• FORSKNING •
En ny analys i BJPsych Bulletin ifrågasätter flera av de mest spridda idéerna om hur trauma påverkar hjärnan. Barnpsykiatern Michael S. Scheeringa menar att påståenden om ”traumahjärnan” och kroppsbaserade terapier, kända genom Bessel van der Kolks bok Kroppen håller räkningen, ofta saknar tydligt vetenskapligt stöd – och att den offentliga berättelsen har sprungit ifrån forskningen.
En tidskriftskommentar hävdar att uppseendeväckande påståenden om traumaneurobiologi och behandling har överskuggat mer blygsamma, välunderbyggda forskningsresultat.
Bessel van der Kolks bok The Body Keeps the Score (sv. Kroppen håller räkningen, red. anm.) har format hur många kliniker, pedagoger och läsare tänker om trauma. En ny artikel hävdar att några av de mest inflytelserika påståendena i boken inte stöds av aktuell forskning.
Artikeln, skriven av Michael S. Scheeringa från Tulane University School of Medicine, är publicerad i Royal College of Psychiatrists open access-tidskrift BJPsych Bulletin som en del av avsnittet ”Against the Stream” (sv. ”Mot strömmen”, red. anm.).
Scheeringa hävdar att bokens centrala teser – att trauma orsakar bestående neurobiologiska skador och att kroppsbaserade behandlingar är unikt effektiva – har accepterats kulturellt och kliniskt, men har enligt honom ”fått anmärkningsvärt lite systematisk kritisk utvärdering”.
Scheeringa granskar 122 specifika påståenden och testar dem mot prospektiva studier, metaanalyser och jämförelser mellan etablerade behandlingar. Han hävdar att när forskningsunderlaget granskas är bevisen som stöder dessa starka påståenden inkonsekventa eller begränsade, och att den offentliga debatten har gått snabbare än vetenskapen.
”Min granskning avslöjade flera fall där de citerade bevisen var ofullständiga, selektivt presenterade, felaktigt presenterade eller inkonsekventa med bredare forskningsresultat”, skriver han. ”Denna kommentar placerar dessa resultat i ett bredare vetenskapligt och kulturellt sammanhang, med hänsyn till hur vissa traumanarrativ får framträdande plats, varför neurobiologiska ramverk har en särskild attraktionskraft för allmänheten och vilka risker uppstår när komplex forskningslitteratur förenklas för en bred publik.”
Scheeringa hävdar att överdrivet självsäkra berättelser om skadade hjärnor och terapier som påstår sig vara den enda rätta vägen riskerar att begränsa vården, överdriva mekanismerna och tränga undan metoder som har mer substantiellt stöd.
Michael S. Scheeringa är barnpsykiater och traumforskare. Han publicerade boken The Body Does Not Keep the Score (2024), eftersom ingen annan hade publicerat en kritisk analys av Bessel van der Kolks påståenden. För att göra detta identifierar han 122 påståenden i van der Kolks bok, inklusive ”42 påståenden om neurobiologi, 51 påståenden om behandlingar och 29 påståenden om diverse ämnen såsom barns utveckling och minne”, och undersöker sedan befintliga bevis för dessa påståenden. Han positionerar denna kommentar som en syntes och ”motvikt” till en inflytelserik berättelse, inte som en uttömmande systematisk granskning.
För att undersöka orsakssambandet lyfter han fram longitudinella studier som mätte neurobiologiska variabler före traumaexponering och sedan följde resultaten prospektivt. Han granskar också metaanalyser och stora randomiserade studier som jämför psykologiska behandlingar för posttraumatisk stress, och han granskar litteraturen om stresshormoner och epigenetik för att undersöka om de påstådda biologiska mekanismerna är robusta.
Neurobiologi och orsakssamband
Bokens centrala biologiska påstående är att trauma lämnar bestående skador i hjärnan och kroppen. Scheeringa invänder att de flesta hjärnstudier som används för att stödja denna idé är ”tvärsnittsstudier”. Enkelt uttryckt är de ögonblicksbilder. Forskare skannar två grupper vid en viss tidpunkt och jämför sedan bilderna. Denna design har ”ingen kausal förklaringskraft”, eftersom en enda ögonblicksbild inte kan visa vad som kom först, hjärnskillnaderna eller traumat. Scheeringa pekar på tre granskningar som mätte biologin innan personer utsattes för trauma och sedan följde upp vad som hände. Alla ”drog slutsatsen att skillnaderna sannolikt föregick traumaexponeringen”. Han hävdar att detta stämmer överens med en sårbarhets-stressmodell (en psykologisk och biologisk förklaringsmodell kring psykiskt lidande, red. anm.).
