd – en obeforskad diagnos till en annan.

Detta befäster även adhd-experterna i en helt ny artikel i tidningen Attention. Utmattning som inte går över är adhd, vi måste ge dessa stackars kvinnor rätt förklaringsmodell.

”Sjukskrivning, depression eller utbrändhet följer och vägen tillbaka kan bli lång – till och med omöjligt utan rätt förklaringsmodell och förståelse”.

Enligt experterna är alltså den rätta förklaringsmodellen, för att kvinnor ska kunna ta sig tillbaka från utbrändhet (som dessutom är orsakad av att de inte har fått rätt hjälp från början), att de har adhd.

De tror att de kan lösa ett stort samhällsproblem genom att utreda och diagnosticera ännu fler. Trots att man, redan för ett år sen, tillstod att vi kanske inte kan förlita oss på den forskning som är gjord på små pojkar.

Men nu påstås det att vi har hittat lösningen på utbrändhet, den som vi letat efter mer än 20 år. Det är helt enkelt att byta läkemedel från antidepressiva till centralstimulerande.

“Vi borde inte blunda längre”

Jag undrar lite vad nästa förklaringsmodell blir för oss kvinnor?

När den enda och rätta förklaringsmodellen kanske är så enkel; vi råkar vara kvinnor. Den evidensen finns. Våra hormoner påverkar vår hjärna, det leder till att vi blir utmattade och får symtom som är förvillande lika adhd-symtom.

Vi står inte riktigt på noll om man lyssnar på den evidensen. Men den blundar vi för i Sverige. Samtidigt menar man, i USA, att det är en ny era inom mental hälsa för kvinnor. En era som kallas reproduktiv psykiatri. Så länge det här inte tas på allvar, kommer utveckling fortsätta som den gör här i Sverige.

Det skrämmer mig och det borde skrämma rätt många andra också.

Det säger en del om oss kvinnor tyvärr. Vi har accepterat faktumet att vi har gått från att bli kallade hysteriska, till att vara funktionsnedsatta och på vägen blev vi utbrända.

Vi borde egentligen stå på barrikaderna för våra döttrars skull. Och för deras döttrars skull.

Vi borde inte blunda längre och bara blint acceptera den ena, icke vetenskapligt belagda förklaringsmodellen, efter den andra.

Av: Katarina Wilk