• FORSKNING •
En ny colombiansk studie visar att tvångsåtgärder efter självmordsförsök förvärrar krisen och försämrar möjligheterna till återhämtning. Personer som utsatts beskriver metoderna som förnedrande och avhumaniserande – och forskarna uppmanar nu psykiatrin att bryta med tvångets kultur och stärka människors rättigheter.
De senaste rönen ger ytterligare tyngd åt WHO:s arbete att minska tvång och bygga upp samarbetsinriktade, samhällsbaserade insatser.
Tvång förvärrar krisen efter självmordsförsök
Användningen av tvång inom psykiatrin har kopplats till sämre återhämtning och kritiserats för att sakna etisk och rättslig grund.
En ny studie, publicerad i Community Mental Health Journal, visar att tvångsåtgärder försämrar psykosocial funktionsförmåga, depression, motståndskraft och välbefinnande hos personer gjort självmordsförsök – och att de ofta upplevs som avhumaniserande.
Forskarna bakom studien utgjorde en tvärvetenskaplig grupp av individer från hela Colombia, ledda av Felipe Agudelo Hernández från universitetet i Manizales. De skriver:
”Denna studie med blandade metoder visade att tvångsåtgärder – både öppna och subtila – fortfarande är vanliga inom den kliniska vården för personer som har försökt begå självmord i Colombia. Dessa åtgärder är förknippade med högre nivåer av psykosocial funktionsnedsättning, lägre subjektivt välbefinnande och minskad motståndskraft, och upplevs som djupt smärtsamma, förnedrande och exkluderande.
Genom att integrera kvantitativa och kvalitativa data framkom det att tvång inte är ett isolerat fenomen utan ett uttryck för institutionella, pedagogiska och kulturella strukturer som prioriterar kontroll framför samarbete och lydnad framför autonomi. Denna verklighet strider mot grundläggande principer för mänskliga rättigheter och hindrar återhämtningsprocesser.”
Kontroll viktigare än vård – en inbyggd kultur
Tvångsåtgärder omfattar tvångsvård och fysisk/medicinsk tvångsbehandling som fastghållning, samt mer subtila former av tvång, såsom polisens inblandning, kameraövervakning, hot och manipulation från kliniker, familjemedlemmar eller andra.
Det finns inga offentliga policyer som syftar till att skydda personer med funktionsnedsättning som har utsatts för tvångsåtgärder under psykiatrisk behandling i Colombia. Colombia är inte unikt i det avseendet, eftersom tvång fortfarande är vanligt förekommande i många andra latinamerikanska länder liksom globalt.
Syftet att kartlägga tvång och dess konsekvenser
Mot denna bakgrund syftade den aktuella studien till att identifiera tvångsåtgärder inom psykiatrisk vård och undersöka deras samband med psykosocial funktionsnedsättning och antal dagar i kris bland personer som tidigare gjort självmordsförsök i Caldas, Colombia.
662 enkäter och 30 djupintervjuer
En blandad metod användes i studien. Den kvantitativa delen omfattade slumpmässigt urval av personer som gjort självmordsförsök i Caldas mellan januari 2023 och maj 2024. Officiellt rapporterades 1 865 sådana fall. 662 enkäter genomfördes för studien och mätte psykisk hälsa, erfarenheter av behandling och exponering för tvång. Den kvalitativa delen av studien omfattade intervjuer med 30 deltagare som hade rapporterat att de upplevt tvång. En psykiater intervjuades också för att ge professionella och kliniska synpunkter på de tvångsåtgärder som deltagarna beskrev.
”Man blir ett problem, inte en person”
Att inkludera personer med egen erfarenhet i forskning och kliniskt arbete har lyfts fram som avgörande för att säkerställa att rösterna och perspektiven från dem som historiskt sett har avhumaniserats faktiskt representeras I den aktuella studien ingick en teammedlem och medförfattare med egen erfarenhet, som inte bara deltog i själva forskningsarbetet utan också bidrog med sina egna insikter, vilket hjälpte till att forma hur resultaten tolkades:
”Att uppleva tvångsåtgärder efter ett självmordsförsök begränsade sig inte till fysisk fasthållning eller tvångsmedicinering. Det innebar att tystas, ignoreras och behandlas som ett problem som måste hanteras, snarare än som en person i behov av hjälp. Den erfarenheten stannar kvar – den urholkar förtroendet, fördröjer läkningen och lämnar osynliga sår. Genom att delta i denna studie kunde jag återfå en känsla av handlingskraft och bidra till en berättelse som bekräftar vikten av värdighet, röst och relationell vård i återhämtningen av psykisk hälsa.”