Vad som fungerar
Boken främjar också tio ”kroppsbaserade” metoder som unikt effektiva eftersom den hävdar att trauma är förlagt i kroppen. Dessa inkluderar bland annat yoga, dans, somatiska terapier och neurofeedback. Scheeringa noterar att vissa metoder visar tidiga lovande resultat. Han erkänner också att EMDR rekommenderas i riktlinjerna. Men han finner inga bevis för att dessa metoder är effektivare än strukturerade samtalsterapier som traumafokuserad KBT. Att presentera dem som överlägsna är, skriver han, ”för närvarande inte motiverat av bevisens tyngd”. Han tillägger att de har blivit ”en blomstrande industri av kliniska workshops och retreats”, vilket enligt hans uppfattning ökar behovet av noggranna påståenden och solida jämförelser.
Mekanismer
Om traumatiska upplevelser skadar hjärnan bör mekanismen vara tydlig. Scheeringa granskar två populära forskningsinriktningar. Kortisol är ett stresshormon som ofta kopplas till trauma. Han rapporterar att tidiga fynd om kortisol har varit ”svåra att replikera”. Epigenetik studerar små kemiska markörer på DNA som kan påverka hur gener uttrycks. På detta område finner han ”små effektstorlekar, oklara mekanismer och misslyckanden med att replikera”. Däremot hävdar han att sårbarhets-stress-ramverket (som säger att problem uppstår när en persons sårbarhet och livets stressfaktorer möts) bättre integrerar biologi med utveckling, inlärning och sammanhang.
Scheeringa noterar att förklaringar kopplade till hjärnforskning ofta övertygar både experter och allmänheten – ”ett fenomen som ibland kallas neurorealism, där en teori får större betydelse eftersom den stöds av hjärnforskning”. När det gäller trauma stämmer idén att motgångar lämnar synliga ”ärr” i hjärnan överens med ansträngningarna att ”validera levda erfarenheter, avstigmatisera psykisk ohälsa och förespråka systemförändringar”.
”Även om sådana mål är lovvärda”, skriver han, ”medför okritisk acceptans av övertygande men svagt underbyggda berättelser risker, bland annat risken att påverka politik och klinisk utbildning på sätt som inte stöds av bästa tillgängliga bevis. Detta understryker behovet av fortsatt vetenskapligt engagemang i fråga om allmänt spridda påståenden om psykisk hälsa.”
Kommentarens varning ingår i en mycket större offentlig debatt om hur vi förklarar ’psykisk ohälsa’.
Neurovetenskapligt språk har ofta extra övertygande kraft, särskilt när det kombineras med hjärnbilder, ett mönster som dokumenterats i experimentellt arbete om den ”förföriska lockelsen” hos neurovetenskapliga påståenden. Biologiskt inramade berättelser kan också omforma hur människor förstår sig själva, ibland genom att begränsa reflektionen över livshistoria, relationer och mening. Något som också samhällsforskning om hur människor förklarar sitt lidande har visat. Samhällsvetare har uppmanat till samarbete mellan olika discipliner så att biologiska fynd tolkas med hänsyn till kultur och vardagsliv, inte isolerat från dem.
Samtidigt har trauma blivit en huvudberättelse i det offentliga livet. Analyser av diagnostisk expansion och ”traumakultur” beskriver hur ett bredare spektrum av erfarenheter nu betraktas genom traumalinsen.
Den empiriska bilden är mer komplex än en enda berättelse om skadade hjärnor. Till exempel kartlägger ny forskning hur olika typer av motgångar kan relatera till olika symtomprofiler, inklusive specifika kopplingar mellan kumulativa exponeringar och psykotiska upplevelser, vilket tyder på heterogenitet snarare än en enda väg för alla.
Andra forskare går i motsatt riktning och hävdar att nuvarande uppfattningar om ”trauma”, som i DSM, är för snäva och missar pågående sociala skador. Kritiker av euroamerikanska ramverk tillägger till exempel att kolonial historia och rasistiskt våld ofta hamnar i skymundan i dessa kliniska definitioner, och de efterlyser tillvägagångssätt som tar kultur, makt och förkroppsligande på allvar vid sidan av biologin.
Kritiker inom fältet beskriver hur traumachecklistor och varumärkesbyggande kring ”traumamedvetenhet” kan tränga undan viktiga faktorer som sammanhang, tid och relationer. På liknande sätt varnar forskare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa för att ”traumamedveten” riskerar att bli en tom etikett – om inte personer med egen erfarenhet får vara med och utforma verksamheter och ansvarsstrukturer.
Kommentaren hävdar att de starkaste påståendena om traumainducerad hjärnskada och den unika överlägsenheten hos kroppsbaserade terapier inte stöds av aktuell forskning. Den bredare litteraturen pekar dock i två riktningar samtidigt, mot mer detaljerade kopplingar mellan olika typer av motgångar och symtom, och mot en mer omfattande beskrivning av trauma som inkluderar diskriminering och historisk orättvisa.
Länk till originalartikeln i webbmagasinet Mad in America:
Karter, J. Trauma: The Body, the Brain, and the Burden of Proof. (Mad in America, 2025-11-07)
Länk till granskningen:
Scheeringa, M. S. (2025). Evaluating evidence behind popular trauma narratives: neurobiological and treatment claims in The Body Keeps the Score. BJPsych Bulletin, 1–3. doi:10.1192/bjb.2025.10174.
