Att hantera psykiska kriser utan tvång – det går, och sker redan

0
107

• FORSKNING •

En ny studie undersöker hur ett växande antal organisationer och vårdpersonal skapar alternativ till den traditionella psykiatriska akutsjukvården – utan att använda tvång. Genom kvalitativa intervjuer undersöker forskarna hur samhällsbaserade metoder, som byggs av personer med egen erfarenhet, kan erbjuda mer respektfulla och effektiva lösningar för att hantera psykiska kriser.


 

En ny studie undersöker hur organisatörer och vårdpersonal skapar samhällsbaserade alternativ till psykiatrisk akutsjukvård – alternativ som inte omfattar tvång.

Kritik mot medikaliserade metoder och tvång

Kritiken mot medikaliserade metoder för psykiska nödsituationer som involverar rättsvårdande myndigheter är utbredd, men alternativa, samhällsbaserade insatser är begränsade i praktiken.

I en ny artikel, publicerad i Journal of Humanistic Psychology, används kvalitativa forskningsintervjuer för att ge insikter från gräsrotsnivån och undersöka hur ett litet men växande antal organisatörer och vårdpersonal bygger upp radikalt annorlunda metoder för akutvård.

Författarna, Jenny Logan från Brooklyn Institute for Social Research (och webbmagasinet Mad in America) och Gianna D’Ambrozio från University of Massachusetts Boston, identifierar gemensamma insatser och utmaningar bland dem som arbetar för att förändra krisberedskapen för psykisk ohälsa:

“De dominerande metoderna för att hantera psykiska kriser i USA bygger på tvång och orsakar skada. Dessa metoder bygger på en medikaliserad modell för psykisk hälsa som betraktar individens handlingsförmåga som underordnad behovet av behandling. Medicinskt inriktade metoder kan leda till påtvingad psykofarmakologisk behandling vars evidensbas påverkas av relationerna mellan industrin och den akademiska världen. Detta har lett till en överskattning av fördelarna och en underskattning av nackdelarna med psykofarmaka, vilket undergräver processen för informerat samtycke.”

Förtryckande tvångsvård

Förutom att inkräkta på autonomin har medikaliserade insatser visat sig ha en oproportionerligt stor inverkan på färgade grupper och låginkomsttagare. Andra har kopplat institutionaliseringen av de som anses vara ‘psykiskt sjuka’ till andra former av statlig kontroll, som det industriella fängelsesystemet.

Funktionshindrade personer, i synnerhet färgade personer, löper historiskt sett störst risk att förtryckas genom psykiatrisk tvångs”behandling”. Något som har visat sig hindra människor från att söka hjälp vid framtida behov samt från att uttrycka självmordstankar eller självmordsavsikter för att undvika ytterligare ofrivillig behandling.

Alternativ till tvångsvården

“Alternativ” vård till tvångsvård omfattar ett brett spektrum av insatser, varav vissa är steg nedåt från intensiv behandling till modeller som ligger helt utanför det medicinska systemet och förkastar själva den medicinska modellen.

Bland de “alternativa” vårdformerna finns samhällets krishantering, som mest liknar den formella sjukvården och består av krishanteringsteam. Det finns även strukturella insatser, som är förebyggande till sin natur och försöker motverka systemiskt våld, till exempel genom att erbjuda juridiskt stöd eller bostäder. En annan form är peer support (”kamratstöd”), som till exempel Anonyma Alkoholister. Sedan finns det tjänster som kombinerar peers (”kamrater”) och professionella, till exempel Parachute NYC, som syftar till att förhindra sjukhusvistelse genom att erbjuda stöd från både peerspecialister och psykiatripersonal. Det finns även återhämtningsmodeller, som betonar att hjälpa individen att skapa ett meningsfullt liv, snarare än att enbart fokusera på symtomlindring.

Bild: pressmaster, Depositphotos

Om studien

Den aktuella pilotstudien fungerade som en första undersökning av de centrala motiven för alternativ vård och undersökte drivkrafterna, de praktiska tillvägagångssätten och de utmaningar som behandlare som är engagerade i dessa system står inför. För att underlätta undersökningen genomförde Logan och D’Ambrozio semistrukturerade intervjuer med både organisatörer och yrkesverksamma.

Deltagarna bestod av fem personer, alla engagerade antingen i samhällsorganisering eller som yrkesverksamma som aktivt utvecklar alternativ till traditionell akutsjukvård, såsom en verksamhetschef, en juristpraktikant och en psykiater.