Öppet tvång och subtila påtryckningar
Deltagarna rapporterade att de upplevt både öppna och dolda, eller icke uppenbara, tvångsåtgärder. Öppna tvångsåtgärder inkluderade fysisk fasthållning, tvångsförflyttning till sjukhus, isolering, verbala övergrepp och tvångsmedicinering.
En deltagare beskriver sin upplevelse av tvångsmedicinering:
”Där kopplar de bort din hjärna… De gav oss alla samma piller trots att vi hade olika problem. En försökte sluta vara deprimerad, en grät, en annan skrattade, en annan hade skurit sig i handlederna. Jag frågade varför vi alla fick samma behandling, men ingen ville förklara – de sa bara åt mig att ta pillren och det var allt.”
Icke uppenbara tvångsåtgärder omfattade sådant som att avsiktligt ignorera patienter, använda maktförhållanden för att få de att lyda – till exempel genom att bara tillåta telefonsamtal eller besök om patienten tar sin medicin — samt att vårdpersonal inte följer den behandlingsplan som patienten själv har varit med och utformat.
Rädsla, protokoll och skuldkänslor
Uppfattningar om tvång undersöktes ur både vårdpersonalens och patienternas perspektiv. Vårdpersonalen beskrev tvång som en del av protokollet, som ett resultat av professionell rädsla eller frustration och som något som skadar relationen mellan läkare och patient.
När det gäller professionell rädsla berättade en vårdgivare:
”Han gjorde ingenting mot mig, men jag var redan rädd för honom – han kom från fängelset, han var stor, han missbrukade droger, han var här för att han var aggressiv… Jag använde inte alla tillgängliga verktyg; jag pratade knappt med honom. Jag ville bara ringa hans syster, något enkelt. Jag beräknade höga doser utan att lyssna. Det handlade mer om min rädsla… Han hade redan berövats sin frihet, och jag berövade honom den igen. När jag tänker på det nu känner jag skuld och sorg.”
Rutiner som våld
När deltagarna beskrev den inverkan tvånget hade på dem som patienter, beskrev de att de kände sig ”isolerade”, ”övergivna i tomheten” och att de saknade uppföljning.
Genom att kombinera kvantitativa och kvalitativa data fördjupades förståelsen för tvångets inverkan på personer som försökt begå självmord. Kvantitativa analyser visade signifikanta samband mellan tvång, längre krisperioder och större psykosocial funktionsnedsättning. Samtidigt avslöjade kvalitativa data att sådana åtgärder ofta upplevs som våldsamma, förnedrande och som hinder för återhämtning. Båda tillvägagångssätten belyste tvångets negativa inverkan på välbefinnande och motståndskraft, samt dess roll i inkonsekvent vård och utestängning från behandlingsplanering.
Den kvalitativa analysen identifierade ytterligare former av tvång som förbises av strukturerade bedömningsverktyg, inklusive verbala övergrepp, ökad övervakning, tvångsmedicinering och andra tvångsåtgärder som härrör från professionell ångest.
Normaliserat tvång – en blind fläck i psykiatrin
En påfallande motsättning uppstod mellan hur institutioner normaliserar vissa metoder och hur dessa metoder upplevs som våld. Kvantitativa data behandlade tvång som en uppsättning isolerade variabler, medan kvalitativa redogörelser visade att det var vävt in i institutionens kultur. Denna skillnad belyser friktionen mellan kliniskt resonemang och personlig erfarenhet – det som registreras som ”protokoll” kan upplevas som ”våld” eller ”omänsklig behandling”.
En annan motsättning uppstod när forskarna såg att upplevelsen av ett varsamt bemötande inte skilde sig nämnvärt mellan dem som utsattes för tvång och dem som inte gjorde det. De kvalitativa resultaten antyder att detta kan bero på att institutionellt våld blivit normaliserat, eller på internaliserat stigma. Det väcker viktiga frågor om hur ‘varsamhet’ egentligen förstås och mäts i psykiatriska miljöer.
”Psykiatrin måste lämna tvångets logik”
Forskarna avslutar med att ge rekommendationer för hur man kan gå vidare och förändra det kliniska arbetet – både på individ- och systemnivå – liksom offentlig politik och forskning. Detta i syfte att synliggöra och motverka skadorna av tvångsmetoder och att minska användningen av sådana inom psykiatrin.
Länk till originalartikeln:
🔗 Bobak, A. Coercion After a Suicide Attempt Tied to Worse Recovery, Colombian Study Finds. Mad in America, den 5 november 2025.
Länk till studien:
🔗 Agudelo-Hernández, F., Mejía-Chaves, M., Acuña-Mejía, P.A., Plata-Casas, L. I., Cuadrado, L. (2015). Types of coercive practices, disability, and days in crisis in people with suicide attempts in Latin America. Community Mental Health Journal. https://doi.org/10.1007/s10597-025-01503-7