Efter att ha slutfört intervjuerna identifierade forskarna teman för alla deltagare, vilka bestod av tre breda teman: “(1) gemensamma nämnare i de koncept och principer som vägleder deltagarnas arbete; (2) miljömässiga och sociala influenser; och (3) hinder för att fullfölja deltagarnas uppdrag att skapa hållbara alternativa vårdsystem.”

Under temat “gemensamma nämnare” identifierade forskarna tre underteman, bland annat att definiera vad “alternativ” innebär, vilken policy som ligger till grund för deltagarnas arbete samt hur social position och privilegier påverkar hur tjänster både utvecklas och tillhandahålls.

Även om inte alla deltagare beskrev sitt arbete som “alternativt”, hade de som gjorde det tre viktiga komponenter: att omdirigera finansiering från polisarbete till krisinsatser, att bygga upp peer support och samhällsstöd samt att betona förebyggande åtgärder.

En deltagare, som är verksamhetschef för en samhällsstödjande verksamhet, beskriver hur deras program fungerar helt utan polisiära ingripanden:

“Vi grundades uttryckligen helt utan polisiära akutinsatser. Vi ringer inte 112 … såvida de nödställda inte ringer oss och säger: “Det här är vad jag behöver just nu.” Då informerar vi dem om alla de potentiella saker som kan hända när man ringer 112… vi vet att polisens ingripande utan samtycke förvärrar kriser, trauman och våld, och misslyckas med att ta itu med alla de kulturella och strukturella faktorerna som är involverade. … det är en del av den verkliga skillnaden i inramningen, så det är inte bara hur vi räddar det här livet – när ingripandet kanske inte alls gör det, mer än i det ögonblicket, eller hur?”

Skadereducering, självbestämmande, ansvarstagande och att motverka övervakning identifierades alla som policyer som styrde deltagarnas arbete. Deltagarna betonade vikten av att erkänna hur systemet för psykisk hälsa har skadat individer, behovet av att respektera och privilegiera människors autonomi och att bygga förtroende för de individer som de arbetar med.

Privilegier och social position framträdde både öppet och subtilt i studien. Vissa deltagare erkände sina fördelar, medan andra återspeglade dem i sina åsikter, som att föredra expertstyrda riktlinjer framför input från lokalsamhället. Andra lyfte fram hur personer med psykosociala funktionsnedsättningar ofta exkluderas, särskilt på grund av problem som hemlöshet. En deltagare påpekade att många som arbetar med alternativ vård är vita, eftersom de ofta har resurser att ta lågbetalda jobb. För att motverka exkludering och öppna upp möjligheter för personer med marginaliserade identiteter prioriterade vissa deltagare ledarskap av personer med egen erfarenhet och från underrepresenterade grupper.

De miljömässiga och sociala influenser som deltagarna identifierade och som påverkade deras arbete var bland annat deras egna erfarenheter av systemets skadeverkningar. Andra faktorer var deras engagemang i aktivistgrupper och en önskan att ta itu med strukturella orättvisor, såsom bristande tillgång till bostäder, ekonomisk trygghet och socialt stöd.

Bild: NewAfrica, Depositphotos

En av deltagarna, en verksamhetschef inom samhällsstöd, reflekterar över sina egna erfarenheter:

“Jag har sett det här hända människor i min familj. Min pappa hade erfarenhet av psykiatrisk tvångsvård, vilket var riktigt traumatiskt. Det här är de riktigt trasiga system som vi ibland måste förlita oss på, och det är bara dessa som finns om vi inte skapar alternativ, eller hur? Så, att personligen ha upplevt det här i min familj och veta hur skadligt det var, var en väldigt svår situation att vara i. För mig finns det verkligen ett värde i det, eftersom så många av mina nära vänner, samhällsmedlemmar och partners har upplevt att bli 51/50:ade (bli föremål för tvångspsykiatrisk vård enligt amerikansk lag kallad Section 5150, red.anm.). Inom transgemenskapen har jag haft många vänner och tidigare älskare/partners som tagit sitt liv på grund av bristen på verkliga stödsystem som vi behöver för att må bra. Detta har varit en väldigt stor del av mitt liv”

Slutligen rapporterade alla deltagare att de stött på hinder för att uppnå sina organisatoriska uppdrag, till exempel ekonomiska utmaningar, kooptering (eng. Co-optation, se nedan) och svårigheter att engagera intressenter. Ekonomiska hinder identifierades av nästan alla deltagare, till exempel begränsad tillgänglig finansiering för icke-tvingande metoder och institutionella finansieringskrav som förstärker systemfrågor, bland andra.

Co-optation definierades av deltagarna som när en dominerande grupp (till exempel institutionaliserade vårdorganisationer) tar idéer från en grupp med mindre makt och inflytande (till exempel peer-baserade organisationer eller samhällsorganisationer) och använder dem på ett ineffektivt sätt. Detta ökar i sin tur bristen på förtroende för hälso- och sjukvårdssystemen i samhällen där människor saknar rättigheter.

Utmaningar i samband med att bygga upp intressenternas engagemang är bland annat att rekrytera volontärer, upprätthålla intresset i samhället för att utöka insatserna och att nå en överenskommelse om riktlinjer och policys bland intressenterna. Andra relaterade frågor inkluderar svårigheter att avgöra om peer-baserade program eller samhällsstödsprogram är effektiva, och bristen på levd erfarenhet hos individer som arbetar i verksamheterna.

En styrka med studien var mångfalden i de erfarenheter som deltagarna hade med sig in i studien, till exempel inom juridik, klinisk psykologi och socialt arbete. Studiens begränsning var det begränsade involverandet av samhällsmedlemmar i att strukturera forskningsdesignen, studiens lilla urvalsstorlek och bristen på representation av olika etniska grupper i urvalet.

Forskarna rekommenderar att framtida studier involverar fler samhällsmedlemmar. De föreslår att man utvecklar en rådgivande kommitté för samhället och rekryterar deltagare från olika ledarskapsnivåer. Dessutom rekommenderar de att använda en flermetodsundersökning för att få in mer information från individer med olika etniska bakgrunder.

De drar slutsatsen:

”Utan en allmän utbildning om de principer och mekanismer som ligger till grund för vård utan tvång, riskerar yrkesverksamma inom medicin och mental hälsa att fortsätta med samma skadliga system som bidrar till psykologisk nöd. Det är viktigt att förstå att bristen på utbildning inte handlar om ett misslyckande från dem som tillhandahåller vård utanför de formella medicinska systemen. Det beror istället på ett historiskt engagemang för och nedvärdering av alternativa vårdformer inom medicinsk profession och akademi. Denna studie visar att det finns ett intresse från personer som är involverade i olika former av alternativ vård att samarbeta med forskare. Målet är att utbilda både vårdgivare och vårdtagare om de alternativ som finns utanför de formella vårdsystemen, alternativ som inte bygger på tvång.”

Växande stöd för insatser utan tvång

Det viktiga arbete som Logan och D’Ambrozio har utfört bidrar till en växande mängd litteratur som förespråkar alternativa, icke-tvingande metoder för att stödja personer som upplever psykiska kriser.

Till exempel fann en kvalitativ studie att människor i kris vill ha mänsklig kontakt och individualiserat stöd snarare än opersonliga, standardiserade manualer. Som ett eko av de skador som orsakas av konventionella metoder för psykiatrisk akutvård visade en studie att unga människor ofta känner sig ogiltigförklarade och missförstådda vid dessa insatser, vilket kan förvärra känslor av hopplöshet och hjälplöshet som fick dem att söka hjälp i första hand.

Som ett ytterligare stöd för att begränsa polisens inblandning i psykiska kriser, visar användningen av samverkansteam för polis och psykiatri att sådana team hjälper till att minska den kortsiktiga risken för tvångsinsatser. Andra har också förespråkat att skilja psykisk krishantering från polisiära åtgärder. En nyligen publicerad studie, genomförd av, färgade psykiatriker uppmärksammar de skador som orsakas av polisens involvering vid psykiska kriser, särskilt för svarta individer och etniska minoriteter, och kräver alternativ.

Sammanfattningsvis visar denna forskning tydligt att det finns ett stort behov av att ompröva hur personer som upplever psykiska kriser behandlas. Det inkluderar att utveckla metoder som inte bygger på tvång, som tas fram av personer med egen erfarenhet, och som respekterar individuell autonomi. Dessa är några viktiga områden att börja med.

 

Av: Ashley Bobak. Svensk översättning: Lasse Mattila

 


Originalartikeln
Bobak, A. “It’s Possible, and People Are Doing It”: Mental Health Crises Without Coercion. (Mad in America, 24 juni 2025)

Länk till studien
Logan, J., & D’Ambrozio, G. (2025). “It’s possible and there’s people doing it now”: Examining experiences of organizers and health professionals in creating community-based alternatives to emergency crisis careJournal of Humanistic Psychology.